Recension: Breathing Room - 2008

Breathing Room

Regi: John Suits

2008

Horror

En naken kvinna vaknar upp i ett instängt rum tillsammans med en massa karlar. Hon får snabbt reda på att hon är nummer fjorton och att spelet strax kommer att börja. Ingen verkar dock veta någonting förutom att om man bryter mot reglerna som kommer man att straffas. Ett straff som verkställs genom det elektroniska halsband som samtliga deltagare bär. Att reglerna inte är speciellt tydliga eller ens står i proportion till själva straffet – döden, verkar inte spela någon större betydelse för det ansikte som då och då dyker via en TV-sändning, själva arrangören av spelet – eller?

Innan jag såg filmen räknade jag med att det här skulle vara någon sorts blandning av Cube, Saw och kanske Wedlock med Rutger Hauer och den föresatsen var inte så dum faktiskt. Stora delar av filmen går ut på att deltagarna i den dödliga leken ska pussla ihop ledtrådar som det matas med från arrangören. Det finns dock inget som säger att alla ledtrådar är sanna eller att deltagarna själva avslöjar allt för varandra. Vem vet vem man egentligen kan lita på? Paranoian är helt klart en betydande del av handlingen och nästan det som gör filmen värd att se.

Vi som publik vet kanske något mer än deltagarna då vi får ta del av ett större antal ledtrådar än vad var och en av de instängda människorna får, men vi är fortfarande famlande i mörkret. Febrilt försöker man att lägga ihop den ena ledtråden med den andra bara för att komma fram till att den ena teorin efter den andra visar sig vara fullständigt ologiskt och falla på ett grepp som gör att något annat istället är fullt möjligt.

                                                          

Persongalleriet är rikt och jag tror detta består till viss del i att paranoian är så påtaglig, men också på att det nästan är nödvändigt när filmen utspelar sig på i princip samma plats hela tiden. Det är helt enkelt en stor lagerlokal eller liknande och det krävs något extra för att få det att fungera, det är så lätt att man tappar intresset och att det blir långtråkigt men så är alltså inte fallet här.

Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att det här är en nyskapande film, för som jag nämnde inledningsvis så finns det gott om tidigare filmer som byggstenar. Det jag däremot vill hävda är att det här helt klart är en av de mest lyckade filmerna på temat och som om det inte vore nog med dem som dör under våldsamma förhållanden som bjuder filmen också på ett riktigt oväntat slut. Hur många teorier man än formulerat under filmens gång visar det sig att de alla var fel och när det dessutom avslöjas att det finns en pedofil, en mördare och en våldtäktsman bland deltagarna får man än mer att spekulera kring. Det är så filmen funkar, det är aldrig en sak att ta hänsyn till, det är flera olika som gör att det är svårt att knyta ihop säcken till en enda helhetsbild.

Rekommenderas!