Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10

In Memoriam – James Garner – 1928-2014

Den tidigaste filmen med James Garner som jag har sett är sannolikt storfilmen The Great Escape från 1963. I den medverkar, förutom James Garner, bland annat Steve McQueen, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn. Idel stora namn! I princip resten av hela 60- och 70-tals produktionerna har jag missat. Något enstaka avsnitt av den klassiska deckarserien The Rockford Files, eller Rockford tar över som den kallades på svenska såg jag, men det var mer regel än undantag.

Det var egentligen inte förrän den senare karriären som jag lärde känna honom som skådespelare på allvar. Få var vi som gillade Maverick, alltså filmen från 1994, med Jodie Foster och Mel Gibson. Jag ska villigt erkänna att det snarare var på grund av dessa två som filmen föll i så pass god jord hos mig. Men det fanns alltid något visst över ”gubben”. Han smälte in i sina roller på ett sätt som det är få förunnat.

Jag minns när Clint Eastwoods film Space Cowboys var ny, hur de fyra ”gubbarna” stoltserade med hur oerhört hög deras sammanlagda ålder var. Clint Eastwood, James Garner, Donald Sutherland och Tommy Lee Jones. Nu har alltså James Garner lämnat oss vid en ålder av 86 år. Vila i frid!

The Butterfly Room – 2012 – Nostalgiska möten!

Nästan direkt i början får jag vibbar av att det här är en ganska komisk film. Det handlar egentligen bara om ett par händelser i filmens början så det blir ett ganska missvisande budskap. Resten av filmen är verkligen allt annat än komisk!

Själva handlingen i sig är kanske inte superupphetsande. Den kretsar kring en äldre dam som vars stora intresse är att samla på fjärilar. Det vill säga, att fästa dem med vingarna utslagna och vackert sätta upp den som tavlor på väggen. Hennes käraste rum är hennes arbetsrum, där hon inte släpper in någon. Jag tror till och med det står något på filmens omslag att ”har du väl kommit in, kommer du aldrig ut”. Spännande premisser! Det är dock inte riktigt sant. Det beror lite på vem som kommer in i rummet. Det som dock stämmer är att denna äldre dam inte riktigt är klar i knoppen. Hon stöter på en liten flicka som hon betalar för att komma och besöka henne. Hon behandlar flickan som sin dotter och kommer också närmare grannkvinnans dotter. Undan för undan märker vi – publiken, att det verkligen inte står rätt till. Vi mötts av flashbacks blandat mede vad som händer i detta nu och det handlar om grov barnmisshandel, i synnerhet på det mentala planet.

Det är visserligen ett ämne som får mig att se eld och lågor, men det är inte tillräckligt väl genomfört för att jag ska bli alldeles rosenrasande och få den där känslan av obehag i magen som filmer av den här typen tenderar att ge. Varför vill man må dåligt av filmer kan man fråga sig? Men det är antagligen ett sätt att leva ut de känslor man inte klarar av på egen hand. Men alldeles oavsett ämnet lockar filmen med ett par namn som kultfilmsälskare borde känna igen. I rollen som den gamla damen finner vi till exempel Barbara Steele, som i alla fall jag främst känner till från Mario Bavas svartvita mästerverk Black Sunday från 1960. Andra namn som dyker upp är Ray Wise, P.J. Soles och även Heather Langenkamp som gjorde sig känd i Wes Cravens A Nightmare on Elm Street 1984.

Steele & Langenkamp

Från ovan nämnda skådespelare och skådespelerskor är det helt ok framföranden. Däremot finns det en del andra aktörer och aktriser som inte riktigt håller måttet. Det är rent ut sagt bedrövligt emellanåt. Kanske är den främsta behållningen med filmen dessa nostalgiska möten snarare än talang och tät handling. Det var klart sevärt en gång men det dröjer nog tills jag ser den igen.

5/10