In Memoriam – Marilyn Burns – 1949-2014

Hade det inte varit för Tobe Hoopers ökända motorsågsfilm – The Texas Chain Saw Massacre 1974, hade kanske inte världen vetat vem Marilyn Burns var? Men som det nu blev så nådde filmen en kultstatus och så även skådespelarna som medverkade i den. Man kan inte säga att Marilyn Burns var särskilt verksam inom yrket efter debuten. Hon medverkade även i Tobe Hoopers nästa film – Eaten Alive 1977 och i den prisbelönta TV-filmen Helter Skelter 1976 men sedan dess har det varit tämligen tyst. Små roller och Cameos i de nyare motorsågsmassakernfilmerna. Nu har hon lämnar oss vid en ålder om 65 år, vila i frid!

Remo Williams: The Adventure Begins – 1985 – en film av Guy Hamilton

Jag såg den här för många år sedan när det fortfarande fans fysiska videobutiker som hyrde ut film. Det finns kanske fortfarande någon kvar men inte en eller ett par i varje stadsdel som del gjorde förr i tiden. Jag tror att den på svenska hette Remo: Obeväpnad men farlig eller liknande. Faktum är att jag är ganska säker på det. Jag är också tämligen säker på att jag var måttlig imponerad av filmen på den tiden. Jag tyckte det var snudd på kalkonvarning på den.

Idag ser det annorlunda ut. Videobutikerna står inte längre som svampar i backen och jag inser att man inte ska den här filmen på riktigt fullt allvar. Det finns definitivt en komisk ådra i den som jag helt verkar ha missat vid mitt initiala möte med den. Det är i alla fall inget jag minns att jag tog i beaktande. Jag tolkar den till och med så idag att den främsta genren är komedi. Action och Martial Arts-ingredienserna är underordnade.

Jag gillar Fred Ward som spelar huvudrollen som Remo Williams. Egentligen heter han något helt annat från början eftersom han rekryteras till en topphemlig organisation inom underrättelsetjälsten och därmed får en ny identitet. Ett helt nytt utseende också förresten. Eftersom han är fullt av tvivel gentemot hela situationen ska han tränas av en riktig expert, den mystiska koreanen Chuin som är helt mästerlig när det gäller de asiatiska kampsporterna. Det gäller att andas på rätt sätt och att kunna förgöra sin fiende endast med ett finger och sådana saker.

På något sätt får jag också noir-vibbar av filmen. Det är nog jag som överanalyserar men det är något med den som får mig att tänka i de banorna. Jag upptäcker också att Kate Mulgrew spelar en av rollerna, det måste vara en av hennes tidigaste långfilmsroller. Jag käner förstås till henne bäst som Kapten Janeway från Star Trek Voyager men här bevisar hon att hon kan annat också. Hon är bedårande faktiskt! Även Wilford Brimley medverkar och det är inte en skådis jag känner igen till namnet egentligen. Det råder dock ingen tvekan när jag ser honom.

Filmens regissör – Guy Hamilton, är väl mest känd för att ha regisserat några Bondfilmer på 70-talet och det märks även här. Det finns en känsla över hela produktionen, i synnerhet när det gäller musikvalen, som blinkar mot agentfilmerna. Men Remo Williams: The Adventure Begins har inte åldrats väl. Det är visserligen komiskt menat men ibland är det lite väl överspelat. Tanken att det bygger på en serietidning i grunden slår mig ganska snabbt. Jag vet inte om det är så, i så fall är filmen i rätt anda. Annars tolkar jag det mer som en bagatell från 80-talets mitt som inte riktigt når ända fram längre, om den nu gjorde det någon gång. Kul och underhållande för stunden kanske men det finns inga bestående intryck att ta med sig.

5/10

House of Clocks – 1989 – en film av Lucio Fulci

Vid ett flertal tillfällen har jag konstaterat att ”det här måste vara Lucio Fulcis bästa film”. Det betyder förstås att jag inte har sett tillräckligt av hans filmer än. Detta måste göras någonting åt och på den vägen är det. Då och då tar jag tillfället i akt och lägger en film som jag inte har sett i referensramen, så även med denna.

Versionen jag såg var dubbad till engelska så jag tar förstås med den upplevelsen i min bedömning. Och faktum är att vissa av röstskådisarna gjorde upplevelsen fasansfull! Det var repliker som levererades med en sådan avsaknad på inlevelse att jag inte tror att jag varit med om något liknande förr. Det var faktiskt helt makabert!

Och filmen i sig kan också sägas vara makaber. Det är ju trots allt en film av mannen som fått epitetet ”the Godfather of Gore” i Europa. Jämförelsen med den amerikanska motsvarigheten – HG Lewis, känns onödig då den senares filmer mest är en studie i så mycket äckel som möjligt utan den finess som kan tillskrivas Lucio Fulci. Finessen kan heller inte sägas vara begränsad till blodiga effekter, det är faktiskt en riktigt spännande film trots att det har så stora problem med skådespeleriet/dubbningen. Det är svårt att bedöma vad som är skådespelarna och vad som är röstskådisarnas ”fel”. Huruvida Lucio Fulci var en personinstruktör att räkna med eller inte vet jag inte men jag har inte fått den uppfattningen.

Men det är som sagt spännande och det är verkligen inte helt självklart hur handlingen kommer att utvecklas. Det är helt klart en styrka filmen har. Men det är ett tveeggat svärd. Det är också svårt att hänga med i vad som verkligen händer, betydelsen av händelserna. Liksom titeln anspelar på så är nämligen tiden en viktig ingrediens i händelseförloppet. Med det menar jag att det är en central del av handlingen. Det är nämligen så att när våldsverkarna, för det handlar om några ungdomar som bryter sig in hos ett äldre par, börjar klockan ticka baklänges. Vad som sedan händer – och återupplevs, är kanske inte helt logiskt alla gånger men det är en utmärkt idé! Orsak och verkan får en helt ny betydelse kan man säga.

House of Clocks gjordes efter Lucio Fulcis storhetstid och är dessutom en TV-produktion. Den har mycket som talar emot sig och den är lång ifrån perfekt men trots detta den så pass effektiv, det tycker jag är starkt. Så skulle man bara gå efter känslan filmen frambringar skulle betyget bli högt, tar man med allt runt omkring i beräkningen också blir det inte lika imponerande. Det sorgliga är att jag måste göra det då allt trots allt ingår i helheten.

4/10