Recension: Land of the Dead - 2005

Land of the Dead

Regi: George A Romero

2005

Horror

Världen än nu full av zombies och de överlevande människorna är i minoritet. De har barrikaderat sig i en stad där de allra rikaste tagit höghusen i besittning medan de fattiga får kämpa för sin överlevnad på gatorna. Mitt i denna verklighet befinner sig Riley (Simon Baker) som för befälet över en gigantisk stridsmaskin kallad ”Dead Reckoning” och som skyddar befolkningen från de levande döda. Här finns också Cholo (John Legiuzamo) som tjänar lite extra pengar genom att sälja lyxvaror till de rikaste i skyskraporna och på så sätt skapar sig en liten förmögenhet. Han har dock inte räknat med att bli lurad av Kaufman (Dennis Hopper) som är högsta hönset och som inte skyr några medel för sitt eget välbefinnande. Cholo blir nu besatt av hämnd och lägger beslag på ”Dead Reckoning” för att förstöra staden och utkräva sin revansch. Riley måste nu skydda staden från denna galning samtidigt som hotet utifrån växer sig allt starkare.

Så var då den efterlängtade fjärde delen i Romeros zombiesaga äntligen här! Skulle den hänge sig åt att imitera de som idogt försökt kopiera mästarnas mästare av zombiefilm och innehålla springande actionzombies eller skulle den vara trogen sina föregångare och leverera en film gjord med eftertanke och omsorg?

Mycket känns igen från de tidigare delarna i den före detta trilogin och som numera får kallas för kvadrupelogi (heter det verkligen så?). Människorna är fortfarande barrikaderade mot utanförvarande zombies även om man bytt ut det lilla huset från night of the living dead eller köpcentret från dawn of the dead mot en hel stad. Man kan på liknande sätt säga att de konflikter som fanns mellan människorna i de filmerna fortfarande finns kvar, men att samanhangen har höjts och nu ligger på samhällsnivå. Detta gör att det kanske är lättare att ta till sig filmen och leva sig in i de omständigheter filmen utspelar sig i.

Zombiesarnas intelligens har ökat och när man tittar tillbaka på föregående delar ser man en viss utvecklig även på detta plan. Det är ofrånkomligt att inte ha med denna evolution i filmen och jag tycker den ligger på helt rätt nivå, en eskalering även där alltså.

När det gäller filmens skådisar skulle jag vilja säga att Dennis Hopper stjäler showen men tyvärr jag kan inte göra det. Han är ovanligt blek, agerar helt utan den karisma vi är vana att förknippa honom med och hans rollkaraktär verkar nästan vara gjord enbart för att kunna ha med honom i rollbesättningen. Han är ju trots allt ett lockande namn. Lite besviken är jag också på Asia Argento som inte levererar det hon verkligen kan, hon springer mest runt och är snygg och jag stör mig lite grand på sånt, det är att underskatta tittaren.

Så kan man ju helt enkelt inte undvika att kommentera filmens gore, det är ju centralt att detta fungerar i en film som denna och jag tycker faktiskt att den gör det mycket bra! Det är rått och utförligt, närgånget och rent av påträngande och komiskt på sina ställen. Dock utan att det någon gång blir fånigt och skrattretande. Man har helt enkelt hittat rätt kombination som funkar i alla lägen.

Slutligen skulle jag vilja säga att jag tror den här funkar bättre som fjärde delen i serien än som fristående film. Kanske för att man får en helt annan överblick med de äldre filmerna i minnet eller kanske för att den här helt enkelt inte är lika stark som de föregående filmerna.

En bra film men inte mer.

Recension: The Last house on the Beach - 1978

The Last house on the Beach

Aka La Settima Donna

Regi: Franco Prosperi

1978

Drama/Thriller

Tre brottslingar tar efter ett bankrån sin tillflykt till ett avlägset och isolerat hus. Där håller fem unga kvinnor på att repetera in Shakespearepjäsen en midsommarnattsdröm, under överinseende av nunnan Cristina (Florinda Bolkan). De tre tar genast huset i besittning och tjejerna och syster Cristina som gisslan. Terrorn börjar, att flyktförsökt kommer att bestraffas hårt förklaras tidigt för gisslan och de hålls i ett järngrepp, utsatta för illgärningsmännens nycker som naturligtvis inte kan hålla sig ifrån att förlusta sig på flickorna.

Att det här är en film från Italien blir tidigt ganska uppenbart, ingen annanstans hade väl våldet stiliserats så estetiskt. Naturligtvis är själva handlingarna fortfarande motbjudande men de passar in i den smäktande produktionen, för att inte säga att produktionen kretsar runt dem, snarare än runt ploten. Jämförelser med Wes Cravens The Last House on the Left är oundvikliga men den är filmad i en mer pseudodokumentarisk stil som inte alls påminner om elegansen här.

                                                      

Redan i själva öppningsscenen bjuds vi på något ovanligt. Det bankrån som är upprinnelsen till resten av filmen, filmas utan att några detaljer visas. Inga ansikten skymtar förbi och det är mycket ben som springer omkring, allt sker, så att säga, utanför kameran. Jag gillar det här greppet starkt, det bekräftar en tankegång vid filmandet och inte bara en nödvändig scen för att få till den senare handlingen.

Det finns förstås en poäng med att inledningsscenen ser ut som den gör och det blir senare uppenbart när vi tittare får reda på vem som gjort vad samtidigt som en av förövarna berättar om det. Det gör också att en viss sensmoral tittar fram, en bandit är alltid en bandit oavsett om han visar romantiska sidor och framgångsrikt döljer sin personlighet. Inte för att detta egentligen kommer som någon överraskning, det är tämligen uppenbart hela tiden att det ska komma någon liten personlighetstwist framåt slutet.

Naturligtvis finns det också en sexuell laddning över filmen, detta även om sleazefaktorn faktiskt är ganska låg, bortsett från att några unga bröst skymtar förbi. Det är ju trots allt en film som delvis passar in i rape/revenge genren och männen i filmen måste ju eggas upp av något. Men det är inte någon renodlad rape/revenge rulle, mestadels rör vi oss i terrorgenren där nunnan Cristina står mellan de vettskrämda unga kvinnorna och banditerna. Detta hindrar inte att flera våldsamma scener med ungdomarna utspelas framför hennes ögon, hon försöker desperat att agera intellektuellt och stå ut med förövarnas infall istället för att emotionellt genast reagera i den panik som torde vara lättast att falla in i under dylika omständigheter.

Detta är en italiensk klassiker som jag verkligen rekommenderar, den är obehaglig och vacker, motbjudande och estetisk samt har en originaltitel som är ganska fyndig. Översatt till svenska betyder La Settima Donna ungefär Den Sjunde Kvinnan – och det är, efter att man sett filmen, en mycket bättre titel än den engelska Last House on the Beach, som dessutom enbart känns som en syftning på den kändare Last House on the Left och därigenom ett försäljningstrick.

Piranha 3DD - 2012 - DD för rejäla bomber!

Piranha 3DD

Regi: John Gulager

2012

Komedi/Horror

För att göras full rättvisa bör man ha sett filmen Piranha från 2010 innan man ger sig på den här. De hänger förvisso bara löst samman men vissa karaktärer och händelser är helt klart sammankopplade med den tidigare filmen! Jag kan väl inte säga att man inte skulle förstå den här utan den förra filmen som referenspunkt men det gör sannerligen inte det hela sämre!

Till skillnad från de flesta djurskräckfilmer så är den här helt klart medvetet komisk, det är inte frågan om någon omedveten kalkonhumor – snarare tvärtom! Den känns oväntat genomtänkt och driver både med sig själv och med andra filmer. Trots detta skulle jag verkligen inte rubricera den som en parodi, för det är det verkligen inte! Faktum är att enda anledningen till att jag har valt att inkludera Horror i min klassificering är att det trots allt handlar om mördarpirayor och att människor dör både blodigt och våldsamt!

Det är alltså först och främst en komedi där man tydligt märker att man har velat exploatera 3D konceptet. Jag såg 2D version eftersom jag hyser ett visst agg mot bildkvalitet etc när det gäller 3D men det är ändå uppenbart var effekterna finns. Sen har man ju lagt in ett extra D också – DD syftar tvekläst på brudarnas bröststorlek och det finns en del giganter! Man är heller inte rädd för att visa upp en del sleaze, det vill säga nakna kroppar utan en tråd! Bröst är helt klart i fokus tillsammans med de blodtörstiga pirayorna!

Ett gäng kändisar medverkar i mindre roller, Clu Gulager, Christopher Lloyd i rollen som den galne vetenskapsmannen – en roll som han gör med bravur, Gary Busey och så David Hasselhoff – som sig själv! Just David Hasselhoff är klockren, inte hans agerande kanske, även om det är helt ok, utan hur rollen är skriven. Han har inga problem att driva med sig själv och jag måste ge honom eloge för att ha betydligt mer självdistans än vad jag hade trott om honom. Hans roll tillhör absolut höjdpunkterna i filmen!

Så vad ska vi sammanfatta med? Vad är det här för en film? Jo, det är en film om blodtörstiga (förmodat utdöda) pirayor, en komedi, rejäla tuttar och David Hasslehoff! Och med det vill jag verkligen inte förringa någon annan insats i filmen för det är stabilt längs hela vägen och jag gillar det här trots avsaknaden av skräckelementet! Oh, och så ser faktiskt pirayorna riktigt bra och elaka ut!

8/10