Recension: Funny Games - 1997




Funny Games
Regi: Michael Haneke
1997
Drama/Thriller

Två unga välutbildade män bestämmer sig för att terrorisera en familj på semester. De kallar varandra för Peter och Paul men även för andra namn som Tom och Jerry eller Beavis och Butthead samt leker blodiga och sadistiska lekar med familjen. Genom diverse hot får de familjemedlemmarna att förnedra sig själva och när Georg, Anna och deras son Georgie, som familjen heter, väl börjar gå med på att förnedra sig själva på detta sätt förändras reglerna och Anna tvingas bland annat välja vem som ska plågas, hon själv eller hennes älskade make.

Det här är nog ingen film som passar alla. Det tror jag nog att jag kan säga med ganska stor sannolikhet. Vilken film är förresten det? Handlingen är tämligen simpel men skickligt berättad, skådespelarna är riktigt bra och allt som sker är helt trovärdigt. Filmmusiken är sparsam men när den trots allt finns där, är den nästan öronbedövande metal eller följsam klassisk musik. Bra kontraster som faktiskt har en mening. Tittaren tvingas också tänka själv och får inte hela filmen nedkörd i halsen.

Handlingen är tämligen simpel har jag skrivit, men ska sanningen fram så är den nog allt annat än enkel och simpel, snarare mångfacetterad och djup. Jag kan också konstatera att behållningen av faktiskt växer när man inte längre ser den för första gången, man vet redan vad som ska hända och kan koncentrera sig på regissörens små och subtila insinuationer och förstår således betydligt mer av filmens underliggande budskap.

Filmen är något så ovanligt som en film som föraktar sin våldsälskande publik och samtidigt bjuder på en riktigt våldsam föreställning. Därmed inte sagt att våldet utförs i bild. Det mesta av våldet får man själv tolka sig till och kanske är det kontrasten mellan våldet och våldet utanför bild som gör att man behåller intresset för filmen och inte stänger av och går därifrån för det är en ganska obehaglig film. Våldsutövarna vänder sig då och då direkt till publiken och därigenom blir publiken en aktiv del av filmen. Tanken är, som jag tolkar den, att få folk att tänka efter varför man egentligen valt att se filmen.

När jag tittade på extramaterialet på Nobles nya utgåva fick jag bekräftat mina teorier ovan i en intervju med Haneke. Tankeställare är definitivt intensionen men även pekpinnen till den våldsälskande publiken. Något som också blev fullständigt klart i och med att jag såg om den och med regissörens egen beskrivning i bakhuvudet är kollisionen mellan två olika genren. Filmen är gjord på ett sånt sätt att offren – den stackars utsatta familjen, spelar en tragedi. Medan förövarna, som kan jämställas medcirkusens clowntyper, den helvita allvarsamma typen som vet allting och den mer komiska ”idioten” som blir tillrättavisad av den först nämnda, spelar en komedi. Det ger en härlig krock och det förstärker också terrorn som familjen utsätts för så det är tydligt att ingen av förövarna tar någonting på något egentligt allvar.

Filmen har också en oundviklighet över sig, man vet hur det kommer att gå för den stackars familjen även om det tar ett tag att acceptera det. Det finns dock vissa motsättningar även mellan förövarna, samtidigt som rollkaraktärerna är tredimensionella, kanske smått efterblivna och lekfulla. En av höjdarscenerna är en ca tio minuter lång scen utan klipp, sådana saker höjer den realistiska känslan och förstärker den empati man känner för offren.

Kan man handskas med ångest och känslolöst våld med budskap är det här en film jag skulle rekommendera.

Ovanstående kommentar är inte stark nog, det här är sannolikt den starkaste film som finns i subgenren ”terror”, ett mästerverk hela vägen igenom som verkligen rekommenderas!