Corridors of Blood - 1962 - Boris Karloff och Christopher Lee

Corridors of Blood

Regi: Robert Day

1962

Horror/Thriller/Drama

Dr Thomas Bolton (Boris Karoff) är en brilliant kirurg som förutom jobbet på sjukhuset dessutom driver en egen välgörenhetsklinik. Det han verkligen brinner för är dock sin forskning om smärtstillande medel. Tanken att kniven och smärta är oskiljaktiga är absurd anser han. Han experimenterar på sig själv och snart befinner han sig i en värld av lögner, mord och missbruk.

Det filmen egentligen handlar är kanske mer Thomas Boltons kamp mot drogmissbruket än hans vision att skapa en smärtfri kirurgi. Boris Karloffs insats är adekvat men inte mera och historien känns inte speciellt fräsch. En förvirrad vetenskapsman som experimenterar på sig själv hade gjorts oräkneliga gånger redan när den här filmen kom. Några exempel är ”the invisable man” och ”Mr Jekyll and Mr Hyde”. Den senare finns i ett flertal versioner gjorda både före och efter den här.

Filmen stora behållning anser jag vara Christopher Lee’s tidiga roll som kallblodig mördare. Det är ingen stor roll och egentligen är det väl inget märkvärdigt men det är alltid kul att hitta sina favoriter i gamla småroller. Om inte annat för att se hur mycket de egentligen utvecklats under årens lopp. Just i det här fallet kan jag säga att Lee bara blivit bättre och bättre med åren, även om han redan här visar prov på stor karisma.

Recension: Damen i Svart - 1958

Damen i Svart

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall. Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).

Det här är den första i filmen i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det döljer sig en färg i titeln på varje film.

Eftersom filmen har en hel del år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart på grund av detta.

Själva historien är kanske inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!

Ska man ge ett slutomdöme så tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan förlåta de små logiska luckor som finns i historien.

… och du! Avslöja inte vem mördaren är!

Recension: Das Weiβe Band - 2009

Das Weiβe Band

Regi: Michael Haneke

2009

Drama

Handlingen tar sin början i Tyskland ett par år för första världskrigets utbrott. I en liten by händer den ena mystiska omständigheten efter den andra vilka byn lärare noterar. En ryttare kastas av hästen eftersom man har spänt upp ståltråd i dess väg, Baronens son hittas pryglas hängande uppochner och en arbetarkvinna faller genom golvet på sågverket mot en säker död. Har dessa händelser något samband? Vem ligger bakom och varför? Undan för undan närmar sig byns lärare den hemska sanningen steg för steg.

Jag har sett tillräckligt många av Michael Hanekes filmer för att veta att inget sker på slump eller av misstag i hans filmer. De är alltid synnerligen genomtänkta och Haneke själv har en utpräglad fallenhet för historieberättande. Han är dock inte särskilt tydlig i sitt berättande och åskådaren får själv räkna ut mycket av de finurliga underliggande meningarna. Han får fram det absolut yttersta av sina skådespelare och det här är inget undantag. På skådespelarfronten är det ren perfektion och varenda lite statistroll följer in i det historiska mönstret, Kostymavdelningen har gjort ett mycket bra jobb och miljöerna är helt magnifikt tidigt 1900-tal.

Det finns i princip ingen musik i filmen om ens någon, åtminstone ingen icke diegesisk, vilken ger en mycket kall och intensiv berättelse. Nerven behålls hela tiden trots att tempot emellanåt är ohyggligt lågt. Det tar också ett bra tag innan filmen slutgilltigen griper tag om en och når den punkt där man bara måste få veta hur det ligger till. Få ledtrådar ges längs vägen men är man vaken kan man visst uppfatta dem. Någon slutgiltig lösning ges inte förrän i det absoluta slutögonblicket och inte ens då är man säker på vilken symbolisk betydelse det har på ett metaforiskt plan.

Det här är alltså en film som påverkar och fortsätter att påverka efter att man har sett klart den. Det är så långt ifrån ytlig Hollywoodunderhållning man kan komma och flera dagar efteråt kan man fortfarande komma på sig själv med att fundera över vissa scener. Varför, hur och varför är frågor som ständigt återkommer. Kanske är det en film som man måste se om flera gånger för att fullständigt kunna acceptera den, för att låta sig fullständigt omslutas i den?

Det är en mycket vackert svart/vitt foto som andas Sven Nykvist och faktum är att jag kände en viss närvaro av vår egen Ingmar Bergman när jag såg den. Om Michael Haneke har något speciell relation till honom har jag ingen aning om och det var väl den ångestladdade historien som lät mig se likheter kanske? Det är mycket lång film, nästan tre timmar, och med sitt långsamma berättartempo kräver den en del av sin åskådare. Man måste vara koncentrerad för att ta åt sig den på ett lämpligt sätt och det kan vara svårt när det mesta av dialogen sker på tyska. Inte för att det är något fel på språket i sig och filmen skulle inte fungera lika bra på något annat språk heller då den utspelar sig i Tyskland, men det verkar som om många människor har svårt för filmer som inte innehåller engelskspråkig dialog.

Men låter man sig förföras av filmen, klarar att vara koncentrerad på det långsamma och symboliska berättandet, inte kräver att det ska hända en massa spännande saker hela tiden och fascineras av det rika persongalleriet, kommer man säkert att uppskatta den här filmen.