Recension: Boogeyman - 2005



Boogeyman
Regi: Stephen T. Kay
2005
Horror

Utåt sett verkar Tim (Barry Watson) vara som vilken normal 20-åring som helst men i hans inre gömmer sig en fruktansvärd traumatisk händelse han råkade ut för som barn. Hans pappa drogs in i garderoben och dödades av vad som föreföll att vara ett monster. På grund av detta är han numera livrädd för garderober och lyckas bara med nöd och näppe kontrollera sin rädsla - eller egentligen inte faktiskt! Mer och mer inser han att han måste konfrontera sin rädsla och återvända till föräldrahemmet. Han måste inse att det inte finns något farligt i garderoben. Men är det så enkelt eller väntar boogeymannen på honom när han till slut återvänder?

För de av er som har sett Ulli Lommels film från 1980 med samma titel och förväntar er en regelrätt remake kanske det här blir en besvikelse. Det är inte någon remake i vanlig bemärkelse och kanske inte någon remake alls egentligen. Det filmerna har gemensamt är den traumatiska barndomsupplevelsen och konfrontationen av densamma som vuxen och inte mycket mer, dessutom har man ju vänt på genus.

Boogeyman är en film som inte fokuserar så mycket på själva dödandet som man är van vid nuförtiden (och förr också för den delen), utan mer på skräcken för det okända. Jag tycker den gör det på ett ganska bra sätt även om man hade velat ha en ännu starkare spänning. Kanske kunde man ha skapat en mer klaustrofobisk stämning och inte förlitat sig så mycket på plötsliga överraskningar, men smaken är ju som bekant - delad.

Att detta är en modern film råder det absolut ingen tvekan om, det märker man inte minst på den fladdriga kameran som swishar runt till synes på måfå. Det verkar vara inne att filma på det viset nu, men jag kan inte påstå att jag gillar det. Det känns som ett påtvingat sätt att göra filmen intressantare, lyckas inte story och manus får man väl ta till nåt annat tycks filmskaparen resonera.

Vad jag däremot tycker är riktigt bra är att man blandar ihop handlingen lite grand så att man inte ska veta riktigt vad som har hänt och i vilken ordning. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag skulle kalla filmen för fragmenterad, men åt det hållet är det emellanåt i alla fall. Blandar man upp detta med lite minnesförlust och andra trevliga ingredienser kan man faktiskt skapa många intressanta frågeställningar och slutresultatet blir att man inte är helt säker på vilken utgång historien har. Teorier har man dock gott om och de flesta håller faktiskt nästan ända in i mål.

En visuellt rörig film med halvt om halvt fragmenterad handling, jag tror filmen passar de flesta fans av moderna skräckfilm faktiskt!