Recension: In Their Skin - 2012

In Their Skin

Regi: Jeremy Power Regimbal

2012

Thriller

Mark och Mary har tillsammans med sonen Brendon just anlänt till familjen sommarstuga. Det knakar lite i de äktenskapliga fogarna, mycket på grund av att de just förlorat sin lilla flicka i en olycka. De försöker att lappa ihop det men det är inte så lätt när känslorna tar överhanden. Plötsligt kommer en grannfamilj på besök. De har med sig ved som välkomstpresent och övertalar snabbt Mark och Mary till låta dem komma på middag senare på kvällen. Det dröjer inte länge förrän stämningen blir tryckt av den andra familjens närgångna frågor. Men snart nöjer de sig inte med frågor, hotet blir allt större och snart vill de ta över det perfekta liv som de anser att Mark och Mary har. Mardrömmen har börjat!

Familjen i soffan

Min sambo kläckte snabbt idén att filmen påminde en smula om Funny Games. Eftersom jag fullkomligt älskar den filmen avfärdade jag förstås idén omgående. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att den här skulle kunna komma upp i samma höjder som Hanekes film. Men sen började jag fundera på det och i synnerhet i en speciell scen när Mark och Mary sitter i soffan tillsammans med sin son Brendan och terroriseras av Bobby, som mannen kallar sig för. Det finns helt klart en likhet där men det finns också tillräckligt mycket som skiljer filmerna åt för att man inte ska göra några förhastade jämförelser. I Hanekes film agerar förövarna på ren lek medan de här är blodigt allvarliga. Det finns heller inte tillstymmelse till samma grad av spänning som genomsyrade Funny Games, varken originalet eller nyinspelningen. Man kan alltså glömma bort den jämförelsen, den ger inget.

Dock får man säga att det här är en film som rör sig inom ”Terror” subgenrens domäner. Det börjar oskyldigt men blir starkare och starkare förtryck. Trots detta känner man aldrig riktigt med Mark och Mary, man är inte delaktig i filmen utan står mest vid sidan om och tittar på. Hemska händelser javisst, men det är inget som påverkar en som åskådare. Kanske kan man kalla det för en inblick i ett sjukt psyke. Det är underförstått att Bobby tidigare berövat andra familjer livet i jakten på det perfekta livet. Just i detta avseende tycker jag faktiskt att man kan dra paralleller till Stepfatherfilmerna snarare än terrorfilmerna. Skillnaden är att Bobby inte nästlar sig in hos familjerna på samma sätt som i Stepfatherfilmerna utan attackerar hela konceptet så att säga. Hos Stepfather är det mer frågan om att eliminera det som inte passar in i den perfekta familjen. Här är det frågan om att ta över det perfekta familjekonceptet.

Jag kan inte klaga på skådespelandet, varken från antagonisten(erna) eller protagonisten(erna). Det som gör det stelt är snarare att man inte har lyckats skapa någon spänning. Det blir platt fall av det hela, i synnerhet framåt slutet när allting ska ordnas upp. Det borde också finnas någon mer bakomliggande än vad man till slut får reda på. Uppenbarligen är det fel i huvudet på människor som försöker ta över andra människors identiteter men mer utrett än så blir det inte. Det finns väl vissa drag av psykopati kanske, jag är inte tillräckligt insatt i de psykologiska aspekterna av det för att kunna bedöma det till hundra procent. Alltså de verkliga kännetecknen till skillnad från de man ser på film där mordlystna galningar allt som oftast får representera denna skara människor.

Som jag tolkar det finns det också spår av Stockholmsyndromet bland filmens personer. Att här och nu redogöra för mina exakta tankegångar angående detta är kanske lite tungjobbat men det verkar som om den person han presenterar som sin fru Jane är ett tidigare offer av något slag. Men… hade man bara lyckats skapa mera stämning hade det sannolikt varit en mycket lyckad rulle. Nu faller det lite platt – tyvärr!

5/10