Arkitektens Mage - 1987 - Lite av en klassiker

Arkitektens Mage

Aka: The Belly of an Architect

Regi: Peter Greenaway

1987

Drama

Arkitekten Stourley Kracklite anländer till Italien tillsammans med sin fru för att hålla i en utställning av en italiensk arkitekt – Boullée. Snart börjar han bekymra sig för sin mage, han är övertygad om att det är något fel med den, cancer eller förgiftning eller något annat som gör att han är döende. Han tror till och med att det är hans gravida fru som ligger bakom. Han blir besatt av detta och ju mer saker och ting går emot honom desto större problem får han. En konkurrent som Kracklite inte tycker om verkar försöka ta över utställningen med alla medel och inte bara utställningen, han stöter också på Kracklites fru. Slutligen är allting i gungning runt Kracklite, han har ingen aning om något längre och verkar mest vara fäst vid sitt eget ego och att slåss med näbbar och klor för att inte hans konkurrent ska kunna stjäla showen för honom.

Redan i några av de första scenerna reagerar jag för att filmen verkar bestå av illa utförda scener framför blue- eller greenscreen. Det stör mig en hel del men eftersom filmen trots allt ä från 80-talet väljer jag att hellre fria än fälla. Jag märker också snabbt att jag intresserar mycket mer för filmen är vad jag borde göra. Ämnet om en arkitekt som får magproblem är ju inte så kul kanske men på något sätt blir det oerhört intressant att se vad som kommer att hända ändå. Brian Deenehy gör ett fantastiskt jobb som den plågande arkitekten och jag måste erkänna att jag inte trodde att han ha de sådant skådespel inom sig! Verkligen imponerande!

Det som är intressant är inte heller magproblemen, om Kracklite blivit förgiftad av fikon eller inte. Det är själva bakgrundshistorien som är de väsentliga. Arrogansen som han uppvisar och den spiral av dekadens han tycks nedstiga i. Allting tas ifrån honom på ett eller annat sätt och han har ofta sig själv att skylla. Ingen står till slut ut med hans sätt och slutligen blir han fråntagen äran av att få leda utställningen.

Hans fru försvinner från hans liv och till slut återstår inte något av hans eget liv heller. Han har förlorat allt. Detta är ingen spoiler på något sätt, informationen finns dessutom att läsa på omslagets baksida. Nej, Hur det kommer att gå är tydligt! Det intressanta är vilka vägar det ultimata förfallet tar.

Det finns komiska passager lite här och där och det är inte riktigt ett fullblodsdrama. Och tur är väl det kanske, det kunde ha blivit lite för tungt om det inte fanns möjlighet att pusta ut lite längs vägen. Som det blir nu är det en underhållande film som inte nödvändigtvis dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge men jag känner att jag måsta utforska Peter Greenaway lite närmare framöver!

6/10