Recension: Elegy - 2008

Elegy

Regi: Isabel Coixet

2008

Drama

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent? 

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller ero­tiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

                     

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!

Recension: Fangs - 2001

Fangs

Regi: Kelly Sandefur

2001

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Den lilla staden Scotsville blir plötsligt överfallen av en massa fladdermöss som har rymt från ett universitetets laboratorium. Där har en knasig forskare kommit fram till uppseendeväckande resultat med genetiskt manipulerade fladdermöss. De små nattjägarna har blivit snabbare, starkare och mer blodtörstiga. Dessutom visar de tecken på ett mer avancerat samarbete under deras nattliga jakt. Forskaren hittas mördad och polisen fattar inte hur det har gått till. En veterinär vid namn John Winslow (Whip Hubley) bildar ett lag med detektiven Ally Parks (Tracy Nelson) för att hitta ett sätt att stoppa fladdermössen innan den årliga festivalen ska hållas. Carl Parks (Corbin Bernsen) är affärsmannen som har tänkt att sälja många hus under festivalen, så han vill verkligen att den blir av.

Jag fattar inte vad Corbin Bernsen tänkte på när han antog sig denna roll, han är ju ingen världsklassig skådespelare, men han kan ju betydligt bättre än vad han visar i denna skitfilm.

Corbin Bernsen är verkligen urdålig som den egocentriske affärsmannen.

Vad i helskotta tänkte de på när de filmade den här ruttna filmen? De kan ju inte ha trott att det skulle bli någon hit precis. Skådespelarna såg inte ut att ha engagerat sig speciellt mycket för att det skulle bli bra. Den enda som gjorde ett bra jobb var Tracy Nelson som spelade detektiven som försöker få ihop det med veterinären istället för att lösa brottet.

Fattar inte hur sådana här filmer ens får spelas in men jag antar att en del filmmakare i Hollywood har somnat eller fallit i total koma. Filmen är som hämtad ur en dålig studentfilm. Manuset är så dåligt så man kan tro att det har skrivits under en helg. Fladdermössen var så dåligt gjorda att man kunde tro att de har hittat dem inne i en leksaksaffär. De använde inga riktiga fladdermöss och det såg verkligen dålig ut.

Recension: The Driller Killer - 1979

The Driller Killer

Regi: Abel Ferrera

1979

Drama/Horror

Abel Ferrera spelar själv huvudrollen som den ständigt stretande konstnären Reno Miller, dock under pseudonymen Jimmy Laine. Räkningarna som ska betalas läggs åt sidan tills Reno hunnit göra färdigt sin finaste skapelse, en tavla föreställande en buffel med ett väldigt speciellt öga. Att leva under denna stress är inget som Reno egentligen klarar av och det reflekterar av sig på hans arbete. Han blir besatt av tavlan och sin perfektionism. Det blir heller inte lättare för honom när ett punkband flyttar in som grannar och spelar musik under dygnets alla tjugofyra timmar. Han brister totalt och tar till en borrmaskin för att få utlopp för sina aggressioner.

Filmen börjar med en text som upplyser tittaren att den ska spelas högt! Hade det varit en ren musikfilm eller liknande hade jag köpt uppmaningen med hull och hår men här känns den mig lite märklig. Självklart innehåller filmen musik och den har en ganska framträdande roll också men jag tror inte det är den huvudsakliga anledningen till texten. Snarare är det så att varje ljud i filmen, musik eller inte, bör upplevas på ett påträngande sätt för att förstå vilket inverkan det har på Renos psyke.

                     

Men inte bara den psykedeliska musiken, som är en mycket viktig del i Renos förfall och dekadans, är enerverande i filmen, den är också gjort på ett sånt sätt att vi – publiken, påverkas av de omständigheter som till slut driver Reno till totalt vansinne. Detta innebär tyvärr också att filmen inte är särskilt rolig att titta på, det är inte underhållande, åtminstone inte för undertecknad, och är en plågsam och påträngande betraktelse av en resa in i galenskapens värld.

                     

Eftersom denna resa ska kunna ske i symbios med tittarens betraktelse tar det dock ganska lång tid innan Reno får utlopp för sina aggressioner för första gången och vi snällt vänta cirka 40 minuter på första mordet. Den som är ute efter en regelrätt slasher kommer därför troligen att bli besviken på det ganska sävliga tempot men det känns ändå naturligt för filmen.

På baksidan av fodralet har man förresten, från filmbolagshåll, tagit modet till sig att jämföra filmen med Martin Scorseses mästerliga Taxi Driver. Det är en jämförelse som förvisso, åtminstone delvis, kan kännas adekvat i sammanhanget, men samtidigt tror jag jämförelsen är ett sätt att sälja filmen. Man skulle förstås också, om man är på det humöret, kunna jämföra filmen med Falling Down som också, liksom Taxi Driver, innehåller ett stegrande förakt mot samhällsstrukturen med ett utflippat och destruktivt beteende som följd. Dock vill jag påstå att galenskapen är en klart viktigare ingrediens här än samhällets omkringliggande och påtryckande krafter. Självklart finns det yttre omständigheter även här, som gör att Reno till slut släpper greppet om allt förstånd och går bärsärkargång med sin borrmaskin på allvar, men de ligger närmare det personliga planet än samhället i stort.

Allt kretsar kring målningen som ska bli Renos stora mästerverk och frågan är om han får inspiration till detta monumentala konstverk från sina våldsamma gärningar eller om det rent av är så att den tar musten och gnistan ur honom och på så vis driver honom till våldsdåd. Det tycks finnas ett outtalat samband därom och vi får se blodiga bilder svischa förbi hans inre med jämna mellanrum. Dock är filmens gore, åtminstone med dagens mått mätt, ganska sparsamt visualiserat även om man någon enstaka gång kanske har gått något ”over the top”. Skådespelarmässigt finns det inget att anmärka på, ingen utmärker sig speciellt i varken positiv eller negativ bemärkelse och det är kanske tur det.

Slutligen kan jag bara konstatera att Driller Killer lever vidare med sin kultstatus intakt oavsett om Abel Ferrera aldrig kommer att nå de högsta höjderna inom filmskapandet. Han hade förvisso en liten glansperiod i början av 90-talet med filmer som King of New York, Bad Lieutenant och Body Snatchers men det är väl knappast någon som minns dessa filmer idag. Spana förresten gärna in hans The Gladiator från ’86 om Ni har lust att se vigilantistisk motorvägsrättvisa, den är inte heller bra men har högt affektionsvärde för undertecknad!