Kaninhoran – 1997-2009 – Nollbudgetfilm av Henrik Möller

När jag gjorde min första bekantskap med Henrik Möllers kreationer var det med den andra samlings DVDn Njutafilms gav ut – Ångesthunden och Malmö under vatten. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Tilläggas kan också att jag fick filmen gratis! Nu däremot, när jag ger mig i kast med den första samlings DVDn har jag pröjsat för den själv. Helt ärligt kan jag säga att jag bara har sporadiska minnen av Ångesthunden och de minnen jag trots allt har manifesterar sig som illa tecknade bilder med oerhört bisarra historier, berättade av Möller själv. Jag minns inte ens vad jag tyckte om det förrän jag läser vad jag skrev den gången.

Kanske borde jag ha lämnat den här med plasten på i bokhyllan men till slut greps jag av en sådan nyfikenhet att den helt enkelt bara skulle ses. Och det är inte bra, ingenstans är det bra. Däremot är det ofta väldigt roligt och det är uppenbart att Henrik Möller är en ganska speciell figur. Jag skrev i min förra recension att jag ville se in i hans hjärna och det vill jag fortfarande. Den här DVDn innehåller så osannolikt absurda historier att man undrar hur man överhuvudtaget kommer på dem. Det måste kräva sin man. Det gäller att ha fantasin på det rätta stället och kunna tänka långt utanför lådan så att säga. I det avseendet beundrar jag Henrik Möller. Han tycks inte bry sig om ifall någon tycker om hans kreationer, det är inte drivkraften. Jag tror snarare att han mår bra av att göra sina små filmer och få dem ur sig. Att låta fantasin flöda helt enkelt.

Liksom på Ångesthunden är den här skivan uppdelad i tre delar: Ångest, Hat och Kärlek. Absurditeterna är ungefär likvärdiga men man kan kanske säga att det är lite snällare historier under kärleksfliken. Inte mycket men man kan i alla fall märka en skillnad. Det är mest tecknat men det finns också ett par av kortfilmerna som är gjorda på annat sätt. Inte med skådespelare på konventionellt sätt men i alla fall med en person (Möller?) som förbannar sig över sin tillvaro och vill ta kål på sina blommor. Eller en porrfilmsdiskussion där det hela, ska vi säga, urartar med all sprit som också är inblandad.

Bland extramaterialet finner vi bland annat en dokumentär om Möller. Han är iförd terroristluva så vi får inte riktigt se vem han är. Jag gissar att han vill skapa lite mystik kring sig själv. En del av filmerna är också tämligen kontroversiella så att skydda sin identitet kanske inte är så dumt. I en annan del av extramaterialet påstår dock Möller att han valt att inte inkludera en film just för att han inte ville vara kontroversiell. Fan vet. Materialet är jävligt speciellt i alla fall, unikt skulle jag vilja påstå. Jag tror aldrig jag kommer att få se något liknande gjord av någon annan är Henrik Möller vill säga.

Betygsättande är svårt. Det finns klara kvaliteter i de fantasifulla berättelserna. Det är berättelser som ingen annan skulle våga berätta och det är inte sällan både våldsamma, sexistiska och rasistiska karaktärer involverade. Det hindrar dem inte från att vara jävligt kul och på försigkommen anledning vill jag betona att budskapet på intet sätt behöver vara synonymt med karaktärernas framtoning. Bättre nollbudgetfilm går nog inte att göra, det gäller bara att gilla konceptet. Jag är inte säker på att jag gör det. Jag fegar ur betyget denna gång… ;-)

Open your Eyes – 1997 – Abre Los Ojos

Regi: Alejandro Amenabár

Thriller

Att det är den här filmen som Vanilla Sky är en nyinspelning på Vanilla Sky slog mig faktiskt inte när jag tittade på den. Förresten har jag faktiskt inte sett Vanilla Sky ännu så jag är kanske ursäktad? Däremot så kände jag att jag hade koll på vilken typ av film Alejandro Amenabár skulle ge oss trots att jag bara hade sett två av hans andra filmer före den här: En av mina första favoritfilmer – Tesis och så förstås The Others som dessutom var på engelska. Den här filmen är, liksom hans första film Tesis, på spanska. Har du problem med det är det ditt problem och inte filmens. En film ska aldrig behöva lida av att åskådaren inte klarar språket. Så länge det finns undertexter vill säga. Självklart skulle jag fördra om jag kunde hänga med utan dem men det kan jag inte. Att lära sig alla dessa språk som inte är engelska får jag försöka hinna med i nästa livstid.

Och faktum är att utökad livstid är en central del av filmens handling. Det skulle man i alla fall kunna säga. Men man skulle också kunna tolka den som en enda lång nihilistisk dröm. I det här fallet en mardröm men det här inte hit. Vår huvudperson César som spelas av Eduardo Noriega råkar ut för en olycka som vanställer hans ansikte. Rätt som det är sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus och för dialog med en psykiatriker. Han är anklagad för ett mord som han inte minns och faktum är att han inte minns särkilt mycket. Det finns fragment som psykiatrikern kan locka fram ur honom men mycket mer än så är det inte. Dröm och verklighet, illusion och vanföreställningar blandas med varandra och César kan inte riktigt skilja på tillstånden. Vad har hänt och vad har inte hänt? Är han verkligen galen eller har hans liv blivit en dröm?

Jag gillar verkligen när gränserna suddas ut så som de gör i den här filmen och jag kan icke för mitt liv förstå varför jag har väntat så pass länge med att se den här filmen. Visserligen är det en region 1 utgåva vilket begränsar mina möjligheter men det är ändå ingen ursäkt. Jag borde ha tagit tag i saken för flera år sedan!

Men oavsett hur sent syndaren än vaknar så är det i alla fall gjort nu och det var en upplevelse som inte blivit för gammal av att vänta. Visserligen så är inte kryogenetik en lika revolutionerande tanke nu som den var 1997 men det är väl snarast att det inte finns ett lika stort nyhetsvärde numera. Jag tror nog att gemene man är lika kluvna till tekniken nu som för 10-20 år sedan. Det finns helt enkelt en tyst debatt som det inte rapporteras om i tabloiderna om längre.

Eduardo Noriega gör egentligen tre olika roller i filmen. Alla är förstås samma person men det är ändå helt skilda åt. Både sinnesstämningarna och utseendet varierar starkt. Först har vi den vanlige César, innan något händer honom. Vi har också den vanställde och slutligen har vi den som gömmer sig bakom en mask, bestående av hans eget ansikte. Han gör ett mycket bra jobb och jag är imponerad! Jag gillar också vad Penélope Cruz tillför filmen. Hennes roll kan tyckas enkel vid sidan av det arbete Eduardo Noriega lägger ner men hon är ändå klippt och skuren för rollen. Så perfekt att hon dessutom repriserade den i nyinspelningen Vanilla Sky några år senare.

Filmen är nästa två timmar lång men det märks knappt. Den lyckas hålla intresset upp för vad som håller på att hända hela tiden. Man är oerhört intresserad av hur det till slut visar sig hänga ihop och för att göra det extra intressant så tillför den sista scenen faktiskt ytterligare ett tvivel precis när man trodde att man var på det klara med allting. Gränserna mellan dröm och verklighet, galenskap och sunt rationellt tänkande, suddas ut och det är nära på mina favoritingredienser i en film!

8/10

Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10