Recension: Phone - 2002



Phone
Regi: Byeong-ki Ahn
2002
Horror

Ji-won’s (Ji-won Ha) mobiltelefon ringer och någon tycks terrorisera henne. En gång när telefonen ringer råkar hennes kompis unga dotter Yeung-ju (Seo-woo Eun) svara. Hon börjar genast skrika i ren fasa. Flera mystiska händelser följer och Ji-won börjar göra sina egna undersökningar. Hon upptäcker att de som tidigare haft hennes telefonnummer dött plötsligt och under mystiska omständigheter. Yeung-ju’s beteende börjar gradvis att förändras och efter ytterligare efterforskningar upptäcker Ji-won att telefonnumrets första innehavare, en ung skolflicka vid namn Jin-hie (Ji-yeon Choi), försvunnit under mystiska omständigheter.

Det positiva med den här filmen är den komplexa historien och det suggestiva sätt som spänningen byggs upp och hålls vid liv av. Skådespelarinsatserna är emellanåt brillianta och speciellt Seo-woo Eun imponerar väldigt trots sin ringa ålder. Jag tyckte även att Ji-yeon Choi var riktigt bra och resten av skådisarna håller en hög klass rätt igenom. Karaktärerna är intressanta och har en väl sammanvävd koppling till varandra, något som kanske först inte är så tydligt men som kommer fram mer och mer ju längre filmen varar. En smygande stämning kommer krypande när man inser filmens egentliga historia.

Vad är det negativa då? Jo filmens längd, som kanske inte verkar vara så lång vid första anblicken (ca 1.40), känns i längsta laget och då och då är det faktiskt ganska segt. Det finns också en del logiska luckor i historien, egentligen inget att hänga upp sig på men nåt man trots allt lägger märke till. Sist men inte minst känns det som om man inte riktigt kunnat bestämma sig för vad man ville göra, en spökfilm eller en thriller. Något som förresten också störde mig lite var att så fort man hade räknat ut nåt av sig själv, så visade filmen i detalj historien så att inget skulle kunna missuppfattas. Detta hände flera gånger och att underskatta tittaren så, drar ned totalintrycket något.

Slutligen vill jag säga:
Man har jämfört den här filmen med Ringu, den japanska film som på något sätt banade väg för den moderna asiatiska filmen. Personligen tycker jag den här är bra mycket bättre skriven och betydligt mer skrämmande, men till syvende och sist är det förstås en smaksak.