Recension: Night of the Living Dead – Re-Animation – 2012

Det här är definitivt ingen zombiefilm för nybörjare! Inte för att den skulle vara speciellt avancerad eller otäck utan för att det refereras tillzombiemytologi på ett sådant sätt att det underlättar betydligt om man är bekant med den sedan tidigare. Två ikoner spelar huvudrollerna Andrew ”Wishmaster” Divoff och Jeffrey ”Re-Animator" Combs och de sköter sig båda väldigt bra! Den senare tillhör mina absoluta favoritskådespelare – alla kategorier! Historien i sig, om två bröder som tvistar om den nyligen avlidna pappans arv är ganska tramsig tyvärr.

Det finns ingen direkt själ i filmen, den är ganska platt och (haha) livlös. Det som är kul med den är att det är lite metafilm över den. Man refererar flitigt till vad som har hänt i tidigare zombiefilmer; Night of the Living Dead, Dawn of the Dead, Return of the Living Dead, Pittsburgh etc. och jämför med vad som håller på att hända just nu I den här filmens universum.  Filmens makeupeffekter är ibland onödigt skulpterade medan de ibland är riktigt trevligt utförda, aningen ojämna alltså!

Totalt sett mer negativt än positivt även om den mer välgjord än hafsig. Det är helt enkelt för tråkigt och med alldeles för mycket komiska försök att lätta upp stämningen.

4/10

Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10

Seriehjältinnan - MODESTY BLAISE - 1966

Modesty Blaise

Regi: Joseph Losey

1966

Action/Thriller/Komedi

De brittiska myndigheterna ska leverera diamanter värda femtio miljoner pund till en oljeshejk i utbyte mot – olja. Naturligtvis måste allt ske under största hemlighetsmakeri och eftersom Modesty Blaise har utmärkta kontakter inom den undre världen anlitas hon för uppdraget. Myndigheterna litar dock inte på henne fullt ut, hon kan ju trots allt vända sig emot dem och lägga beslag på diamanterna för egen del. De ger henne därför inte all information. Hennes krav är förstås att Willie Garvin ska finnas vid hennes sida. En okänd gnagster vid namn Gabriel som för övrigt tros vara död är intresserad av diamanterna och det blir en rafflande katt och råtta lek där bara en kan gå segrande…

Jag har samlat på det mesta under mina dagar och i min ungdom samlade jag serietidningar. Agent X9 närmare bestämt. För den som inte är bekant med den tidningen kan jag säga att den innehåller ett antal olika deckarserier. Några övernaturligheter finns, men för det mesta handlar det om äventyrs och deckarserier. En av serierna är förstås Modesty Blaise annars skulle jag ju knappast bemöda mig med att inleda recensionen på detta sätt. Jag skulle vilja påstå att jag har en ansenlig mängd av dessa tidningar och den serien jag gillade allra mest i dessa var ju Modesty Blaise. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll på karaktären vilket kan vara på gott och ont när man ställs inför filmatiseringar.

Det dröjer inte många minuter förrän jag är helt övertygad om att det här kommer att vara en film som följer serietidningsförlagan tillräckligt bra för att jag inte ska bli missnöjd. Självklart finns det detaljer som kanske inte passar in men inget större. Kanske hade jag önskat att Willie Garvin hade fått ägna sig lite mera åt knivkastning än pistolskytte vilket han aldrig gör i serien. Vid något tillfälle vid jag minnas att han till och med påstår att han inte skulle kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån med ett skjutvapen. Men strunt i det! Handlingen är helt ok och det är en kul stilistisk film!

På IMdB står filmen litad som en komedi men jag tycker det är lite missvisande. Visst är det en skojig film men inte mer så än valfri James Bond film från förr. Fast de kanske är listade som komedier också, vad vet jag. Hur som helst är de tekniska hjälpmedlen organisationerna, myndigheternas och brottslingarnas, precis lagom mycket sci-fi. Jag höll på att trilla i fälla och kalla dem för futuristiska men eftersom handlingen inte utspelar sig i framtiden kan man inte riktigt göra det. Det är underhållande att se vilka fantasier de hade på 60-talet. Vad de trodde skulle komma och som de redan då kände sig manade att visualisera. Det är väl lite mer fantasifullt än Bond-attiraljerna men det är bara kul.

Så här såg serien ut. 

Jag älskar färgerna i den här erans filmer och jag älskar frisyrerna. Kvinnorna var mycket skönare att vila ögonen på under den här perioden än nu. Modesty Blaise är helt klart ett sexobjekt och hon drar sig heller inte för att utnyttja sin naturliga dragningskraft för att få som hon vill. Det är en stark kvinna som lindar karlarna runt sitt finger på det sätt hon behagar. Baserat på serietidningen är det också en kvinna med principer. Man sviker inte henne och hon sviker heller inte de som ställer upp för henne. Det finns också någon sorts hederskodex som gäller både vän och fiende. Kanske mest fiende eftersom hon ändå alltid ställer upp för sina vänner till hundra procent. Man skulle kunna säga att det finns oskrivna regler i hennes personlighet, vissa saker gör man bara inte och de som bryter mot denna hederskodex straffas hårt och skoningslöst!

Kanske är filmen lite för lång för sitt eget bästa, nära 2 timmar, eftersom jag tappar lite fokus framåt slutet, men det är onekligen en agenthistoria som har gått till historien. Jag gillar den skarpt, den har precis det som jag kräver av en sådan här film. Frågan är om det överhuvudtaget går att göra film på det här sättet längre. Alla agentfilmer som är bra tycks vara från förr!

8/10