The Expedables 3 – 2014 – Idel stora namn

Tja, vad ska man säga om det här då? Har vi inte redan sett allt som den här filmen har att erbjuda? Den enkla sanningen och svaret på den frågan är förstås JA! Låt vara att man här har lyckats få med Harrison Ford och Mel Gibson i rollistan. De sköter sig precis lika bra som man kan förvänta sig. Det gör också Wesley Snipes som också är med. Övriga roller besätts som vanligt av Sylvester Stallone, Jason Staham, Dolph Lundgren, Jet Li och Arnold Schwarzenegger. Bruce Willis återfinns däremot inte såsom han har gjort i de två tidigare filmerna. Jag har egentligen ingen åsikt om det. Det är Harrison Ford som har tagit över funktionen och det funkar för mig.

Alltså idel stora namn men det har vi ju å andra sidan vant oss vid sedan de två tidigare filmerna. Bara stora namn gör ju som bekant ingen film, det krävs någon form av handling och eftersom det här är en högexplosiv actionfilm behövs det också tilltalande actioneffekter, explosioner och massor av skjutvapen.

För min del fallerar filmen på alla plan utom just kända namn i rollistan. Det är en ganska tråkig story, skådespelarna känns ganska trötta och det exploderar på tok för mycket för att det ska vara underhållande att se på. Bara action för dess egen skull är inget jag förespråkar.

I enkelhet handlar det om att gänget, som förstås är ute på uppdrag stöter på Conrad Stonebanks som spelas av Mel Gibson. Snart står det klart att det är skurkarnas skurk och att det dessutom finns en historia mellan honom och ledaren för gänget, Barney Ross (Stallone). Riktigt vad kommer förstås inte fram förrän senare men det är inte alltför svårt att räkna ut hur det ligger till. Överhuvudtaget är det en ganska förutsägbar film, även med actionfilmsmått mätt.

Hur som helst ska Barney ge sig efter skurken och skaffar för det personliga uppdragets skull nu personal. Låt oss säga att det inte går helt smärtfritt. Han kommer att behöva all hjälp han kan få och under tiden smäller det omkring honom. Vi kan alla räkna ut hur det kommer att gå…

Överlag en ganska trött film alltså. Det smäller och exploderar men det räcker inte. Historien är tråkig och karaktärerna får inget utrymme att jobba på klichékomiken heller.

4/10

The Beastmaster – 1982 – Barbarer och sånt!

Don Coscarelli är väl mest känd för sina Phantasm-filmer. Det är han för mig i alla fall. På senare år har han gjort filmer som John Dies at the End och Bubba Ho-Tep men han är fortfarande Mr Phantasm för mig. Likaså är hans filmskapande synonymt med något som är lite annorlunda jämfört med den stora massan filmskapare. Det finns en närvaro och en tanke som många andra kommer i närheten av. Det verkar precis som att han förvandlar till synes vanliga idéer till något helt unikt.

Idén bakom The Beastmaster är inte något speciellt upphetsande egentligen. Vi har redan sett konceptet i en massa andra filmer. Vår huvudperson, Dar, blir separerad från sin far, kungen. Han hamnar förstås i en ny familj men är alltjämt jagad. Hans fosterfar faller så blodigt offer och Dar ska hämnas. Inger nytt under solen eller hur?

Men det är faktiskt riktigt underhållande. Den nya variabeln, som inte brukar vara närvarande, är att Dar, som förresten spelas av Marc Singer, kan kommunicera med djuren. Han har således hjälp av dem när han ska strida och det är välbehövligt. Självklart har man gjort filmen på ett sådant sätt att det ska vara välbehövligt men det är ändå en frisk fläkt.

I övrigt så medverkar John Amos som jag håller som en erkänt duktig skådis. Hela filmen är skickligt berättad. Det blir liksom intressant trots att man har sett det mesta innan och att man vet precis hur det kommer att gå. Faktiskt så pass att jag skulle hålla denna till en av de allra intressantaste barbar-filmerna jag har sett på länge. I och för sig har jag inte sett någon barbarfilm på länge… Skämt och sido, det är en riktigt bra film i genren som jag inte tycker att något fan bör missa.

7/10

In Memoriam – Robin Williams – 1951-2014

Det här fick ju inte hända! Robin Williams kan inte vara död?

Mitt första minne av honom är som Mork i den gamla TV-serien Mork & Mindy från 70-talet. Jag vill minnas att det var bråk om löner på den tiden, att Robin Williams ville ha mer betalt än Pam Dawber. Hur det gick med den saken vet jag inte men jag skulle nog gissa att han fick det också. Jag minns att jag tyckte att det var en girigbuk vid tillfället. Men senare i karriären har Robin Williams också gjort sig känd för att spela roller helt utan att få betalt, till och med utan att hans namn ska står med i eftertexterna.

Robin Williams var en sådan skådis som kunde göra allt även om man i första hand förknippar honom med komik. Gärna i samband med riktigt barnsliga filmer. Själv är jag överdrivet förtjust i till exempel Jumanji. Men han hade också en annan sida och var fantastisk i den seriösa och tragiska rollen i One Hour Photo. Det är en stor och mångsidig skådespelare som har lämnat oss, så mycket är helt klart.

De tidiga ryktena talar om självmord men utredningen är förstås långt ifrån färdig än. Vi får se vad som rapporteras inom de närmaste dagarna. Robin Williams blev 63 år, vila i frid!