Recension: Bronson



Trots det stora namn som Nicolas Winding Refn blev i och med att Pusher-trilogin blev verklighet, är det här den första film jag ser av honom. Jag kan snabbt konstatera att det inte kommer att bli den sista eftersom jag verkligen gillade stilen! Huruvida denna stil går igen i hans övriga filmografi är naturligtvis en intressant fråga men jag är beredd att ta chansen. Det finns helt klart ett sinne för berättande och en förmåga att göra det aningen okonventionellt! Filmen handlar om en ökänd brittisk fånge, som tydligen antagit Charles Bronson som sitt alias, bara en sådan sak gör ju att man höjer intresset som gammal Charles Bronson fan (den riktiga Bronson alltså) ett par snäpp faktiskt. Dessutom lär filmen bygga på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant. Inledningsvis är det en riktigt fängslande historia, den är berättad i fragment med tillbakablickar och berättande av filmens huvudperson och man blir intresserad av att få se mer hela tiden. Gradvis blir det dock aningen seg och när den närmar sig slutet är det faktiskt inte lika intressant längre. Det känns som filmen går lite i stå och att det inte finns så mycket variation i den i slutändan. Charles Bronson eller Michael Peterson som han föddes som, spelas ypperligt av Tom Hardy och den övriga besättningen av skådespelare gör heller inget dåligt intryck men det blir som sagt lite tjatigt i slutändan. 

7/10