Slakthus 5 - 1972 - En mycket märklig film om tidens eventuella icke-existens...


Slaughterhouse-Five
Regi: George Roy Hill
1972
Krig/Drama/Sci-Fi

Historien tar sin börjar i andra världskrigets slut. Vi får bekanta oss med Billy Pilgrim som är en ganska märklig personlighet, hur märklig vet vi inte ännu. För tiden som vi känner till den existerar inte för Billy. Vi får ta del av hans fragmenterade levnadsöde, i krigets fasor och i andra perioder av livet och till och med döden faktiskt. Han besöker planeten Trafalmadore, följer sitt yrke som optiker och sin plats i andra världskrigets historia – allt på samma gång…

Jag ska villigt erkänna att jag i början av denna film inte var särskilt imponerad. Felet är absolut inte George Roy Hills och man känner lätt igen hans stil i denna film. Eller är det kanske hans sätt att välja den typ av manus som lätt kan förvirra och verka röriga, manus som rör sig på flera nivåer, lite som många tyckte att Inception gjorde. Personligen tycker jag att det här är en mycket ”svårare” film är Inception. Inte för att den är speciellt svår när man väl har fått alla pusselbitarna på plats men man ges inte så mycket information och det är inte förrän alldeles i slutet som man kan börja skönja berättelsens storhet.
                                         
I grund och botten handlar det om en gammal teori om tidens existens, eller icke existens kanske. Att allting egentligen existerar samtidigt och att tiden som begrepp är något som vi människor har skapat för att kunna hålla ordning på det kaos som annars skulle uppstå. Inte vet jag vem som för myntade denna teori, men särskilt ovanlig är den väl inte? Jag vet förstås inte om det finns någon annan film som exploaterar teorin så framgångsrikt som denna men det är en annan historia.

Michael Sacks, som spelar huvudrollen, gör ett utomordentligt strålande jobb. Han får porträttera Billy Pilgrim i alla möjliga sinnesstämningar och åldrar – och det känns helt äkta hela tiden! Det är inget lätt jobb han har utfört, det är som att spela multipla roller egentligen och det vet jag inte många som skulle kunna klara av, och samtidigt göra det trovärdigt.

Tempot i filmen är ganska lågt och det är väl lite till filmen nackdel kanske. Det finns några scener som är väldigt svåra att förstå meningen med och det skapar både ett intresse förstås, men även en hopplöshet om att man inte riktigt begriper signifikansen och kanske, som följd av detta, får intrycket av att filmen är allt för svår. Men som sagt, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. När väl slutet kommer knyts allting ihop och allt (nåja, nästan i alla fall) blir fullständigt begripligt!