100 Feet – 2008 – Famke Janssen är ingen stor skådespelerska

Famke Janssen är ingen stor skådespelerska. Eller också har hon inte fått tillräckliga instruktioner av regissören. I båda fallen skyller jag på Eric Red som gjort filmen. Han är den som borde ha sett till att hon blev trovärdig. Han borde också ha sett till att dialogen blev mindre uppenbar och sökt. Det är synd att det förhåller sig på det sättet då historien i sig verkligen hade potential.

Filmen handlar om Marnie, som flyttas tillbaka till den lägenhet där hon dödade sin man. Hon ska sitta där i husarrest. Ingen har trott på hennes historia om att hon faktiskt dödade honom i självförsvar, att han misshandlade henne upprepande gånger och att hon fruktade för sitt liv. Nu ska hon, med fotboja, spendera sin tid i lägenheten och inte avvika mer än 100 fot från platsen.

Detta i sig gör väl ingen film kanske men det dröjer inte länge innan Marnie (Famke Janssen) upptäcker att det spökar i huset och det är här den stora potentialen finns. Hon har ju egentligen ingenstans att fly. Springer hon ut ur huset kommer polisen och tar henne och hon får tio år extra på sitt straff. Det som följer är en ganska gastkramande historia om ett spöke som till varje pris vill ha henne, straffa henne. Snart visar det också sig att det inte är någon mindre än henne före detta man som spökar, den hon dödade i självförsvar. Hur försvarar man sig mot ett spöke?

Men även om det finns en del riktigt skrämmande scener, några riktigt gastkramande faktiskt, känns det aldrig som att det är riktigt på riktigt. Det mynnar ut i vad jag inledde med – Famke Janssen! Hon förmår inte framföra rollen som något annat än just en roll. Det är som att hon är medveten om att hon spelar, hon lever sig inte in tillräckligt. Hon förstör filmens potential med sin medverkan.

5/10

Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10

The Legend of Hercules – 2014 – Ett stort sakfel!

Först och främst lider filmen av ett stort sakfel. Det är ganska vanligt i filmer som behandlar den mytologiska figuren Herkules. Saken är nämligen att man rör ihop mytologierna med varandra. I den här filmen är Herkules grek vilket, enligt grekisk mytologi skulle innebära att hans namn var Herakles. Och eftersom Zeus och Hera nämns vid namn flera gånger är det grekisk mytologi det handlar om. I romersk mytologi hette hjälten däremot Herkules och Zeus gick under namnet Jupiter.

Är det verkligen Herkules? Jag skulle kunna svära på att jag har sett den här
scenen i en film om Simson.

Förutom det känns det redan innan jag hunnit börja skriva, som att jag kommer att haspla ur mig en hel del kritik mot filmen. Det är nämligen inte någon bra film i något som helst avseende. Manuset är tramsigt och slarvigt skrivet. Det är klichéer staplade på varandra och i dialogerna är under all kritik. Det enda som egentligen kan ses som positivt är väl några actionscener. Det är inget som borde fungera egentligen och det känns inte som att det passar in i filmens övriga kontext. Så även om somliga scener är lite speciellt utformade, på bästa Matrix-manér, tillför det inte mer till helheten än tillfällig förströelse. Jag gillar inte det här alls.

Man kan väl inte begära att mytologiska filmer ska vara historiskt [sic] korrekta. Men lite mer substans än så här kan man väl förvänta sig. Det finns någon enstaka händelse som stämmer in i någon form av mytologisk korrekthet men de är lätt räknade. Vidare finns det scener som ser så fejkade ut att man kunde tro att filmen hade sitt ursprung bland 60-talets monsterfilmer. Här är det dock frågan om CGI till skillnad från de konventionella effekter som fordom nyttjades av filmmakarna.

Ibland är det bra att ha hjälp av pappa Zeus blixtar.

Hade jag läst på lite innan jag såg filmen hade jag väl kunnat räkna ut ungefär vart det skulle barka. Renny Harlin, som står för regin, har väl gjort ungefär en film som jag tycker är bra. Resten är mer eller mindre skit. Lite överdriver jag förstås och jag har full respekt för de som gillar hans filmskapande, jag gör det inte och tycker mest han är en klåpare i sina försök. Dessutom suger de flesta av skådespelarna…

Men, det är som sagt en snygg film emellanåt och de får väl ha nån liten extrapoäng för det när det är dags att betygsätta.

4/10

Bilder: © 2013 Hercules Productions, Inc. Artwork & Supplementary Materials © 2014 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved.