Recension: Bullet to the Head – 2012

Jag gick under många år och trodde att Sylvester Stallone bara vara en stolle som gjorde puckande roller som var lika puckade som han själv. Det var inte förrän senare som jag upptäckte att han faktiskt hade skrivit en hel del filmer själv, några av de mest uppskattade dessutom. Till råga på detta är han heller inte ovan att regissera. Det var bara att konstatera att det fanns mer bakom fasaden än vad man (jag) trodde. Senare upptäckte jag också att han faktiskt inte är så usel skådespelare heller. Det var väl i och med de otypiska rollerna kanske, som målvakt i fotbollskrigsfilmen Victory eller i kultfilmen Death Race 2000 som han fick spela ut ett annat register än de typiska dekadenta polisrollerna eller actionhjälten.

Här spelar han tuffing, men han är i alla fall inte polis utan hårdför hitman och regin står Walter Hill för, han som gjorde The Warriors någon gång i forntiden och som jag tror är mest känd för 48 Timmar med Eddie Murphy. Det är hård action och det är väl i och för sig inget vi inte har sett tidigare men det är bra underhållning och lite kul twist är det att han här slår ihop sig med en polis för att leta upp gemensamma fiender. Det är ju faktiskt lite som 48 Timmar slår det mig nu. Fast sett ur bovens perspektiv istället för tvärtom som i 48 Timmar.

Det är en kul blandning av dialog och action, riktigt tuff och skoningslös action skulle jag vilja säga. Det är inte det att blodet skvätter omkring utan att det inte riktigt finns någon flykt från det. Ändå han man lyckats få till lite humor i dialogen och i situationerna också. Det är som sagt inget nytt och revolutionerande men klart underhållande och vem har dött av lite hjärndöd action?

6/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: In Their Skin - 2012

In Their Skin

Regi: Jeremy Power Regimbal

2012

Thriller

Mark och Mary har tillsammans med sonen Brendon just anlänt till familjen sommarstuga. Det knakar lite i de äktenskapliga fogarna, mycket på grund av att de just förlorat sin lilla flicka i en olycka. De försöker att lappa ihop det men det är inte så lätt när känslorna tar överhanden. Plötsligt kommer en grannfamilj på besök. De har med sig ved som välkomstpresent och övertalar snabbt Mark och Mary till låta dem komma på middag senare på kvällen. Det dröjer inte länge förrän stämningen blir tryckt av den andra familjens närgångna frågor. Men snart nöjer de sig inte med frågor, hotet blir allt större och snart vill de ta över det perfekta liv som de anser att Mark och Mary har. Mardrömmen har börjat!

Familjen i soffan

Min sambo kläckte snabbt idén att filmen påminde en smula om Funny Games. Eftersom jag fullkomligt älskar den filmen avfärdade jag förstås idén omgående. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att den här skulle kunna komma upp i samma höjder som Hanekes film. Men sen började jag fundera på det och i synnerhet i en speciell scen när Mark och Mary sitter i soffan tillsammans med sin son Brendan och terroriseras av Bobby, som mannen kallar sig för. Det finns helt klart en likhet där men det finns också tillräckligt mycket som skiljer filmerna åt för att man inte ska göra några förhastade jämförelser. I Hanekes film agerar förövarna på ren lek medan de här är blodigt allvarliga. Det finns heller inte tillstymmelse till samma grad av spänning som genomsyrade Funny Games, varken originalet eller nyinspelningen. Man kan alltså glömma bort den jämförelsen, den ger inget.

Dock får man säga att det här är en film som rör sig inom ”Terror” subgenrens domäner. Det börjar oskyldigt men blir starkare och starkare förtryck. Trots detta känner man aldrig riktigt med Mark och Mary, man är inte delaktig i filmen utan står mest vid sidan om och tittar på. Hemska händelser javisst, men det är inget som påverkar en som åskådare. Kanske kan man kalla det för en inblick i ett sjukt psyke. Det är underförstått att Bobby tidigare berövat andra familjer livet i jakten på det perfekta livet. Just i detta avseende tycker jag faktiskt att man kan dra paralleller till Stepfatherfilmerna snarare än terrorfilmerna. Skillnaden är att Bobby inte nästlar sig in hos familjerna på samma sätt som i Stepfatherfilmerna utan attackerar hela konceptet så att säga. Hos Stepfather är det mer frågan om att eliminera det som inte passar in i den perfekta familjen. Här är det frågan om att ta över det perfekta familjekonceptet.

Jag kan inte klaga på skådespelandet, varken från antagonisten(erna) eller protagonisten(erna). Det som gör det stelt är snarare att man inte har lyckats skapa någon spänning. Det blir platt fall av det hela, i synnerhet framåt slutet när allting ska ordnas upp. Det borde också finnas någon mer bakomliggande än vad man till slut får reda på. Uppenbarligen är det fel i huvudet på människor som försöker ta över andra människors identiteter men mer utrett än så blir det inte. Det finns väl vissa drag av psykopati kanske, jag är inte tillräckligt insatt i de psykologiska aspekterna av det för att kunna bedöma det till hundra procent. Alltså de verkliga kännetecknen till skillnad från de man ser på film där mordlystna galningar allt som oftast får representera denna skara människor.

Som jag tolkar det finns det också spår av Stockholmsyndromet bland filmens personer. Att här och nu redogöra för mina exakta tankegångar angående detta är kanske lite tungjobbat men det verkar som om den person han presenterar som sin fru Jane är ett tidigare offer av något slag. Men… hade man bara lyckats skapa mera stämning hade det sannolikt varit en mycket lyckad rulle. Nu faller det lite platt – tyvärr!

5/10

Recension: Quarantine 2: Terminal - 2011

Quarantine 2: Terminal

Regi: John Pogue

2011

Horror

Ett flyg från Los Angeles tvingar plötsligt nödlanda när en av passagerarna börjar tugga fradga och attackerar de andra passagerarna. Väl på marken söker de efter en ledig Gate att släppa av passagerarna och invänta läkarpersonal vid. Men inget händer, det visar sig att alla ingångar till terminalen är stängda och låsta. Vad är det som försiggår? Snart visar det sig att hela byggnaden är omringad och att ingen slipper ut. Ett virus härjar som förvandlar en efter en till blodtörstiga zombies och som om inte det vore nog är världen utanför fast betsluten att inte låta dem återvända levande. Det går inte att ta några risker med det dödliga viruset!

Till en början en mycket upplyftande uppföljare! För även om första filmen – Quarantine, i princip var samma film som det spanska originalet [REC], är det här en helt fristående uppföljare som inte har något gemensamt med [REC2]. Lite av själva essensen har gått förlorad eftersom filmen inte innehåller någon skakig subjektiv kamera överhuvudtaget. Det finns en referens till just det förfarande men det används inte i bild. Kanske sparar man detta till del 3?

Just det faktum är att det inte har något med originalets uppföljare att göra, och egentligen inte så mycket med första Quarantine heller, inte vid första anblicken i alla fall, lyfter filmen. Den känns fräsch och jag kan inte minnas att jag någonsin har sett en zombieattack ombord på ett flygplan förut. Zombies on a Plane!

Man kan kanske säga att själva inledningen har lite klyschor över sig, men de är ändå charmiga och de känns väldigt medvetna. Det är nästan som om man driver med sig själv, eller kanske rent av publiken. Det är inte helt självklart varifrån smittan kommer att komma, men att den kommer att göra sitt inträde i handlingen är förstås uppenbart. Det finns gott om villospår och det slutgiltiga utbrottet är faktiskt ganska bra.

Som de andra filmerna handlar det ju om supersnabba virusinfekterade individer snarare än regelrätta zombies, åtminstone om man räknar den gamla hasande skolan av zombies som de äkta och det finns ett par scener som är riktigt hårresande! Men den lycka som är beständig finns väl kanske inte och iom3att planet tvingas nödlanda blir det en lite mer konventionell historia, som påminner mera om de andra filmerna av det hela. Jag hade gillat om man hade kunnat hålla historien i luften så att säga, men jag förstår att det hade varit ett mycket svårt scenario att genomföra.

Filmen tappar lite tempo när den kommer ner på marken även om den aldrig blir seg eller tråkig. Skådespelarna fungerar utmärkt och det finns en förklaring till alltsammans inbakad i slutscenerna. Hur det går tänker jag inte avslöja men den som är ute efter lyckliga slut kanske ska se på någonting annat i stället. Det är väl heller ingen spoiler att avslöja detta eftersom de flesta zombiefilmer tycks ha ett apokalyptiskt slutskede i någon form. Det ligger liksom lite i genrens natur att bereda vägen för det slutgiltiga förfallet.

Allt som allt en riktigt underhållande film utan att för den skull bli något mästerverk. Gillar man zombiefilmer med virusinfektioner och fart i lär man tycka om denna och det är heller inte nödvändigt att man har någon av de andra installationerna i färskt minne för att tillgodogöra sig den. Den står på så pass egna ben att allt man behöver veta förklaras tillräckligt tydligt.