Recension: Final Destination 5

Jag använde den här filmserien för några månader sen för att illustrera hur fasansfullt många uppföljare som egentligen är en och samma film som produceras. Detta gjorde jag för några månader sedan innan jag hade hunnit se den här och kanske rent av innan den var färdiginspelad? Jag minns faktiskt inte. Nu har jag i alla fall sett den och kan konstatera att den i mångt och mycket faktiskt är samma film som de övriga fyra. Det finns inte så mycket nytt att hämta någonstans. Det är mer eller mindre dödsscener som sammanfogats till en film och det finns inte så mycket finess mellan dem. Dock påstår jag att dessa dödsscener är välgjorda och rent av så otäcka att det är svårt att titta på någon av dem. I alla fall utan att kroma sig i TV-soffan som om man själv kände smärtan av det som inträffar. Det som är kul är att det oftast är ganska långa händelseförlopp som till slut gör att det brister och att olyckan är framme, oavsett om det är förbestämt eller inte. Jag tyckte det var en mer genomarbetad del än den förra men inte lika bra som de tre första delarna. Ett extra pluspoäng går dock till slutsekvensen som var väldigt innovativ tycker jag. Den knyter på ett bra sätt ihop alla fem filmerna och säkerställer att det verkligen inte behöver komma ytterligare en del i serien, vilket det förstås kommer att göra i alla fall om det bara finns pengar kvar att hämta i franchisen…

6/10

Recension: Daughter of the Jungle

Daughter of the Jungle

Regi: Umberto Lenzi

1982

Äventyr/Komedi

Ringo och Butch skall spendera sin semester i Sydamerika men nästan genast går det på tok för dem. De lyckas med bedriften att klivs i på fel matställe och får heller ingen mat eftersom ägaren inte vill ha några trubbel med nyfikna turister. Senare lyckas de hamn i konflikt med djungels urinnevånare och blir tillfångatagna av kannibaler. Ytterligare lite senare tror de sig bli räddade då de ser en helikopter men inget är längre från sanningen, istället visar det sig vara restaurangägaren som kommer för att leta efter en legendarisk djungelskatt och verkligen inte har lust att sluta fred med Ringo och Butch som har förolämpat honom svårt. Slutligen lyckas de fly och stöter ihop med en vit kvinna som tycks vara lika förtrogen med djungels som infödingarna. Denna djungelns dotter förhäxar dem fullständigt med sig skönhet.

Det här är egentligen en ganska dum film, men det är å andra sidan det som är meningen med den också. Det märks tydligt att den driver med sig själv och på så sätt klarar den sig undan en del tramsiga ögonblick. Det är en äventyrskomedi och inte en kannibalfilm även om de två kompisarna faktiskt hamnar hos kannibaler. Umberto Lenzi utnyttjar klichéerna och ger oss det vi tror att vi ska få, fast med glimten i ögat!

Första delen av filmen är rätt tröttsam men när väl Djungelns Dotter kommer inte i bilden blir det en mycket roligare film. Det är fortfarande en korkad historia som inte följer någon som helst logik egentligen, men den blir mycket charmigare när Sabrina Sani, som spelar den kvinnliga rollen, träder in i filmen. Det blir oerhört stereotypiskt när hon springer runt i stringtrosor och behå men charmen ökar hundrafalt! De två kompisarna blir som förbytta och de klassiska inre stridigheterna börjar inträffa. Båda slåss de om kvinnans gunst, där självklart den ena står som segrare.

Men bråken är inte så allvarliga egentligen. Det är bara ett spel för gallerierna och när filmen slutar är det rena rama Mel Brooks-avslutningen. Nja, jag överdriver förstås men tittar man på sluten av Blazing Saddles eller Monty Pythons Galna Värld hittar man i alla fall paralleller. Det trodde jag aldrig om Umberto Lenzi! Filmen driver med sig själv, fungerar som sin egen kommentator och blir på något konstigt sätt metafilm åt sig själv…

Faktum är att jag inte hade förväntat mig en komedi överhuvudtaget. Jag var verkligen inte införstådd med vad det var för slags film och trodde att jag skulle få mig ett mer seriöst djungeldrama till livs. Kanske hade jag uppskattat det mera, men det här är å andra sidan något mycket ovanligare, jag tror inte jag har sett någon film som den här tidigare. Det är en del roliga vändningar som både är så karakteristiska att man måste fnissa åt dem och så stereotypiska att det helt enkelt inte går att ta dem på allvar.

Bay of Blood - 1971 - Urfadern till genren!

A Bay of Blood

Aka: Twitch of the Death Nerve, Reazione a Catena

Regi: Mario Bava

1971

Horror

Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori om självmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks ha motiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan de bofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla viken till ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvås och förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad och befolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.

Jag har vid tidigare tillfälle själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

                          

Man kan väl dela upp slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken, och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycket vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener, framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde, Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer. Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå, även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är vad vid numera.

Ska man då dra någon form at slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången film och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerande film!