Recension: Minotaur - 2006

Minotaur

Regi: Jonathan English

2006

Fantasy/Action

För länge sedan i en svunnen tid härskade Kung Minos över ett lika väldigt som ondskefullt imperium. Vart tredje år kräver detta kungarike åtta unga män och kvinnor från andra sidan havet som tribut för en gammal oförrätt emot dem – mordet på imperiets prins! De ska offras till Minosimperiets mäktiga Gud Minotaur som lever under palatset i en väldig labyrint. Men detta år har byn på andra sidan havets ledare - Cyrnans (Rutger Hauer) egen son Theo (Tom Hardy) tagit plats bland ynglingarna, fast besluten om att dräpa den väldiga besten.

Filmer som behandlar olika mytologiska legender är oftast intressanta baser för fantasyfilmer. Men man ska vara klar över att det är lite samma sak som med verklighetsbaserade filmer. De behöver inte vara sådär rysligt förankrade i vare sig verkligheten eller myter och legender. Den här filmen är inget undantag även om man tydligt ser kopplingarna mellan vedertagen mytologi och filmens historia.

Ska sanningen fram så finns det dock ett otal olika versioner av historien. Någonstans läste jag till exempel att det var sju flickor och sju pojkar som skulle offras varje år till Minotaurus, ett annat uppslagsverk säger att det var vart nionde år… Klart står emellertid att Theo är en omskrivning av den grekiska hjälten Theseus som enligt legenden dödade Minotaurus och sedan hittade ut ur labyrinten med hjälp av ett garnnystan som Kung Minos dotter Araidne givit honom. Det finns dock ingen gemensam bakgrund i karaktären Theo med Thesues som förekommer i ett antal andra grekiska äventyr, men det är väl å andra sidan ingen som kräver det heller.

Nåja, nog om myten och legenden. Det här är i alla fall ett halvhjärtat försök till att göra en storlagen film där miljöerna, åtminstone ovan jord, skulle kunna trollbinda under rätt förutsättningar. Tyvärr fattas det något som det är svårt att sätta fingret på men man skulle troligen ha kunnat komma till rätta med problemen om det funnits en lite större budget. Inget ont behöver heller sägas om skådespelarna, det är inga virtuoser på något sätt men de klarar mestadels av att leverera ett gediget arbete.

Själva Minotauren är en annan historia. Här har man förlitat sig allt för mycket på datoranimerade effekter och resultatet är förödande, åtminstone i de scener när man får se vidundret i sin helhet. Det är heller inte en varelse som jag i min vildaste fantasi kan få till ”hälften människa – hälften tjur”. Snarare har man försökt att göra en så monströs tolkning av odjuret som möjligt. Historien om Kung Minos dotter som förälskade sig i Theseus har också bytts ut mot härskarens syster. En syster som han dessutom vill inleda ett incestuöst förhållande med. Borta är garnnystanet men kvar är lyckligtvis den komplicerade labyrinten och den ser faktiskt ganska trovärdig ut!

Det här är ingen film för Rutger Hauer fantasten (då han endast medverkar några få minuter) utan för den som har ett brinnande intresse för mytologiskt baserade filmer i fantasygenren!

Recension: Miracle at St. Anna - 2008

Miracle at St. Anna

Regi: Spike Lee

2008

Krig/Drama

1983 skjuter en svart man ner en man som vill köpa frimärken av honom. Det är ett besynnerligt fall och det verkar högst osannolikt på många sätt. Den svarte mannen – Hector Negron (Laz Alonso) har bara ett par månader kvar till pensionen men hotas nu av ett livstidslångt straff i fängelse. Fallet blir än besynnerligare när man hittar en gammal artefakt, förlorad sedan andra världskriget, i hans lägenhet. En ung reporter, fast besluten att hitta anledningen till dödsskjutningen får ta del av en fantastisk historia som utspelar sig fyrtio år tidigare på den italienska lansbygden, där fyra färgade soldater kämpar för sin överlevnad.

Jag gillar början på den här filmen, den får mig fängslad och jag vill veta exakt vad som har hänt och hur historien kunde sluta på det sättet. Jag menar, en dödskjutning är inget litet steg att ta och den till synes lugna Hector Negron verkar till en början inte alls ha den typen av våld i sig. Man märker förstås redan från början att det här är en film om rasproblematik, vilket väl i och för sig kan vara underhållande, men jag tycker man får det lite väl nedkört i halsen i den här och det gillar jag inte. Det hade varit mycket bättre om det hade insinuerats lite mer tycker jag.

                                          

Nåja, sedan börjar filmens stora parantes. För själv krigsskildringen, som vara det mesta av filmens 154 minuter är egentligen inget annat. Det är en tillbakablick, som förvisso är viktig för filmens handling, men det filmen verkligen handlar om händer före och efter detta enligt min mening. Kan hända att jag är lite färgas av min uppfattning om krigsfilmer, som jag generellt inte är jätteintresserad av och så är det det där med rasproblematiken. Filmen ska förvisso ha en eloge för att man tar det hela fullt ut och inte gör någon halvmesyr av det men jag tycker ändå att det blir för mycket. Det är väl kanske lätt att tycka som om man inte befinner sig på den ”förtryckta” sidan men jag kan inte låta blir det. Generellt sätt är filmen förstås ett mycket gediget hantverk, men något annat hade man ju kanske inte heller väntat av Spike Lee!

Det betyder att det skådespelarmässigt fungerar mycket bra och att miljöer och liknande är i topp. Inget förtäljer egentligen att något skulle vara fejk någonstans och uppbyggt för filmens skull (det har vi ju tyvärr sett exempel på i andra annars mycket bra filmer som Full Metal Jacket till exempel). Jag gillar att man verkligen använt olika språk i filmen, den utspelar sig mestadels i Italien, så det är mycket italienska, tyskarna för krig så det är en del repliker på tyska och de fyra soldater som filmen främst handlar om är amerikaner och det märks också ganska tydligt. Kanske har man tagit just deras dialektala egenskaper ett steg för långt i gestaltandet av deras ursprung, men på det hela taget tycker jag som sagt att man gjort det hela väldigt trovärdigt. Det är också tydliga karaktärer som man lär känna väldigt snabbt.

Vad som är själva miraklet i filmen är nog en tolkningsfråga och jag tänker inte ens ge mig in på att försöka förklara min tolkning här. Jag tror att det är en av de stora poängerna med filmen, att tolka den utifrån sitt eget huvud och att förstöra det nöjet för någon annan vill jag förstås inte göra. Med facit i hand måste jag dock konstatera att jag blev en aning besviken på denna, jag hade väntat mig någonting mer och belönades bara med ”jaha, då har man sett den då” när filmen var slut. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer alltså.

Mio Min Mio - 1987 - Se för guds skull den engelskspråkiga originalversionen!

Mio Min Mio

Aka: Mio in the land of Faraway

Regi: Vladimir Grammatikov

1987

Äventyr/Fantasy

Bosse har inte det lätt, hans fosterföräldrar behandlar honom riktigt illa, hans jämnåriga mobbar honom och han har bara en enda vän. En dag när allt blir för mycket för honom smiter han från sitt rum och driver runt på stan. Han får ett äpple av tanten i affären som ber honom posta några vykort åt henne. Slutligen hamnar Bosse på en parkbänk, han sparkar till en flaska och ut ur flaskan kommer en ande! Anden ser att Bosse bär tecken, ett äpple av guld i sin hand och tar honom med till landet i fjärran. Här är allt nytt för Bosse, eller Mio som hans fader konungen kallar honom. Alla tycker om honom och han kan göra allt han vill bara modet finns. Mio träffar här på Jum-Jum (Christian Bale) som blir hans följeslagare på det stora äventyret. Legenden säger nämligen att endast en kungason som reser med en enda vän kan besegra den hemska Riddar Kato som bor bortom den förtrollade skogen i landet utanför…

Den här filmen är ganska svår att hitta på sitt originalspråk engelska då den nyligen släppta svenska utgåvan bara innehöll en dubbad version. Denna version kanske passar de yngre bättre men för oss som vill njuta av filmen som vuxen är det originalversionen som gäller. Jag påstår dock inte att det inte finns problem med denna. Det känns till exempel lite fånigt när man på engelska försöker uttala namnen Bosse, Benke och Sixten, det låter lite löjligt. Man kanske borde ha ändrat dessa namn för att öka trovärdigheten.

Själva historien är bedårande och funkar både för barn och vuxna. Som barn kanske vi tenderar att fokusera på det fantastiska äventyr som Mio och Jum-Jum beger sig ut på. Den historia om ondskans och godhetens kamp mot varandra som pågått under tusentals år och där allt redan verkar förutbestämt. Det är helt enkelt en fin saga om vänskap fylld av dramatik och platser med mystiska namn.

Som vuxen kanske man ser på filmen med lite andra ögon. Det finns gott om metaforer i filmen och själva äventyret kan självklart ses som en dröm. Bosse klarar helt enkelt inte av att leva som han gör och drömmer sig bort till sin fantasi värld där hans far är konung, hur många föräldralösa barn delar inte den drömmen? Istället för att bli mobbad av sina jämnåriga blir han istället älskad av alla i konungariket och hans enda vän Benke blir hans vän Jum-Jum i drömmen. Många av karaktärerna runt om i äventyret känns igen från Bosses verklighet och det är inte svårt att koppla samman dem sin motsvarighet i Bosses fantasi.

Några skådisar man lägger märke till är naturligtvis Christopher Lee som den elaka Riddar Kato. Det är väl egentligen ingen stor utmaning för honom och han tycks göra rollen på rutin, men han funkar i alla fall bra. Det är skönt att få höra hans egen röst i den engelska versionen i stället för den svenska dubbningen. Likaså stjäler faktiskt en ung Christian Bale, som senare gjorde filmer som American Psycho, The Machinist och Batman Begins, showen nästan hela tiden för Nick Pickard som spelar titelrollen Bosse/Mio.

Filmen funkar svenskdubbad men hittar du den på engelska är den helt klart att föredra och ett par klasser bättre!