True Detective – 2014 – Mer HBO!

TV-serier har aldrig riktigt varit min grej, det har alltid överskuggats av mitt intresse för filmen. Visst, som tidsfördriv har jag väl kunnat följa en och annan serie sporadiskt men det är inte många verkligen, verkligen har tyckt varit bra. Ett undantag jag upptäckte nyligen är Game of Thrones som jag slukade på bara några dagar och nu inväntar en ny säsong av. I och med detta insåg jag att det faktiskt fanns serier värda att följa. Förresten såg jag även fängelseserien OZ för ett tag sen och… gissa… HBO!

Anledningen till att jag greppade tag i den här serien var först och främst Woody Harrelsons medverkan. Liksom i fallet med TheFollowing var jag orolig för att en TV-serie med en av mina absoluta favoritskådespelare skulle vara ett steg tillbaka och ett sätt för honom att prestera på rutin. Och ska sanningen fram är jag lite besviken på honom, han blir trots allt utklassad av Matthew McConaughey! Det visst förstås en spänning mellan de två karaktärerna som egentligen ligger till grund för hela idén med serien. De är olika, de gillar inte varandra, men trots detta är de partners i sin tjänsteutövning, hos polisen.

De får ett fall med ett mystiskt mord på halsen och med diverse ”ovanliga” metoder ska de försöka lösa det. Hart (Harrelson) är familjefadern som alltjämt bedrar sin fru och super medan Cohle (McConaughey) inte intresserar sig för något annat än sitt jobb. Han är helt begravd av fallet och tycks ha en osviklig insikt i det mänskliga psyket. Efter många åt av undercoverspanning har han dessutom varit tvungen att intaga både den ena och den andra substansen och ser emellanåt syner eller hallucinationer. De är som natt och dag, Hart är känslosam medan Cohle i princip aldrig visar något utåt överhuvudtaget.

Serien berättas till en början via tillbakablickar som man inte riktigt är säker på vad de ska leda till. Överhuvudtaget är serien svår att komma in i och det kräver i princip fem eller sex avsnitt innan man har full koll på vad det egentligen handlar om. Jag gillade inte serien i början men fick rådet att hålla ut, det skulle bli bättre blev jag lovad. Och JA! Det blev onekligen bättre. Efter drygt halva säsongen är det hur intressant som helst och symbolismen ihop med Cohles osvikliga cynism gör det också oerhört underhållande!

Seriemördarjakt är oftast oerhört underhållande och ju mer bestialiska och rituella dåden är desto intressantare blir det. En sekt? En ensam galning? Någon som till syvende och sist styr varje steg åt det håll hen vill att utredningen ska gå?

You’re Next – 2011 – Mördare i djurmasker!

Jag gillar de inledande premisserna även om vi kanske har set konceptet allt för många gånger redan. En grupp människor i djurmasker bryter sig in under en familjemiddag och börjar döda familjen en efter en. Djurmaskerna kanske är ny touch men det är också allt. Inledningsvis är det ganska så spännande och man har lyckats väl med överraskningsmomenten. Det blir en slags belägringshistoria där de inne i huset måste barrikadera sig och försvara sig mot de utanför, inte olikt någon annan film. Faktum är att jag i skrivandets stund kommer att tänka på Death Wish 3 som en god referens.

Och det är tämligen underhållande att se hur folket inne i huset håller betydligt bättre stånd mot inkräktarna än vad dessa hade föreställt sig. Det är blodigt och våldsamt också för den delen. Men själva motivet blir klargjort allt för tidigt. Spänningen till det oförklarliga, och i alla avseenden ofattbara bestialiska dådet, går förlorad. Jag ska inte avslöja något men det är inte ett bra sätt att hålla spänningen vid liv i alla fall.

Nä sen filmen har gått ytterligare en liten bit blir den bara för mycket. Det blir tramsigt och till slut till och med splatterkomik av det hela. Jag tycker det är synd att man inte lyckades hålla den initiala gruvligheten och spänningen vid liv hela vägen igenom. Då kunde det ha blivit en riktigt bra film, nu blev den bara halvtaskig.

5/10

Den Gula Bilen – 1963 – Sista Hillman Thrillern

Denna pentalogi påbörjades 1958 med Damen i Svart, fortsatte samma år med Mannekäng i Rött. Året efter gjordes Ryttare i Blått, 1962 kom VitaFrun och så avslutades det med den här, Den Gula Bilen, 1963. Det är mycket årtal och färger och med det sagt ska jag be att få tillägna den här recensionen, och de övriga jag har skrivit i sviten, till min far som redan för många år sedan fick mig att intressera mig för dem. Detta var långt innan de fanns tillgängliga på DVD, det var långt innan DVD ens var tillgängligt överhuvudtaget. Jag är inte ens säker på att videon tillhörde var mans egendom.

Jag kommer aldrig att glömma hur diskussionerna gick hemma om vad ”de där färgfilmerna” egentlige hette och i vilken ordning de kom. När någon av dem visades på TV var det ingen tvekan om det var TV1 eller TV2 som skulle vara kvällens kanal. Det fanns bara två kanaler och det fanns ingen diskussion om vad som gällde en sådan kväll. För några år sedan, efter att filmerna blivit tillgängliga på DVD såg jag till att de även blev tillgängliga i föräldrahemmet. Nog skulle väl de filmer som varit föremål för sådan diskussion finnas tillgängliga!

För min egen del blev jag först begeistrad i konceptet när jag såg den första filmen – Damen i Svart. Det var en effektiv, spöklik berättelse där alltsammans till slut avslöjades av det skarpsinta paret Hillman. ”Färgfilmerna” hade nu blivit Hillman-filmerna för mig. Den nästföljande filmen i sviten – Mannekäng i Rött – gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska filmer som har gjorts och en av de bästa överhuvudtaget förresten. Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg vilka kvaliteter den hade och sorligt nog insåg jag snart att de resterande filmerna inte skulle leva upp till mina förväntningar eller förhoppningar. Jag drog ut på mötet med både Ryttare i Blått och Vita Frun men slutligen tog jag mod till mig… strax var jag framme vid den sista delen – Den Gula Bilen.

Det första jag reagerade på var att filmen inte var i färg. Det spelar väl inte mig någon roll egentligen om en film är i färg eller inte. Men att använda en färg i titeln och sedan förvägra sin publik att se den kändes lite lumpet. Att Vita Frun och Damen i Svart också gjordes i svartvitt har inte så mycket med saken att göra. Både svart och vitt går att förmedla utan färger, men en gul bil blir helt enkelt bara ljusgrå. Andemeningen går fram i alla fall men jag tycker som sagt att resultatet blir lite lumpet.

Handlingen är mycket större än i någon av de andra filmerna. Det handlar här om brott i internationell klass. I de övriga filmerna har man försökt hålla det litet, arvstvister och ganska små grupperingar. Här är det istället frågan om diplomatiska förvecklingar och, låt oss säga terrorism. Jag är inte så förtjust i det. Jag gillar filmens tekniska aspekter men större politiska thrillrar eller konspirationer är allt som oftast inte riktigt min grej. Jag föredrar de tidigare fallen där övernaturliga fenomen har används för att ge filmerna en spöklik karaktär.

Annalisa Ericsson medverkade inte den här gången heller och det gjorde heller inte Lena Granhagen. Nils Hallberg och Karl-Arne Holmsten är däremot på plats och gör sina vanliga roller på vanligt sätt. Hela grejen känns fel för mig. Inte nödvändigtvis för att inte hela ensemblen är med, det har varit si och så med det tidigare också. Men jag får fel signaler av produktionen. Det känns för stort, gemytligheten är borta på något sätt. Kanske ville Arne Mattsson utveckla berättandet till något mera men jag kan inte låta bli att jämföra filmen med ett sladdbarn. Ett bar som visserligen är älskat men som inte riktigt passar in i sin omgivning.

6/10

Trailer: Phantasm V: Ravener

Man kan väl inte göra mycket bedömningar från en teaser men...

Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10

The Following – Kevin Bacon i seriemördar-serie!

Jag brukar alltid hävda att när kända, stora skådespelare, ger sig på roller i TV-serier är det för att de behöver pengarna eller för att de inte får några andra jobb. Här är det Kevin Bacon som gått och tagit en roll i The Following. Jag har som sagt mina fördomar men det behöver ju inte alls vara på det sättet. Det kanske är som så att han är arbetsnarkoman som måste jobba för att må bra. Eller så tyckte han rollen verkade rolig att göra, vad vet jag.

Hur som helst fokuserar serien på jaken av en notorisk seriemördare – Joe Carroll. Det är hela tiden en sorts katt och råtta lek dem emellan där seriemördaren ligger ett steg före. Jag gillar verkligen när någon verkar ha planerat flera steg framåt vad som ska hända och har både B, C och D plan om något skulle gå snett.

I första säsongen är det mycket referenser till Edgar Allan Poe, eftersom detta är seriemördarens förebild. Det är också frågan om, för seriemördarens del, att skriva en bok om händelserna som sker och få denna så korrekt som möjligt. Det som hamnat i boken är det som sker helt enkelt, det som manipuleras att ske kan man säga. Det är ibland inte självklart vem som står på vilken sida och mullvadar finns det gott om. Ibland är de planterade flera år i förväg. Listigt värre!

Andra säsongen är lite annorlunda. Här verkar det vara frågan om vilken sekt som är den mest blodtörstiga. Överlag är det en ganska trevlig serie som jag följer utvecklingen av.

Stay Tuned!

Julias Ögon – 2010 – Aka: Julia’s Eyes, Los Ojos de Julia

Som brukligt är står det ett kändisnamn i jättebokstäver högst upp på omslaget. Guillermo del Toro lär vara ett säljande namn men så väldigt mycket med filmen att göra har han nog inte. Han står listad som en av en hel radda producenter på Imdb men ett känt namn är han onekligen. Filmen är istället regisserad av Guillem Morales som jag inte känner till så mycket om. Han är också inblandad i författandet av manuset och jag tycker det är ett ganska smart manus faktiskt.

Det hela handlar om tvillingarna Sara och Julia. De lider båda av en ögonsjukdom som gör att deras syn blir allt sämre tills de slutligen är helt blinda. När man hittar Sara hängd i källaren känner Julia att allt inte står rätt till. Det kan omöjligt vara ett självmord som polisen vill ha det till. Hon startar sina egna undersökningar och hittar både ledtrådar som kan leda henne till mördaren och information hon egentligen inte vill veta. I jakten på mördaren blir dessutom hennes ögon sämre och sämre tills hon är helt blind. Det enda som kan rädda hennes syn är en operation, men någon vill inte att operationen ska lyckas, mannen som mördade hennes syster.

När man läser handlingen får man likadana vibbar som man får att själva filmen. Hade den varit gjord i Italien på sjuttiotalet hade den utan tvekan räknats som en av de stora giallifilmerna idag. Nu är det istället en spansk film anno 2010. För mig spelar det ingen roll men det finns die hard fans därute som inte kan rucka på de mest stereotypa gialliprinciperna. Trams säger jag! Det här är lika mycket komplicerad mordgåta med en långsökt lösning som sjuttiotalsfilmerna från Italien – om inte mer!

Det finns ledtrådar som förvirrar oss och det finns också en osäkerhet om hur det egentligen hänger ihop. Visst finns det klichéer i filmen men jag ser dem inte på ett negativt sätt. Snarare är de hommage till äldre filmer eller genren i stort och jag tror att fans av genren både kommer att känna igen dem och gilla dem. Det finns ett visst underhållningsvärde i att allting är så typiskt som möjligt.

Ett grepp som jag gillar väldigt mycket är att i och med att Julia syn blir sämre desto mindre få vi också se. Under tiden som Julia har en bindel för ögonen får vi till exempel inte se ett enda ansikte. Vem som helst kan vara mördaren och vi, liksom Julia, har bara rösten att gå efter. Människorna är osynliga! Det är inte så komplicerat som det låter, det är helt enkelt filmat så att vi inte få se några ansikten och det är gjort på ett smart sätt. Jag gillar det som sagt skarpt!

Det är en fantastiskt spännande film med bra skådepelare och ett spännande manus. Det märks knappt att filmen är nästan två timmar lång och även om jag inte blev totalöverraskad av slutet så finns det helt klart tillfällen där jag inte riktigt hade väntat mig ett sådant händelseflöde.

9/10

Game of Thrones – Ännu en succéserie från HBO!

Jag har inte skrivit något här på ett tag, i varje fall inte publicerat något, och det finns en anledning till det. Det är nämligen så att jag ar fastnat i min blu-ray box med Game of Thrones första och andra säsong. Enligt CDON är det en box med total speltid av 1098 minuter, alltså styvt 18 timmar. Jag plöjde den på ett par tre dagar så Ni förstår att jag var hooked! Redan efter första avsnittet visste jag att det här var en serie jag skulle älska. Jag gillar filmer/serier som utspelar sig i ett fantasifullt rike, gärna med drakar trollkarlar och barbarer. Den här serien har inget av det…

I alla fall inte till en början. Det är nämligen inte en fantasyserie, det är snarare en äventyrsserie om man prompt ska etikettera den. Den utspelar sig dock i en svunnen tid och i en annan värld. Det är svärd och yxor som gäller men några egentliga barbarer står inte att finna. Det är en historia som egentligen handlar precis om det som det låter som. Vi har ett antal olika klaner som alla, nästa i alla fall, konspirerar för att få sitta på järntronen, att bli kung över de sju rikena.

Till en början kunde jag inte riktigt klura ut vilken – om någon – av klanerna som skulle stå för det goda. Det brukar ju på något sätt stå mellan det onda och det goda i sådana här berättelser. Det verkade bara finnas onda, eller kallt beräknande individer, som enbart ser till sitt eget bästa. Och i en drömvärld konspirerar så bra att de kan tillskansa sig en del av makten. Är man inte kung får man påverka denna att ta beslut som gagnar den egna agendan.

Vi får följa de olika grupperna en stund i taget och det är en helt perfekt redigerad serie. Man märker knappt när det skiftar fokus från en handling till en annan även om det borde göra det. De skiljer sig både när det gäller miljöer och människor så klart, men ändå är det skarvar som man inte tänker på och det gör det hela väldigt spännande. Man har ingen aning om vad som kommer att hända och eftersom det är HBO som ligger bakom har man tagit utsvängarna. Man värjer inte för någonting, varken för vildsint incestuös sex eller brutala köttsår i närbild. Man kan inte vara säker på vem som överlever och vem som inte gör det. Huvudrollsinnehavare kan plötsligt få ett svärd genom kroppen eller bli lemlästad av en fiende. Det är faktiskt flera gånger man drar efter andan när det gäller den här seriens brutalitet när det gäller sex och våld.

Det är också en serie som är fylld med cynism och genompyrd med falskt smicker och inställsamhet. Det är förstås ingen humor i vanlig bemärkelse men jag finner set ändå oerhört underhållande att lyssna på hur man hotar och konspirerar genom att vara överdrivet artig i alla situationer. Spelet som pågår bakom maktens officiella tronrum är kanske det som är den här seriens innersta essens och det är ju också seriens namn.

Rekommenderas å det varmaste och om ett par dagar har jag även tillgång till seriens tredje säsong. Det innebär förstås en ny rapport…

Stay tuned!

Gor – 1987 – Oliver Reed som den onda kungen

Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på när jag började titta på den här fantasyfilmen på Netflix. Den kom upp som liknande ett par andra barbarfilmer, med Conan the Destroyer i spetsen. Eftersom jag hellre ville se något jag inte redan hade sett, även om jag verkligen gillar uppföljaren till Conan the Barbarian, så det fick det bli den. Jag lärde mig snabbt att Gor tydligen bygger på en serie böcker som först publicerades 1966 och så vitt jag vet fortfarande gör det. Enligt wikipedia finns det 33 böcker än så länge. En riktig långkörare kan man väl säga?

Det kommer det dock sannolikt aldrig att bli när det gäller filmatiseringar. Det finns faktiskt en uppföljare, som jag gärna skulle vilja se kan jag tillägga, men kvaliteten är på tok för låg för att locka den stora massan, eller ens de som drar sig till fantasygenren i stort. Det vill säga om man inte är tokig i ila gjorda peplumfilmer och annat som utspelar sig i öknen. Sand, sand, sand och sand verkar vara den här filmens paroll. Jag finner det anmärkningsvärt att man bara genom att klä upp skådespelarna, eller klä av i kvinnornas fall, lägga på lite musik och en synnerligen stereotypisk historia kan få ut så mycket underhållning. Det är inte bra men det är underhållande!

Den som skiljer den här filmen från de andra är kanske det att filmens hjälte – Tarl Cabot, lever i vår moderna värld. Han är en nördig lärare som knappt kan hålla sina elever intresserad av lektionerna. Han har dock en gammal ring som förflyttar honom till en annan dimension, till landet Gor. Han är till en början hur nördig som helst och han måste tränas för att klara sitt uppdrag. Det handlar förstås om att störta den grymma kungen som genom terror håller landet förslavat. Något ditåt i alla fall.

Urbano Barberini som spelar Tarl Cabot är ingen toppskådis. I alla fall inte när jag ska vara så där mesig som han är i början. Det är faktiskt riktigt bedrövligt och det känns som rent löjeväckande dialog. Men man får ge sig tid, det blir bättre. Alltså mer underhållande! Den kvinnliga fägringen är lättklädd och Oliver Reed som den onda kungen är riktigt bra! Det är i särklass den bästa prestationen i filmen. Jag undrar hur man fick honom att medverka men det var väl pengarna förstås. Jag undrar också hur man fick Jack Palance att medverka de ynka få sekvenser han är med. Kanske var uppföljaren redan på gång, där jag har förstått att han har en betydligt mer framtrådande roll.

Jag tror de flesta kommer att tycka att det här är en riktigt dålig film, men låt dem tycka det. För mig är nästan alltid äventyrs- och fantasyfilmer av det här slaget underhållande. Det finns något speciellt med de väldigt enkla historierna. De om en befriare som ska fria folket från en grym tyrann. Om det handlar om en ond kung eller drottning spelar inte så stor roll. Ibland blandas in magi, vilket det är väldigt sparsamt med här, om man undantar resan fram och tillbaka mellan dimensionerna förstås. Det enda jag har emot den är att det framåt slutet blir lite för mycket svärdviftande. Det är lite grand som när man i en actionfilm lägger den sista kvarten på att alla ska skjuta på alla. Det kan bli lite för mycket. Annars gillar jag det här!

7/10

NYTT, RÖSTA NU! ⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒⇒

Rösta här till höger!

Percy Jackson: Sea of Monsters – 2013 – släpp lös Kronos…

Antagligen skulle jag ha anat oråd när jag inte kom ihåg något från den första delen i filmserien – PercyJackson: Kampen om åskviggen. Jag får gå tillbaka till min recension för att komma ihåg vad jag egentligen tyckte om den. Det är i och för sig inget dåligt sätt att minnas de filmer man har sett. Det betyder att man inte behöver hålla dem i färskt minne men ändå har informationen lättillgänglig när man behöver den.

Det visade sig att jag hade ungefär samma problem med den första filmen som med den här. Det är alldeles för barnsligt och tramsigt. Jag hade önskat mig en lite vuxnare prägel eller åtminstone inte en riktigt så barnslig. Det finns gott om barn- och ungdomsfantasy som inte fastnar i den fällan. Filmer som även vuxna kan uppskatta. Vi behöver inte gå längre än till Sagan om Ringen eller Harry Potter.

Det är inte bara hur karaktärerna beter sig det handlar också om historiens uppbyggnad. Hur grund handlingen är och, rent ut sagt, hur svart och vit historien är. Det verkar inte finnas några som helst nyanser och jag vågar säga att man inte är direkt hjälpt av förhandskunskap i mytologi heller. Har man trots allt detta kommer man att känna igen grundpremisserna.

Här är det frågan om att återuppväcka Kronos med hjälp av den gyllene pläden. I mytologin var det Jason som hämtade hem denna men självklart kan mycket ha hänt med den sedan dess. I den här filmens universum finns den mitt i Monsterhavet. Den plats på jorden som människan kallar Bermudatriangeln. Här finns det mycket intressanta kopplingar att göra. Eller, rättare sagt, det hade funnits många att göra om man hade utvecklat historien lite mer.

Det är också på det hela taget mycket av problemet med filmen. Allting går för fort. Det vill säga att det visst kan ta tid att komma till skott men det hela är så okomplicerat att det blir för enkelt att lösa eventuella problem. Nu finns det inga direkta problem att lösa men i alla fall. Åtminstone inte förrän Kronos släpps lös. Hur man nu kan komma på den tanken, även halvbloden känner till historien och borde veta vilken makt han sitter inne med. Men inte då, släpp lös honom bara…

5/10

Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10