Recension: Breathing Room - 2008

Breathing Room

Regi: John Suits

2008

Horror

En naken kvinna vaknar upp i ett instängt rum tillsammans med en massa karlar. Hon får snabbt reda på att hon är nummer fjorton och att spelet strax kommer att börja. Ingen verkar dock veta någonting förutom att om man bryter mot reglerna som kommer man att straffas. Ett straff som verkställs genom det elektroniska halsband som samtliga deltagare bär. Att reglerna inte är speciellt tydliga eller ens står i proportion till själva straffet – döden, verkar inte spela någon större betydelse för det ansikte som då och då dyker via en TV-sändning, själva arrangören av spelet – eller?

Innan jag såg filmen räknade jag med att det här skulle vara någon sorts blandning av Cube, Saw och kanske Wedlock med Rutger Hauer och den föresatsen var inte så dum faktiskt. Stora delar av filmen går ut på att deltagarna i den dödliga leken ska pussla ihop ledtrådar som det matas med från arrangören. Det finns dock inget som säger att alla ledtrådar är sanna eller att deltagarna själva avslöjar allt för varandra. Vem vet vem man egentligen kan lita på? Paranoian är helt klart en betydande del av handlingen och nästan det som gör filmen värd att se.

Vi som publik vet kanske något mer än deltagarna då vi får ta del av ett större antal ledtrådar än vad var och en av de instängda människorna får, men vi är fortfarande famlande i mörkret. Febrilt försöker man att lägga ihop den ena ledtråden med den andra bara för att komma fram till att den ena teorin efter den andra visar sig vara fullständigt ologiskt och falla på ett grepp som gör att något annat istället är fullt möjligt.

                                                          

Persongalleriet är rikt och jag tror detta består till viss del i att paranoian är så påtaglig, men också på att det nästan är nödvändigt när filmen utspelar sig på i princip samma plats hela tiden. Det är helt enkelt en stor lagerlokal eller liknande och det krävs något extra för att få det att fungera, det är så lätt att man tappar intresset och att det blir långtråkigt men så är alltså inte fallet här.

Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att det här är en nyskapande film, för som jag nämnde inledningsvis så finns det gott om tidigare filmer som byggstenar. Det jag däremot vill hävda är att det här helt klart är en av de mest lyckade filmerna på temat och som om det inte vore nog med dem som dör under våldsamma förhållanden som bjuder filmen också på ett riktigt oväntat slut. Hur många teorier man än formulerat under filmens gång visar det sig att de alla var fel och när det dessutom avslöjas att det finns en pedofil, en mördare och en våldtäktsman bland deltagarna får man än mer att spekulera kring. Det är så filmen funkar, det är aldrig en sak att ta hänsyn till, det är flera olika som gör att det är svårt att knyta ihop säcken till en enda helhetsbild.

Rekommenderas!

Recension: Boogeyman - 2005

Boogeyman

Regi: Stephen T. Kay

2005

Horror

Utåt sett verkar Tim (Barry Watson) vara som vilken normal 20-åring som helst men i hans inre gömmer sig en fruktansvärd traumatisk händelse han råkade ut för som barn. Hans pappa drogs in i garderoben och dödades av vad som föreföll att vara ett monster. På grund av detta är han numera livrädd för garderober och lyckas bara med nöd och näppe kontrollera sin rädsla - eller egentligen inte faktiskt! Mer och mer inser han att han måste konfrontera sin rädsla och återvända till föräldrahemmet. Han måste inse att det inte finns något farligt i garderoben. Men är det så enkelt eller väntar boogeymannen på honom när han till slut återvänder?

För de av er som har sett Ulli Lommels film från 1980 med samma titel och förväntar er en regelrätt remake kanske det här blir en besvikelse. Det är inte någon remake i vanlig bemärkelse och kanske inte någon remake alls egentligen. Det filmerna har gemensamt är den traumatiska barndomsupplevelsen och konfrontationen av densamma som vuxen och inte mycket mer, dessutom har man ju vänt på genus.

Boogeyman är en film som inte fokuserar så mycket på själva dödandet som man är van vid nuförtiden (och förr också för den delen), utan mer på skräcken för det okända. Jag tycker den gör det på ett ganska bra sätt även om man hade velat ha en ännu starkare spänning. Kanske kunde man ha skapat en mer klaustrofobisk stämning och inte förlitat sig så mycket på plötsliga överraskningar, men smaken är ju som bekant - delad.

Att detta är en modern film råder det absolut ingen tvekan om, det märker man inte minst på den fladdriga kameran som swishar runt till synes på måfå. Det verkar vara inne att filma på det viset nu, men jag kan inte påstå att jag gillar det. Det känns som ett påtvingat sätt att göra filmen intressantare, lyckas inte story och manus får man väl ta till nåt annat tycks filmskaparen resonera.

Vad jag däremot tycker är riktigt bra är att man blandar ihop handlingen lite grand så att man inte ska veta riktigt vad som har hänt och i vilken ordning. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag skulle kalla filmen för fragmenterad, men åt det hållet är det emellanåt i alla fall. Blandar man upp detta med lite minnesförlust och andra trevliga ingredienser kan man faktiskt skapa många intressanta frågeställningar och slutresultatet blir att man inte är helt säker på vilken utgång historien har. Teorier har man dock gott om och de flesta håller faktiskt nästan ända in i mål.

En visuellt rörig film med halvt om halvt fragmenterad handling, jag tror filmen passar de flesta fans av moderna skräckfilm faktiskt!

Recension: Shrek – Forever After – 2010

Den första filmen i den här sviten tog mig med storm men de två första uppföljarna lämnade mig aningen besviken. Det var inte att det var dåligt eller inte roligt utan att det blev lite för typiskt och inte tillräckligt mycket ”utanför lådan”. I sanningens namn är väl den här heller ingen innovativ historia där man biter på naglarna av spänning för att man vill veta hur det ska gå, men det känns ändå som att man har hittat tillbaka lite till ursprunget. Skönt tycker jag som var rädd för att det här var sista urmjölkningen ur succén. För det påstås ju att det här är den sista del och det får vi nästan hoppas. Att plocka ut mer nu känns aningen hopplöst. Man har vant sig vilken typ av historia det är som berättas, vilka små justeringar man kan göra i de klassiska sagofigurernas värld för att få det aningen vuxnare och vilka referenser hit och dit som kan antas användas. Det här var ett uppsving från del 2 och del 3 men nu får det räcka. Det här var en värdig avslutning, låt det vara det!

7/10