Recension: Django - 1966

Django

Regi: Sergio Corbucci

1966

Western

I ett öde ökenlandskap är en kvinna tillfångatagen av några mexikaner. Hon binds och piskas som straff för något hon har gjort när det plötsligt hörs pistolskott och de fem mexikanarna faller döda mot marken. Kvinnan kan emellertid inte andas ut då hon nu istället hamnar i armarna på Major Jacksons grymma män, ett gäng som håller den lilla närbelägna staden i ett järn grepp. Dessutom ett gäng som hon en gång redan har flytt ifrån. Mitt i dessa våldsamheter finns också en främling på väg mot den närbelägna staden. Han drar envist med sig en likkista, men vem eller vad som ligger i kistan är ett mysterium.

Det här är en ganska typisk western egentligen. Skillnaden är att det här var en av dem som, tillsammans med Sergio Leones dollartrilogi, skapade mallen för hur framtida filmer skulle se ut och inte tvärtom. Med det menar jag att: visst är det klichéfyllt men någonstans måste ju klichén skapas.

Att jämföra med Sergio Leones berömda filmer ligger väl kanske nära till hands här. Framförallt kanske med A fistful of dollars som kom två år tidigare och oftast räknas som spaghettiwesterns fader och moder som genre. Men faktum är att båda filmerna är nyinspelningar på en och samma grund – Akira Kurosawas Yojimbo. Historien är ganska enkel, en främling hamnar i kläm mellan två rivaliserande gäng och genom att spela ut dessa mot varandra försöker de att skapa sig själva en nätt summa pengar.

I den här filmen finns dock en liten skillnad. Det finns en känsla av otillräcklighet hos hjälten, eller antihjälten som han egentligen faktiskt är. Man är inte helt säker på att allt verkligen ska gå hans väg, vilket faktiskt gör det ganska spännande på sina ställen. Att det finns en inbyggd mystik runt den likkista han släpar runt på gör sannerligen heller inte saken sämre, vem eller vad finns egentligen i kistan och varför släpar Django runt på den? Svaret kommer i filmen, men jag tänker inte avslöja det här.

I övrigt tycker jag filmen är ganska ojämn. Den är mycket grafisk på sina ställen och kameran väjer inte för grymheterna. Å andra sidan finns där knappast en enda blodsdroppe under vissa scener där våldet är sådant att det definitivt borde vara det. Detta gör att realismen försvinner något.

Annars är filmen tämligen välspelad och Franco Nero gör en kanoninsats i titelrollen. Han är precis så gåtfull att det skapas ett intresse kring honom. Man vet inget om Djangos bakgrund men i och med Franco Neros tolkning av honom blir han spännande och intressant och man strävar hela tiden efter att snappa upp någon liten bit fakta som kan skönja ljus över hans karaktärs hemligheter. Sakta men säkert faller bitarna på plats och till slut har man ”nästan” det helt klart för sig.

En banbrytande spaghettiwestern!

Dogtooth - 2009 - Psykisk terror när den är som allra mest genomtänkt!

Dogtooth

Aka: Kynodontas

Regi: Giorgos Lanthimos

2009

Drama

I en lyxig villa bor mamma och pappa med sina tre halvvuxna barn. De har skapat sig en alldeles egen skyddad värld avskärmade från det utanförliggande samhället. De halvvuxna barnen – två flickor och en pojke, har lärt sig allt av sina föräldrar och har aldrig varit utanför de murar som omgärdar tomten. Faktum är att de knappt ens känner till världen utanför. Föräldrarna bestämmer allt och när de lär barnen att världens farligaste djur är katten, finns det ingen anledning för dem att inte tro på det. Fadern och modern kontrollerar allt och skapar märkliga regler för sina barn, lär dem att orden betyder något helt annat än vad de verkligen gör och reglerar totalt deras intryck. Ända tills den dagen då en utomstående börjar röra till det. Barnens upptäckarglädje blir för stor och snart försätts hela familjen i kaos.

Av alla filmer med dysfunktionella familjer där psykisk misshandel ingår som en del av uppfostran är det här kronan på verket! Den är inte den mest makabra filmen på området och det är verkligen inte den våldsammaste, men det är också det som gör den så kraftfull. Det finns inget over-the-top med den här filmen. Det finns inte tillstymmelse till underhållningsvåld eller förtryck. Det finns bara en känsla av obeskrivlig terror, som man kan räkna med har existerat under hela barnens liv.

Terrorn består i att föräldrarna stänger ute barnen från all egentlig kunskap, allt socialt liv och allt annat som hör samhället till. Man förvirrar barnen genom att lära dem att ord betyder något helt annat än den gängse konventionen. Det är ett tyst övergrepp och barnen finner sig i det eftersom de inte vet något annat, de tror att det ska vara så. De får lära sig att man är stor nog att flytta hemifrån när höger eller vänster hörntand trillar av, att man inte får ta sig utanför husets murar annat än i bil och åldern för att köra uppnår man inte förrän hörntanden har växt tillbaka igen.

Det känns som en klyscha att säga det men det här är verkligen en film som följer med långt efter att den är slut. Man funderar på vilken mening filmen hade, om den finns till för att belysa människans inneboende rebellmentalitet, som förvisso är nödvändig för all utveckling, eller om det bara handlar om sjuka människor som på det här sättet gör sig själv till härskare över situationen. För att hämma sin avkommas möjligheter att existera i en normalt sammanhang.

Dialogen är på grekiska (och jag tänkte ta tillfället i akt att undvika alla slags ordvitsar som ”rena grekiskan” enbart konstatera faktum för att hålla det seriöst) och det är absolut inget hinder. Kanske vore det enklare att förstå de språkliga förvirringarna på ett språk som man behärskar men det är inte nödvändigt. Det fungerar alldeles utmärkt som det är! Det ger en känsla av exotisk luftighet som möjligen förlägger handlingen till en fantasifull verklighet. Jag säger inte att händelserna inte utspelar sig i verkligheten, för det har jag inga tankar om, jag menar bara att det hela blir aningen mer surrealistiskt.

Missa inte den här filmen!

Dolan’s Cadillac - 2009 - Stephen King filmatisering

Dolan’s Cadillac

Regi: Jeff Beesley

2009

Thriller

Jimmy Dolan  (Christian Slater) har skapat sig ett affärsimperium som grundar sig i människohandel. Han skyr inga medel att skydda sin verksamhet och när Elisabeth (Emmanuelle Vaugier) blir vittne till en av hans operationer är hennes dagar räknade. Hennes pojkvän Robinson (Wes Bentey), som blir vittne till likvideringen, blir besatt av hämnd och tänker inte vila förrän Dolan fått betala dyrt för sina brott!

Det här är en film som bygger på en berättelse från Stephen Kings penna. Jag har inte läst den, eller ens hört talas om den tidigare, men som filmfreak känner jag att jag ändå vet ungefär vad jag kan förvänta mig med detta i bakhuvudet. De flesta King-filmatisering brukar vara ganska mediokra som helhet men ha en ganska bra uppbyggnad och en gedigen grund att stå på. Här är faktiskt inte själva uppbyggnaden något att hänga direkt i granen och tempot fallerar ganska snabbt, vilket faktiskt var lite oväntat. Däremot så finns det heller inte några övernaturligheter som kan dra ner intrycket, vilket får betraktas som positivt i sammanhanget.

                     

Christian Slater är en bra skådis och han klarar av sin elaka roll ganska bra, dock har han sin pojkaktiga utseende lite emot sig och det blir svårt att ta honom riktigt på allvar ända ut i fingerspetsarna. Jag vill inte på något sätt påstå att han inte är trovärdig, men det känns ändå som det saknas något. Detsamma kan gälla Wes Bentley som visserligen känns härligt besatt av hämnd och hans dedikation till uppgiften kan inte heller bagatelliseras, men vars karaktär blir lite platt i helheten. Det är nog det som är filmens största problem tror jag, att det inte finns något nämnvärt djup i vare sig karaktärer eller handling. Det som händer händer, men det finns ingen direkt mening och det finns heller inte logik i händelseförloppet alla gånger.

Det är redan tidigt ställt bortom allt tvivel hur det kommer att gå i slutändan och det är väl kanske inte optimalt, men ändå försvarbart och det är väl dessutom så att det endast är en försvinnande liten del av all film som faktiskt överraskar storymässigt. De allra flesta gångerna går det precis som man tror och det är ju lite tråkigt.

Men trots min negativa inställning här ovan, vill jag så klart hävda att man bör se den här rullen om man är ett fan av den genomsnittliga Stephen King filmatiseringen. Jag har sett filmen sågas längs med fotknölarna och det tycker jag definitivt inte den förtjänar! Den har helt klart sina stunder och en del av handlingen är riktigt makaber också. Tänker man sin in i situationerna är det rent av riktigt revolterande och hade det varit en skräckfilm kunde man ha gjort den riktigt explicit! Den behandlar i grund och botten ett riktigt vidrigt sätt att tjäna pengar och eftersom den egentligen ligger mycket närmare verkligheten än skräckfilmerna blir den kanske egentligen mer skrämmande bara på grund av det.