Recension: The Messengers 2 – The Scarecrow – 2009

Det enda jag mindes från den första filmen var att jag gillade den, Hitchcock-stölderna och att det var Bröderna Pang som hade gjort den. Jag var tvungen att leta fram den gamla recensionen för att överhuvudtaget kunna försäkra mig om att det var rätt film jag tänkte på – och det var det! Därför blir det än mer obegripligt hur de här två filmerna verkligen hänger ihop. Det finns visserligen en gård med problem: ekonomiska och känslomässiga, med i bilden, men i över hittar jag inget som påminner om vad jag minns av den första filmen alls. Jag är inte sens säker på att det här verkligen är en uppföljare som utspelar sig efter den första filmen, den skulle nästan lika gärna kunna utspela sig innan.

Skådespelarna är väl hyggliga och stämningen är god. Det finns helt klart en stabil grund att stå på! Men det blir aldrig mer, det är för dåligt tempo och den lyckas aldrig riktigt hitta nerven den så väl behöver för att bli spännande och intressant. Tyvärr blir det mest pannkaka av alltihop och även om det är en film som duger att se en gång för den mest inbitne är det absolut ingen film som kommer i närheten av den första och inget jag kommer att se igen. Ondskefull svart magi har gestaltats bättre än så här i andra filmer!

3/10

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo – 2011

Låt er inte skrämmas av det kontroversiella utseendet på själva disken, det är ingen piratkopia utan snarare en koppling till Lisbeth Salanders hackerpersonlighet. När filmen först kom var det ett himla liv kring just det där, missuppfattningarna var många och vidsträckta men så ligger det alltså till. Det var det första, här kommer det andra…

Det har de senaste åren rått en livlig debatt om nyinspelningar som många tycks avsky som pesten. Några få nyanserar lite men de flesta är helt och hållet aviga till fenomenet. Jag själv har ofta sällat mig till dem som verkligen inte tycker om det hela ur en rent principiell vinkel medan jag mjuknat alltför under åren. Det hör förstås inte hit. Det som är intressant är vilka benämningar på fenomenet det finns särskilt bland motståndarna. Är det en nyinspelning på en klassiker är det nästan alltid en remake som bör undvikas med alla medel. Skulle denna film trots ha en del kvaliteter blir det oftast en nytolkning istället. Samma sak, annat ord enligt mig. Dessutom för att krångla till det ytterligare finns det något som hävdas vara reboots och som verkar vara helt legitima även hos de mest hårdhudade motståndarna. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur man definierar den ena varianten från den andra och det verkar vara en tolkning som sker från fall till fall utan några egentligen ”regler”. Snarare är det frågan om vad vederbörande tycker om filmen, inte hur den är utformad.

Nåja, för att komma till själva saken – filmen, kan jag säga att jag finner den här vara precis just det som motståndarna till nyinspelningarna verkar frukta mest av allt. Precis samma historia kopierad från den svenska filmen scen för scen utan att något egentligen har blivit ändrat. Mer än att dialogen numera är på engelska då, och att det är andra skådespelare. Man har verkligen inte förbättrat något och när man ser den griper den inte riktigt tag i en på samma sätt som den svenska filmen gjorde. Missuppfatta mig inte, det är en helt ok film egentligen, det är bara det att man har sett den förut och i en bättre version också!

Det är inget fel på skådespelarna egentligen, åtminstone inte i de större rollerna och Daniel Craig sköter sig utmärkt som Mikael Blomkvist. Jag tycker dock inte att Rooney Mara är lika tilltalande som Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander! Det känns som det saknas något, hon spelar en roll hon är inte den hon ska föreställa. Något som i vanlig ordning stör mig är när skådespelarna ska uttala svenska namn och platser. Det funkar inte, det låter bara fel! När man dessutom har svenska skådespelare med i mindre roller som talar engelska hellre än bra frösvinner hela illusionen av att det faktiskt skulle kunna utspela sig i en engelskspråkig miljö. Dessutom är skyltar och liknande på svenska.

Nej, det här var en av de onödigaste filmerna jag har sett på länge. Den tillför inget och den gör inget på något sätt bättre. Den är ungefär vad man kan förvänta sig och det är detta jag försöker att avspegla med betyget.

6/10

Recension: The Brotherhood – 2001

Jag har inte sett särskilt många filmer av David DeCoteau men de jag har sett har alla varit ganska usla. Därför hade jag förstås inga större förhoppningar när den här hamnade i DVD-spelaren. Jag hade förväntat mig genomusla skådespelare och en story som var så korkad att jag knappast skulle stå ut med den. Och visst finns det usla skådisar här, men alla är inte genomusla och ett par av dem är till och med ganska hyggliga. Det finns förstås inget Oscarsmaterial här och ansiktsuttrycken är få men trovärdiga repliker levereras i alla fall då och då.

Historien är som sagt inte lika långsökt och korkad som jag hade föreställt mig men visst hade man kunnat önska mer ändå. Det känns lite som att den är skriven på samma utrymme som en servett och man får helt enkelt inte plats med hur mycket som helst.

I korthet kommer det nya killar till collage. Där finns det förstås olika studentföreningar och den allra mest åtråvärda är hur mystisk som helst. Det är föga förvånande att det handlar om blod och ockulta riter som i slutändan stäcker sig till evigt liv. Inga direkta överraskningar finns längs vägen men det är i alla fall hyggligt underhållande och filmen är heller inte för lång för sitt eget bästa. Tempot är långsamt och en hel del av tiden går åt till att exploatera vackra kroppar av manligt kön. Jag är inte säker, men jag har fått för mig att det är lite av David DeCoteaus stil. Kan någon bekräfta detta eller är jag helt ute och cyklar?

Hur som helst var det en finns som översteg mina förväntningar med ett par enheter och slutbetyget får tala för sig själv.

5/10