Recension: Pariah - 1998



Pariah
Regi: Randloph Kret
Drama
1998

Steve (Damon Jones) och hans flickvän Samantha (Elexa Williams) råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Ett gäng skinheads överfaller nämligen dem och förnedrar Steve genom att tvinga honom se på när en efter en våldtar Samantha tills blodet rinner mellan hennes ben. Illa däran kommer de till slut därifrån, men händelsen ger Samantha sådana själsliga men att hon inte orkar leva längre. Steve blir besatt av hämnd och börjar utarbeta en plan för att verkställa sina innersta behov. Han rakar av sig håret och skaffar sig lämpliga kläder för att infiltrera den lilla grupp som är ansvarig för hans flickväns död.

Den här filmen bygger mycket på hat och våldsamheter och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort i en filmrecension förr, nämligen att citera Mikael Wiehe ”Okunskapen värjer sig mot det den inte vet” och ”Självföraktet hävdar sig med hjälp av knogjärn och batong”. Det är egentligen den enda man behöver för att sammanfatta andemeningen i den här filmen. Ja, och så att våld föder våld också naturligtvis. För mycket handlar om det, hat för hatets eget skull utan att egentligen veta varför. Detsamma kan gälla våldet, som kanske inte alltid fyller någon funktion annat än at bryta den vardagliga tristessen för de inblandade.
                                              
Skådespelarmässigt är det väldigt skiftande kvalité, vissa insatser funkar hur bra som helst medan andra är alldeles för bleka för min smak. Det här är ett starkt ämne, oavsett om man väljer att se det här som en film som förnedrar skinheads och rasism/nazism eller som en lite annorlunda rape/revenge historia. Med annorlunda menar jag att det inte är den utsatta kvinnan som utkräver hämnden utan hennes pojkvän. Rasfrågan kan man i så fall egentligen lämna helt utanför själva historien.






Intressant är att följa hämnaren, hur hans utvecklig sker och vilka personliga gränser som flyttas för honom. Att han förändras, kanske delvis för att smälta in i den grupp han försöker infiltrera, med rollen han spelar är helt klart. Han är till exempel tvungen att ta till våld mot homosexuella för att inte avslöja sig och man kan då fråga sig hur mycket man kan rättfärdiga med hämnden som motiv? Ger en oförrätt automatiskt rätten att begå en oförrätt mot en tredje person och så vidare? Var slutar det i så fall? Min slutsats är helt klar, våld föder våld helt enkelt, men det innebär naturligtvis heller inte att man alltid och i alla lägen har viljestyrka att alltid vända andra kinden till.

Personligen blev jag aningen besviken på den här, jag hade föreställt mig ett mycket starkare drama där känslorna, och kanske framförallt analysen av de psyken som befinner sig på den hatfulla sidan av samhället, var starkare. Fler motsättningar, både mellan de olika samhällsskikt som kommer i kontakt med varandra i historien och inom skinheadgruppen. Och kanske framförallt de känslosammandrabbningar hämnaren – Steve, torde ha med sig själv. Det blir lite platt och livlöst och man han svårt för att tro att det faktiskt rör sig om en verklighetsbaserad historia.

Filmen är dedicerad till Dave Oren Ward som omkom cirka en månad innan filmens premiär.