Recension: The Last Exorcism – 2010

Det här är en av de där filmerna där allt berättas och visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kända exempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfield och [REC]. Resultaten av denna metod är väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blir lite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen vara naturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen med den här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det heller ingen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyr ifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism till råga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till en början ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bli riktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är det lilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiöse pappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen fram och exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jag kan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en god dager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men om man läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

Boys on the Run – 2003 - Den känns onekligen lockande.

Handlingen att en ung pojke blir intagen på ungdomsvårdsskola, för att sedan rymma och hamna mitt i en människojakt känns onekligen lockande. Tyvärr lyckas inte filmen vara spännande en enda gång och det blir alldeles för mycket ungdomsäventyr av det hela. Jag kan väl inte påstå att skådespelarinsatserna suger men så rysligt övertygande är det verkligen inte. I alla fall inte från de tre ungdomarna och inte från filmens stjärna – birollsinnehavaren Ron Perlman heller. Det är helt enkelt lite för ”light” av allting! Det finns inget allvar i fängelsevistelsen, som man visserligen enbart har med för att förklara varför de två ungdomarna rymmer tillsammans ut i vildmarken. Det finns heller inget allvar i människojakten och faktum är att jag struntar fullständigt i hur det går…

3/10

Beaufort - 2007 - Skitiga krigsmiljöer!

Beaufort

Regi: Joseph Cedar

2007

Drama/Krig

En grupp soldater är posterade vid utposten Beaufort, som intogs redan på åttiotalet. Det är en viktig plats med Israel har beslutat att överge den och dra sig tillbaka nu, sisådär tjugo år senare. Det är de sista skälvande dagarna och tjugotvå årige Liraz försöker styra sin grupp ur hopplösheten och tillbaka på meningsfullhetens väg igen, trots att granaterna regnar ned kring dem och att en efter en får lämna fortet i en kista. Det är inte lätt att hålla modet uppe, men de gör sitt allra yttersta innan de får lämna platsen och spränga Beaufort i bitar bakom sig.

Filmen tar sin början med en iakttagande, nästan voyeurismisk, känsla. Det är långa tagningar med sparsamfilmmusik som verkligen ger en intim känsla. Det blir nästan lite dokumentariskt av det. Soldaternas isolering och krigets meningslöshet gör att soldaterna tappar sin glöd och den, nästan flegmatiska känslan, visualiseras på ett ypperligt sätt av bildspråket. Det ät trovärdiga miljöer och bra skådespeleri och känslan av verklighet förstärks ytterliggare.

                               

Det långsamma tempot speglar soldaternas tristess på ett effektivt sätt, nästan lite för effektivt då det emellanåt nästan blir för jobbigt att behålla intresset för filmen. Det händer inte mycket och det är inte svårt att förstå varför soldaterna tar varje tillfälle i akt att muntra upp sig själva med allehanda lustigheter mitt i vardagstristessen. Med små enkla medel överlever de dag för dag, fast det är klart att de ibland blir påminda om kriget och sin egen dödlighet också, var gång en kamrat få lämna fortet i en kista.

Men just när man undrar om man verkligen ska orka igenom filmen händer något. Nästan på minuten mitt i filmen blir den plötsligt intressant, man känner med soldaterna och allt medan de själva verkar inse vilken meningslöshet de befinner sig i, gör vi – publiken, också det. Man börjar identifiera sig med soldaterna och deras situation, vilken frustration de måste känna när evakueringsordern låter dröja på sig, kanske på grund av någon mindre politisk finess. Det står helt klart att verkligheten för soldaterna längst fram i ledet och den för kommandocentralen, som tar de strategiska och långsiktiga besluten, är helt skilda från varandra.

Åtminstone en del av sanningen bakom detta ökande intresse från filmen mittpunkt torde ligga i att kameraarbetet förändras steglöst i och med det att vi lär känna dem bättre. Den tycks flytta sig närmare och närmare personerna i fråga utan att för del skull gå över till några utpräglade närbilder.

Gillar man skitiga filmer i krigsmiljö som inte väjer för att visa verkligheten lär man även gilla denna!

Recension: Begotten - 1991

Begotten

Regi: E. Elias Merhige

1991

Drama/Horror

Gud begår självmord för att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna föder sedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medan ansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget, men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidare självklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutom varit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligen finns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns just som beskrivits ovan.

                                         

För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt, och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det är ibland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extrema närbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där det verkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad som egentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns heller ingen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud på ett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger i bakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.

För det handlar verkligen om groteska och morbida filmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trots svårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras med något från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring av oerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skulle kunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska om symbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men att påstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejäl överdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egen tolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag tror inte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör på ett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan att nödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag ta tillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också. Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jag såg filmen:

En intellektuell utmaning.

Stor konst

Vackert

Makabra och groteska bilder

Inte motbjudande

En visuell vandring

Fascinerande

Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

Recension: The Marsh – 2006

Det här är en ganska typisk spökthriller egentligen. Kanske är den något mer effektiv än vad snittet bland de här filmerna är och de beror i så fall på skådespelarna. Min favorit Forest Whittaker är visserligen inte med så mycket och det han gör är på rutin, men jag gillar honom skarpt och han har en närvaro som är sällan skådad. Gabrielle Anwar är både vacker och duktig på det hon gör och levererar absolut trovärdighet. Det finns förstås ett mysterium att fokusera på, det finns helt enkelt en anledning till att hon ser syner. Det är inte jättesvårt att gissa sig till hur det hänger ihop innan man blir levererad svaren, men jag ska erkänna att jag var lite off på ett par detaljer. Sådant är alltid kul, när man tror sig veta precis och sedan visar sig har en smula fel. Hur som helst är det helat klart en film som duger för en och en halv timmes underhållning men kanske inget som klarar ytterligare en genomtittning.

6/10

Ben X - 2007 - En film som verkligen förtjänar sin utmärkelse!

Ben X

Regi: Nic Balthazar

2007

Drama

Ben spelar Archlord – ett onlinerollspel, och är riktigt bra på det. Hans karaktär Ben X har nått till nivå 80 och det är… typ… högt! Det betyder att han är väldigt mäktig i spelet och synnerligen respekterad. I verkliga livet är det dock annorlunda, han är mobbad för att han är annorlunda, väldigt annorlunda. Ben är nämligen autistisk och förstår sig inte riktigt på världen, han måste lära sig saker som andra människor tycker är naturliga och tvinga sig till att vistas på svåra platser som till exempel skolan där han hela tiden utsätts för kontakt med andra människor. I spelet är han mäktig och respekterad, i verkligheten det omvända, tills en dag när hans vapendragare från spelet – Scarlite kommer in i hans verkliga liv. Nu är det dags att säga ifrån, nu är det dags att visa mod!

Eftersom jag inte hade läst på blev jag initialt överraskad över det flamländska språk som talas i filmen. Det är ett riktigt fult språk i mina öron, men det är ju inte det viktigaste när man tittar på film, huvudsaken är ju att man förstår och det tar ju undertexterna hand om. Det dröjer heller inte länge förrän man totalt glömt bort flamländskan och helhjärtat sjunker in i filmen och dess handling.

Redan under förtexterna är det tydligt att spelet kommer att ha en mycket central del i filmen då dessa integreras på ett bra sätt in i spelmiljön. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man förstår att Ben inte riktigt är som alla andra även om det inte direkt uttalas vad det är som är annorlunda med honom. Är man någorlunda bevandrad i generell autism och då Aspergers syndrom i synnerhet tar det dock inte särskilt lång tid innan man lägger ihop två och två. Greg Timmermans, som spelar Ben, gör ett imponerande intryck och en rollprestation som, i sammanhanget, utan vidare kan jämföras med den bedrift Dustin Hoffman levererade i Rain Man! Frågan är förresten om inte Greg Timmermans gör det ännu bättre då det är mindre hollywoodiserat och mer verklighetstroget genomfört här.

Även visuellt är det imponerande, man blandar den miljö Ben upplever i spelet med den verklighet alla andra runt omkring honom upplever och man förstärker också hans perception genom att visuellt fokusera på enskilda detaljer i den stora helheten då det är en del av symptomen – att kunna lägga märke till de allra minsta beståndsdelarna men ändå inte kunna greppa helheten. Man tydliggör också behovet av att följa fasta rutiner och oförmågan att förstå sig på känslor och andra människor.

Men filmen handlar mer än om Aspergers syndrom även det naturligtvis är viktigt. Det är också en film om utanförskap generellt sett och det är inte lätt att översätta många av de problem Ben lider av till ”normala” förhållanden med ”normala” mobbningsoffer. Lärare som inte ser vad som sker och kanske heller inte riktigt förstår vad som händer, kanske saknar utbildning om barn/ungdomar med särskilda behov och så vidare. Tragiken och orättvisan i att det faktiskt är offret som delvis straffas av samhället och får flytta på sig, byta skola eller liknande, medan mobbningsutövarna inte går att komma åt. Kan filmen bara väcka en enda människa till att inse vad som händer runt omkring dem har den här filmen lyckats och jag vet att jag tidigare tragglat långa resonemang om hur viktiga filmer som belyser olika orättvisor är, om historiska händelser som inte under några som helst omständigheter får glömmas bort och den här filmen faller definitivt inom de ramarna!

Rekommenderas å det starkaste!

Creme de la Creme

Recension: Benny's Video - 1992

Benny’s Video

Regi: Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmer som han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som han bjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sig själva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört från stian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som han filmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just den bultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till en annan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda på vad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Haneke så är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tar fokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor i realistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa. För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressant eftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och ting egentligen symboliserar i filmen.

                                

Enligt Haneke själv så är det en film som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätter huruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär en avskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv är inte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmens styrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen i trilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigt destruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum och även om Benny verkar oförmögen att förstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrar skuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösa situationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa, i vart fall inte Benny. Detta är förstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvara våra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjorde en sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar också åskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genom en videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om de liksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmen handlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmen som sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersom vi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknande händelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning om verkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen – etc.

Hur som helst är det här helt klart en stark film av Haneke och ytterliggare en som inte tar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!

077 – Vår Man i Casablanca - 1966 - Ge mig fler agentfilmer!

077 – Vår Man i Casablanca

Aka: A 077, Sfida Ai Killers

Regi: Antonio Margheriti

1966

Action

Tre forskare upptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsom olja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada över denna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddas av den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten Bob Flemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är det egentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar till att jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någon agentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jag fann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gången tvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Den andra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franska agentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio. I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte var lika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är i alla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äkta varan!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, på gott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden. Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här är gjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget som Bond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmerna för de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Det är stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera på något annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och är verkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen) och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man inte behöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerar den hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer på sig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen i chipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstå något i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla som sköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om det vid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Men jämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jag tycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vatten över huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70 talen!

Recension: The Storm

Jag brukar alltid gilla katastroffilmer och när det handlar om naturkatastrofer blir det oftast ännu bättre. Man berättar historier som oftast går ut på samma sak, moder natur är mäktig och man ska inte jävlas med henne i onödan. Allt som oftast ligger ju människan bakom genom miljöförstöring (global uppvärmning etc.) någonstans i bakgrunden och så även här. Man tror sig kunna kontrollera vädret med metoder som jag inte har meterologiska kunskaper nog att förstå, men så är det i alla fall. Naturligtvis finns det intressen som sträcker sig lång upp i den amerikanska regeringen och naturligtvis kan man använda vädret både för att rädda människoliv (se till att det regnar i ökenområden etc.) eller som vapen (orsaka orkaner etc. i fiendeland). Naturligtvis går också en experimentfas åt skogen och man orsakar en katastrof på hemmaplan som någon naturligtvis försöker att mörklägga. All forskning har sitt pris menar man och då får man räkna med att en och annan stryker med i processen. Filmen framställer både pekoralt flaggviftande som tydligt måste vara en ingrediens i sådana här filmer, och en konspiration bland de styrande politikerna. Det är både amerikanska värderingar och intriger på regeringsnivå alltså. Eftersom filmen är ganska lång och dessutom producerad för TV har den en relativt långsam inledning och det är väl att förvänta, men det händer inte mycket mer sen heller… Katastrofen kommer och katastrofen löses och det är uppenbart redan från början! I stort sett inget att hetsa upp sig för men är man fanatiskt intresserad av katastroffilmer kan det väl kanske finnas ett visst intresse här… Kanske! 

3/10

Recension: Flashman - 1967

Flashman

Regi: Milo Loy

1967

Action/Komedi

Några skurkar få tag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sin brottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematiskt byta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman, en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blir det också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjas alla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman att stoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format och längder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ord som jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan vara underhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Det är fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precis på gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerar på sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig en betydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig själv på allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman, den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer inga textrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hade kanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försökt efterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan en ofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns inga underförstådda hämndtankar som det gör i Batman och det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel del humoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det hela taget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta ser faktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittar lönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart är trickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut. Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad det skulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskriva underhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm. Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blir allt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande film utan några större ambitioner.

OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009 - Agent 117 i Rio

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseur de la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika för att hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackra Mossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av att hitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska få ta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissa mirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel del när man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en hel filmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av dem men efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte vara åt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är med det parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är en Bondparodi helt i klass med Austin Powers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycket bättre än Austin Powers filmerna någonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag var väldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenom hela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stort allvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå en viss pretentiös inställning över Austin Powers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillar sjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis är humorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den från ett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efter några minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska hända härnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bli irriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligen en film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andra religioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det är knappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blir det underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur stör mig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man är tycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för en alternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!

Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Paparazzi - 2004 - För onekligen tankarna till Prinsessan Dianas tragiska bortgång

Delar av den här filmen för onekligen tankarna till Prinsessan Diana tragiska dödsolycka, nämligen paparazzis som inte skyr några som helst medel för att få sin bild. De orsakar en olycka genom allt sitt fotograferande och det är faktiskt inte alls svårt att sätta sig in i huvudpersonens – kändisens, liv! Att ständigt vara påpassat och inte kunna göra någonting utan att det blixtrar och att någon tar ett fotografi måste vara enormt påfrestande! Detta gör filmen på ett bra sätt medan den hämnd som filmens kändis – en fiktiv filmskådis, utför blir lite uddlös och fadd. Man hade kunnat göra så mycket mer med konceptet, men det blir i alla fall hyggligt till slut. Ett par roliga detaljer finns det. Dels så gör Mel Gibson, som också varit inblandad i själva produktionen av filmen, en cameo, och dels så refererar man till Baldwin-bröderna och en händelse där en paparazzi varit extra närgången. Det senare blir roligt eftersom en av dessa bröder – Daniel Baldwin, medverkar i filmen och har en av rollerna som just en paparazzi! Överlag blir det en lite rolig variant på hämndtemat även om den inte riktigt når ända fram. 

6/10

Recension: Trolljegeren - 2010

Trolljegeren

Aka: Troll Hunter, Trolljägaren

Regi: André Øvredal

2010

Fantasy/Action/Mockumentär

Två anonyma hårddiskar med film skickas till filmbolaget som inte kan avgöra om innehållet på dem är äkta eller inte. Det verkar helt enkelt alldeles för otroligt! Filmerna visar några studenter som följer en man som de tror är en björnjägare – en tjuvjägare av björn till råga på allt. Snart inser de dock att det inte alls är björn som är hans villebråd utan något mycket farligare. Det visar sig att han arbetar för en hemlig organisation som har till uppgift att hålla trollen i sina revir och förgöra dem om de skulle hamna utanför dessa. Ingen av studenterna tror naturligtvis på mannen men efter att slutligen ha övertygat mannen om att få filma honom ser de med egna ögon det som de inte hade vågat tro på.

Upplägget är klassiskt och har används förr många gånger. Man påstår att materialet man visar är upphittat och att upphovsmännen har försvunnit. Lite som Blair Witch Project kan man säga. Den här filmen föregicks dock inte av den massiva promotionkampanj som gör Blair Witch Project unik i sammanhanget. Man har inte skapat någon ny mytologi och hävdat sanningshalten i den redan på förhand på sajter och annat. Istället bygger myterna och legenderna på gammal nordisk folktro. Jag vet inte denna skiljer sig nämnvärt mellan Norge och Sverige men jag tycker att det är tillräckligt likt de jag känner till för att jag ska känna igen mig kraftfullt i alla fall.

Ingenstans i filmen tvivlar jag på att det jag ser är absolut sant och det får onekligen betraktas som en mycket god egenskap av en mockumentär! Faran är ju annars att de uppenbart animerade varelserna drar ned intrycket men så är det alltså inte här. Det ser helt och hållet trovärdigt ut och studenterna har en perfekt blandning av initial skepsis och entusiasm inför sitt arbete att det verkligen verkar som om de var med om något helt nytt!

Men inte bara ytan är välgjord, historien på djupet fungerar också väldigt bra! Förklaringarna till hur och varför den norska regeringen hemlighåller trollens existens känns helt och hållet logisk. Det blir förstås en konspirationsfilm av det på detta plan och man har verkligen gjort allt för att föra fram sina ”bevis”. Mycket bra gjort!

Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag har sett i år och som jag på förhand hade hört mycket gott om. Det infriade, för ovanlighetens skull alla löftena och jag satt nästan somt trollbunden (haha) hela tiden. Faktum är att det är spännande och inte alls tramsigt och barnsligt som temat mycket väl skulle kunna ha varit. Det är visserligen elvaårsgräns på filmen och det är nog rätt, men det känns om att det är en mera vuxen film än vad jag egentligen hade förväntat mig i alla fall.

Att dialogen är på norska stör mig inte. Det tillför snarare realism tycker jag! Inte bara för att det faktiskt är i Norge filmen utspelas utan även för att det blir lite mer exotiskt för mig som svensk. Det hade säkert funkat på ett annat skandinaviskt språk också, utom finska kanske eftersom jag inte riktigt vet vilken mytologisk tradition finnarna har till troll. Då återstår alltså svenska och jag kan inte riktigt se att trovärdigheten skulle påverkas positivt av breda svenska dialekter. Nej, norska är det enda som funkar!

Recension: Beyond a Resonable Doubt - 2009

Beyond a Resonable Doubt

Regi: Peter Hyams

2009

Thriller

Michael Douglas spelar en framgångsrik åklagare med en lång lista av framgångsrika brottsmål bakom sig. Den undersökande journalisten C.J. Nicholas (Jesse Metcalfe) är dock misstänksam mot åklagarens metoder och planerar att avslöja hur bevis planterats för att få fram fällande domar. För att åstadkomma detta väntar han tills ett mord begåtts planterar ut en massa bevis mot sig själv och videofilmar hela förloppet. Planen är att motbevisa åklagarens fabricerade bevis i sista stund och på så sätt avslöja korruptionen, men något går fel och den iskalle åklagaren är honom på spåren…

Michael Douglas är perfekt i rollen som den sluge och hänsynslöst insmickrade åklagaren som helst av allt vill bli valt till guvernör. Hans floskler saknar motstycke i de offentliga intervjuer han ger i samband med sina vunna rättegångar, rättvisan har segrat etc etc. De som har sett Wall Street och är bekanta med paradrollen som Gordon Gecko lär känna igen sig! Han medverkar dock inte speciellt mycket i filmen och är väl egentligen att betrakta som birollsinnehavare trots att han är antagonisten.

Huvudrollen spelas istället av Jess Metcalfe som också gör ett utomordentligt jobb. Det finns någonting hos honom, eller rättare sagt hans rollkaraktär som inte riktigt stämmer men som är svårt att sätta fingret på. Det vill säga medan man tittar på filmen, när den är slut har man fullständigt klart för sig vad det handlar om! Även hans käresta – Ella Crystal (Amber Tamblyn) gör ett bra jobb som den först något naiva, sedan otroligt klarsynta åklagarassisten. Hon är dessutom väldigt vacker vad nu det har med saken att göra.

”man sitter som klistrad framför rutan”

Själva narrativet känns också lite mystiskt. Det är lättsamt och underhållande samtidigt som det finns en mörk underton av ironi och samhällssarkasm och man kan inte låta bli att småle lite åt händelseförloppen samtidigt som man sitter som klistrad framför rutan för att få veta mera om hur allt egentligen hänger ihop och hur det kommer att gå i slutändan! Och det är faktiskt ganska spännande även om man går in med föresatsen att allting ska sluta lyckligt och att skurken kommer att sättas dit så det stänker om det i slutändan. Man är dock inte helt säker och allt eftersom filmer går börjar man tvivla och fundera på hur de ska kunna få ihop det i slutändan i så fall.

Jag ska inte avslöja hur det går men jag kan säga att det här är mycket underhållande film som alla som gillar konspirationsthrillers borde se! Är man dessutom ett fan av filmer som utspelar sig i och omkring en rättegångssal som jag är, tillkommer ytterliggare anledning att se filmen!

American History X - 1998 - De ultimata gängfilmen?

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. 

8/10

Recension The Beyond - Lucio Fulci - 1981

The Beyond

Regi: Lucio Fulci

1981

Horror

1927 tar sig en grupp medborgare in i de sju dörrarnas hotell för att göra slut på konstnären Schweik (Antoine Saint-John). De påstår att han har hittat ett sätt att öppna en av de sju portarna till helvetet och korsfäster honom trots hans varningar i hotellets källare. Över femtio år senare, närmare bestämt 1981 ärver Liza (Katherine MacColl) hotellet. Hon menar att det är hennes sista chans att göra något vettigt av sitt liv och påbörjar upprustningen för att kunna driva och åter öppna upp hotellet. Mystiska saker kantar dock tillvaron. Vem är till exempel den blinda flickan Emily (Sarah Keller) och vilket mysterium döljer egentligen rum 36?

Redan i inledningsscenerna sätter Lucio Fulci tonen för den här filmen. Det är ett vackert och stämningsfullt sepiabrunt foto som förstärker känslan av tillbakablick. Det dröjer heller inte särskilt många minuter förrän våldsamheterna börjar och vi bjuds på både en grund för historien att stå på och häpnadsväckande välgjort gore innan förtexterna har börjat rulla.

En krypande stämning, tillsammans med en synnerligen effektiv musik, fortsätter sedan att genomsyra filmen och jag måste erkänna att jag, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare, inte känner igen vissa scener. Slutsatsen jag drar av detta, trots att det var ganska många år sen sist är att jag faktiskt aldrig sett filmen oklippt förr! Den är kanske lite ojämn men de bra scenerna väger helt klart upp de lite långsammare och tråkigare partierna, dessutom kantas alltihop av fullständigt brillianta gorescener. Att logiken i historien sedan inte är knivskarp gör inte så mycket och det var väl kanske heller inte Fulcis främsta epitet?

En av de starkaste effekterna och som det fokuseras ganska mycket på är den blinda flickan Emilys ögon. Att närbilder på ögon är viktigt och en del av det italienska bildspråket är väl ganska allmänt bekant, så därför är det kul att man gett detta ytterliggare en innebörd. En ganska enkel men ändå fascinerande effekt som i alla fall jag anser vara synnerligen effektiv.

The Beyond tillhör troligen en av Lucio Fulci mest kända filmer, hyllad av fans världen över som en av de bästa skräck och zombiefilmerna genom tiderna. Jag är böjd att hålla med, för den här filmen är mer än bara massa gore, den har en tanke och en apokalyptisk berättelse som verkligen berör och som, i motsats till vad jag skrev tidigare, är långt mer logisk än de flesta andra förklaringar till varför horder av zombies plötsligt dyker upp.

Kanske kan man tycka att en förklaring till varför hotellet byggdes just på en av helvetets sju portar kunde vara närvarande eller en mer detaljerad beskrivning på hur dessa portar öppnas men det är inte nödvändigt. Filmen funkar som den gör och varför krångla till saker och ting i onödan med massa förklaringar?

En film du måste ha!

Recension: The Grudge 3

Liksom som när jag såg den föregående delen The Grudge 2, så hade jag inget minne av vad som tidigare hänt i filmserien. Själva grundidén hade jag koll på men inte mycket mer än så och med facit i hand så behövdes inte mycket mer än så heller. Jag inser vilken koppling filmerna har med varandra och man behöver verkligen inte ha sett något annat före den här för att förstå hur det hänger ihop. Och man behöver inte ens ha sett någon av de asiatiska förlagorna, utan det räcker med valfri asiatisk spökfilm, för att inse hur undermålig den här filmen är. Någonstans är det väl meningen att en skräckfilm eller spökfilm ska skrämmas? Men det här är gjort på ett sätt där man knappast ens reagerar på de överraskningseffekter som filmen innehåller. Man blir helt enkelt inte överraskad och man blir sannerligen inte tagen av någon atmosfär eller liknande. 

3/10

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.

                             

Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

Recension: Göta Kanal 3: Kanalkungens Hemlighet

Det här är verkligen ingen höjdarfilm men det finns några förmildrande omständigheter som gör den uthärdlig. Visserligen känns det som om man skrivit ett manus efter att man först har bestämt grundförutsättningarna. ”Loffe” ska vara med, han ska ha problem med kronofogden som ska spelas av Magnus Härenstam och så måste vi ha kanoten och Svante Grundberg med! Det blir lite krystat och sökt och just denna del av filmen är ingen höjdare. Det känns mest som upprepningar av vad man gjort tidigare – i bästa fall! Dock tycker jag att det finns några referenser till de tidigare filmerna eller åtminstone den första som är roligare. Till exempel att man ska ”skita i det blå skåpet” ett uttryck som ju ”Loffe” myntade i den första filmen. Men det blir klart bättre, eller åtminstone mer underhållande när man går ifrån den färdiga mallen och hittar på en helt ny historia som inte nödvändigtvis utspelar sig på kanalen, vare sig det gäller en tävling eller något annat. Filmens avslutande del – skattjakten, påminner nämligen mera om filmer som National Treassure eller för den delen Da Vinci Koden. Alltså många ledtrådar som till slut, genom kluriga attiraljer leder fram till en skatt eller hemlighet. Att detta parti i filmen inte är rimligt om man ser det någorlunda rationellt drar ned behållningen en smula men om man tar sig friheten att inte se alltför strängt på det kan man åtminstone få sig en stunds underhållning av filmen. Detta även om man aldrig någonsin kommer att se om den! 

4/10

Recension: Bikini Girls on Ice - 2009

Bikini Girls on Ice

Regi: Geoff Klein

2009

Horror

En busslast med collagebrudar i bikini fastnat på vischan. De är på väg mot en plats där de ska tvätta bilar, allt för att dra in lite pengar. Men de fastnar som sagt i en liten håla och tar så småningom beslutet att förlägga biltvättandet där istället, åtminstone i väntan på att bussen ska bli lagad. Vad det inte hade räknat med är att mackägaren är en spritt spångande galning som inte spiller någon tid innan han börjar mörda dem en efter en…

Vi kan väl göra det enkelt för oss och kalla det här för en slasher, en neoslasher rent av. Den har alla de klassiska ingredienserna: brudar, en galen mördare och någon form av byfåne som påpekar, i sann fredagen den trettonde anda att det minsann har försvunnit folk från trakten och kring macken i synnerhet. Ingen tror honom förstås!

Manuset är fasansfullt dåligt men skådespelarna är faktiskt betydligt bättre än vad man skulle kunna tro. Ingen är briljant men det finns hopp för ett par av dem. Något som förvånade mig var att man faktiskt inte någon gång får se några bröst som inte befinner sig i en bikiniöverdel. Jag hade förväntat mig rätt så mycket exploaterande av denna kvinnliga anatomi, men tji fick jag! Det var ju i och för sig upplyftande att man blev lurad och att de förutfattade meningarna inte införlivades. Man får helt enkelt nöja sig med att brudarna behåller bikiniöverdelen på.

Men det innebär ju inte att det är vidare logiskt. Jag vet inte vad ni säger, men jag tycker nog inte att det verkar så vidare trovärdigt att tjejerna fortfarande springer omkring i bikini efter mörkrets inbrott. Mördaren tillhör väl inte de mest karismatiska heller och är väl egentligen inte en riktigt slashermördare heller. Det finns ingen motivation bakom hans beteende och det är förvånansvärt blodfattigt trots att han hugger sina offer upprepade gånger i frenesi.

Och efter ovanstående stycken tror ni förstår att det här inte är en film man behöver bry sig om? Men jag vill helt klart hävda att det är en underhållande film trots allt. Det kanske inte är de kvalitativa bitarna som gör detta men gillar man slashers tror jag inte man kommer att bli besviken, bara man inte förväntar sig floder av blod.

Recension: Black Sun: The Nanking Massacre

Liksom i de tidigare filmerna av Men Behind the Sun serien, som den här filmen ibland sägs tillhöra, så kanske det är lättare att knyta an till händelserna om man byter ut kineserna mot judar och japanerna mot nazister och flyttar hela handlingen till Europa istället. Det är brott mot mänskliga rättigheter uppradade efter varandra och enbart detta gör det här till en viktig skildring och ett historiskt dokument! Filmen är också gjord på det sättet att man emellanåt hänvisar till bilder eller filmsnuttar som påstås vara dokumentariska. Det är ett effektivt grepp om man vill påverka åskådaren och det är ofta en ångestladdad upplevelse att se. Men tyvärr lyckas man inte fullt ut, många av effekterna när de japanska soldaternas sadistiska tilltag ska visualiseras är ganska dåligt gjorda och kan knappast tas som äkta vara. Likväl är den en sevärd film även om det inte är underhållande på något sätt och det ska väl inte en sån här film vara heller! 

6/10

Bong of the Dead - 2011 - fabulöst fantastiska effekter

Bong of the Dead

Regi: Thomas Newman

2011

Komedi/Horror

De två vännerna Edwin och Tommy har luskat ut ett dunderknep när det gäller att odla fram riktigt rejält potent marijuana. Tyvärr har deras hemliga ingrediens – zombiehjärna, precis tagit slut och eftersom de lever i ett zombiefritt område beslutar de sig för att ta sig in mitt i smeten för att skaffa mera av den åtråfyllda hjärnan. Allt för att kunna röra på lyckliga i alla sina dagar. De kommer dock inte särskilt lång innan de blir tillfångatagna – av en zombie med ambitioner att skapa en armé och erövra världen. De lyckas fly och hamnar snart hos Leah som lyckats överleva zombieattackerna. De beslutar sig för att slå sina påsar ihop och ge sig iväg mot överlevnaden, om det nu inte var för att de behövde lite mer zombiehjärna först…

Inledningscenerna på filmen är hur vassa som helst och riktigt föredömliga för en zombiefilm av det här slaget. Det finns visserligen CGI men det är ändå gjort på ett sådant sätt att det fungerar bra och inte ser konstgjort ut. Resterade effekter, det vill säga sminket ser ut som gamla hederliga effekter, latex etc. med en ganska skön retrokänsla. Ändå ser det modernt ut och hela filmen präglas av att den faktiskt är gjord i modern tid och inte är en dammig gammal rulle från förr. Inte för att jag har något emot dem heller men det är ändå skönt att någon tar sig tid att placera zombiefilmen i nutiden.

Vad jag inte är speciellt förtjust i är allt tramset. Jag förstår att det måste finnas där eftersom allt egentligen handlar om ett marijuanarus. Ja, alltså inte så att det skulle vara slutpoängen som drömsekvensen i Nightmare City, utan det är snarare själva jakten som blir lite puckad. Med repliker som att man blir inte dum av att röka marijuana bevisar man väl själva tesen av påståendet felaktigt. Så korkade som de här två gynnarna har jag sällan sett någon vara i en zombiefilm. Men det råder å andra sidan inga ledsamheter heller. De är så uppslukade av att röka på att de inte riktigt verkar förstå vilken verklighet det lever i.

”Cheech & Chong Vs. The Zombies”

Annat blir det när de träffar på Leah! Och för att citera en replik i filmen så är hon riktigt het! Hon har också lite mera innanför pannbenet än de två pundarna och har dessutom kunnandet att överleva. Det blir en period med känslomässig story just här som kanske drar ner filmens splattertempo något men det är ändå en period i filmen som känns nödvändig för den fortsatta utvecklingen!

När de slutligen ger sig iväg har de specialutrustat sin bil med allehanda vapen för att slå sig igenom vad som helst i zombieväg – och de får nytta av det också! Det blir ett blodbad utan dess like som för tankarna till klassiska scener ur Braindead.

”faktiskt fabulöst fantastiska effekter”

Humorn är understundom riktigt rolig men emellanåt också lite för barnslig för min smak. Det är förstås effekterna man vill åt och de är faktiskt fabulöst fantastiska och skulle de brista lite i utförande så gör det inget heller. Det finns en helhetskänsla i filmen som jag verkligen gillar och som är så där härligt galghumoristisk. Och faktum är att skådespelarprestationerna är utöver det vanliga!

Helt enkelt en kul film med en del nya element som vi inte är vana att se i en zombiefilm, blandat med klassiska ingredienser som vi verkligen känner igen och älskar!