Recension: DEVIL SEED - 2012

Devil Seed

Regi: Greg A. Sager

2012

Horror

När sommarlovet är slut kommer Alex tillbaka till det gemensamma boendet med Bree och Jess. Det är tre tjejer som har bott ihop förr men nu skaffat ett nytt, större boende. Det bästa är att allt är till samma pris som tidigare. Efter en blöt kväll, en mycket blöt kväll till och med, hamnar Alex och Jess hos en spådam som först kör hela sin repertoar men sedan ser en syn som hon verkligen blir livrädd för. Dagen efter har Alex inga minnen av saken och strax börjar oförklarliga händelser att inträffa. Rivmärken och skavsår uppkommer på Alex kropp och hon känner att hon är på väg att förlora förståndet. Men vad var det egentligen spådamen sa? Alex går tillbaka och får reda på att det kommer att växa något i henne, något som mänskligheten inte har sett på tusentals år…

Finns det någon film man ska jämföra med är det förstås excorsisten! Det finns till och med några scener som visar tydligt hommage till den tidigare filmen. Det råder ingen tvekan om att man har sneglat bakåt i tiden när man har gjort filmen helt enkelt. Men innan någon börjar skrika remake vill jag genast dementera att så skulle vara fallet. Det är inte ens en nytolkning som några remakemotståndare brukar benämna de nyinspelningar som de trots allt gillar. Det är en helt annan historia men som sneglar lite på filmen från 1973. Vi har till exempel vissa svordomar som lätt går att knyta till den tidigare filmen eller scenen när Regan kissar på sig som också finns med i någon form här.

Till en början känns filmen ganska mild och det känns som att den inte riktigt håller hela vägen när det gäller skådespeleri etc. Men det är en chimär som det senare kommer at uppenbara sig. För när det börjar bli allt otäckare sugs man också in i produktionen och skådespelarna presterar bättre och bättre ju mer kropp filmen får. Till en början vet vi ju ingenting av vad som händer medan vi senare får se allt större och större påverkan på den fysiska världen. Självklart är den viktigaste rollen Michelle Argynris som Alex – alltså den som blir besatt, och hon är riktigt bra framåt slutet. Det är klart att sminkningen gör väl sitt till för att illusionen av besatthet ska bli riktigt komplett, men hon har en perfekt blick för saken. Den kan vara hur tom som helst vilket ser väldigt otäckt ut i kombination med allt det andra som händer.

Som vanligt är det ingen som tror på allt det som händer. Det är väl mer regel än undantag när det gäller de här filmerna. Det är som att borgmästaren eller motsvarande inte vill offra turismen i hajfilmer trots att en gigantisk vithaj som dödar människor simmar omkring i vattnet. Det hör genren till helt enkelt. Antagligen för att göra oss – publiken, frustrerade och sympatisera mer med offret, alltså den besatta.

Så allt eftersom filmen fortskrider blir den bättre och bättre. Framåt slutet är det riktigt bra och tempot som från början var ganska långt är nu riktigt intensivt. Det finns, som jag tidigare varit inne på, några riktigt förutsägbara händelser. Mest sådana som hör genren till, sådana som vi skulle bli förvånande och nästan förargade över om de saknades. Man kan helt enkelt inte vara hur innovativ med de självklara beståndsdelarna hur som helst. Men på det hela taget känns det fräscht och långt ifrån alla de dussinproduktioner man har sett på temat genom åren. Det här är faktiskt riktigt bra!

8/10

Recension: Captain America: The First Avenger – 2011

Captain America

Jag spenderade mycket av min uppväxt i serietidningarnas värld. Jag lärde mig allt om hjältarna och jag dagdrömde/fantiserade om hur det skulle vara ”om det var på riktigt”. Alltså skulle jag vilja påstå att jag är ganska hemma på det där med superhjältar! Ändå tycks det mig gång på gång komma filmer baserade på superhjältar jag inte kan särskilt mycket om. Visserligen medverkade väl Captain America som bifigur i någon av de tidningar (som förresten fortfarande ligger i mina skåp) men det var aldrig så att jag klurade ut vilka superkrafter han hade eller var han egentligen kom ifrån. Någon bakgrund torde han ju ha haft?

Men det sagt kan jag konstatera att jag såg den här filmen helt utan förkunskaper som skulle kunna ha spolierat min uppfattning av filmen. Jag känner helt enkelt inte till någon historia kring hjälten så detta blir hur som helst min ”sanning”. Den känns helt och hållet realistisk om man tar utgångspunkt i serietidningarna. Som verklighet är det förstås ren Sci-Fi men det är väl ingen som hade förväntat sig något annat heller?

Captain America i aktion.

En tidig version av skölden.

Filmen har egentligen två faser. En uppbyggnadsfas och en del när hjälten har blivit fullt utvecklad. I den första delen får vi följa hur det gick till när Captain America skapades. För det är precis det som sker. Han är produkten av ett experiment som ska öka muskelmassan. Ja, helt enkelt göra en supersoldat. Till en början blir han del av den amerikanska propagandan och uppträder inför publik för att höja moralen bland befolkning och arméns mannar. Detta är inget han trivs med och så fort han får chansen till hjältemod tar han den. Att han inte ser det som hjältemod utan som sin plikt är förstås en den av hjältens karaktär.

Ungefär här börjar andra delen av filmen som är mycket mera actionfylld än den första. Det är en hel del explosioner och spektakulära scener. Det är väl inte helt självklart att man han använt linor för att hålla upp skådespelaren vid höga och långa hopp, men för mig synes det som ett mycket sannolikt alternativ.

Red Skull

Det finns förstås en superskurk med i filmen som jag tycker är tämligen karismatisk – Red Skull. Så länge man är på det klara med att vi befinner oss i en serietidnings universum är det en perfekt skurk. Det uttalas kanske inte riktigt fullt ut men att det är världsherravälde han är ute efter är ändå ganska tydligt. Det är väl precis så en skurk i serietidningarna universum ska vara – eller?

Jag kan inte klaga på något skådespel. Chris Evans fungerar bra både i alter egot Captain America och i den lille klene spelevinken som aldrig drar sig ur ett slagsmål, alltså tiden innan han utsätts för experimentet. Hugo Weaving är som alltid karismatisk som Red Skull och Tommy Lee Jones medverkar i en mindre roll. Och sen har vi Samuel L. Jackson som Nick Fury, man måste ju väva samman den här filmen med den som kom efter – The Avengers!

7/10 

Recension: The Chronicles of Narnia: Prince Caspian - 2008

Jag nämner kommande filmer i texten, filmer som numera redan har existerat i några år. Detta beror förstås på att det var flera år sedan recensionen skrevs...

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian

Regi: Andrew Adamson

2008

Fantasy/Action

Peter, Susan, Edmond och Lucy (William Mosely, Anna Poplewell, Skandar Keynes och Georgie Henley) befinner på en tunnelbanestation när väggarna plötsligt börjar rämna, texten ”the Strand” bakom dem faller i småbitar och porten till en annan värld öppnar sig. Instinktivt vet de var de har hamnat då de tidigare erfarit resor mellan vår värld och landet Narnia. Orsaken till den plötsliga förflyttningen är dem dock okänd. Senare får de veta att det är Drottning Susans magiska horn som än en gång fört dem in i äventyret och att det är Prince Caspian, den blivande Kungen av Narnia som kallat på dem genom att blåsa i detsamma. Det råder kaos i landet och inre konspirerande makter vill hindra Talmariten Caspian från att nå tronen. Saker och ting har nämligen förändrats på det år som har gått sedan syskonskaran senast befann sig i händelsernas centrum. Ett år i den verkliga världen motsvarar här trettonhundra år i Narnia och även om Narnianerna inte glömt bort legenderna är det just det syskonen nu har blivit – sägner från en svunnen tid.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan förra filmen, den om Häxan och Lejonet. De fyra sönerna och döttrarna av Adam och Eva hamnar mitt i ett äventyr de egentligen inte vet någonting om (ok, lite erfarenhet av sitt förra äventyr har de väl), samlar ihop alla möjliga varelser såsom Kentaurer, Spinxar, Fauner och allt möjligt annat som jag inte ens vet namnet på och går till strid mot den elaka kungen. Vägen dit är naturligtvis kantad av äventyr och olika specialeffekter, dessa ser ganska bra ut även om det naturligtvis ska mycket till för att få de animerade djuren att se helt trovärdiga ut.

Men filmen bygger lyckligtvis inte helt på specialeffekter, det finns också gott om sentimentala bitar som jag tycker passar ganska bra in i produktionen. Man känner med en del av de varelser som faller offer i stridigheterna eftersom de så osjälviskt offra både liv och lem för en större sak – friheten! Det är väl också detta som är lite av själva sensmoralen i filmen, det är kristna värderingar om att alla ska kunna leva i fred och harmoni med varandra. Samtidigt måste man väl också dra paralleller till olika naturfolk som har naturen som religion då allting i Narnia verkligen är levande, allt från träden till vattnet. Det finns också ett underliggande budskap om att det hela skulle vara rena fantasier hopfantiserade av syskonen, då det insinueras vid några tillfällen att de äldre av syskonen inte kan se vissa saker som de yngre fortfarande har fantasi nog för.

Så har vi Aslan, detta mystiska Lejon som på något sätt inte passar riktigt in i historien. Likheter med en allsmäktig Gud är inte alltför långsökta då han verkligen tycks sitta inne med alla de visa svaren och ha makt att styra alla de andra varelserna. Dessutom, om jag minns rätt får man ingen egentlig förklaring tills hans existens i förra filmen. ”Han har funnits sedan begynnelsen”, eller ”han kommer från ett rike bortom haven” eller något sånt. Vem vet, man kanske får svar i de kommande filmerna The Voyage of the Dawn Trader eller The Silver Chair. Personligen hoppas jag också på att man tar tag i saken och äntligen filmatiserar den första delen av berättelsen - The Magician's Nephew, där man enligt uppgift ska få en hel del bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev.

Hur som helst är det här ett underhållande familjeäventyr även om de allra minsta kanske bör undvika den på grund av att det trots allt förekommer en del våld som kan vara svårt att greppa om man är alltför ung.