Ett klipp från Lars Von Triers NYMPHOMANIAC

Maniac – 2012 – Extremt subjektiv kamera

Regi: Franck Khlafoun

Thriller

Jag har faktiskt inte William Lustigs Maniac från 1980 i minnet när jag skriver den här recensionen. Det kan väl hända att en eller ett par centrala scener fortfarande är vid god vigör i mina minneskretsar, men på det hela taget är minnena mycket få. Det är i sig inget negativt, åtminstone inte när det gäller vad som ska skrivas om den här. Viss jämförelse är naturligtvis ändå ofrånkomlig men på det stora hela tjänar ämdå filmerna på att separeras från varandra så mycket som möjligt.

Båda handlar inte i första hand om att vara någon slaktarfilm. Det finns förstås sekvenser som kan hänvisas till slashern, eller ännu hellre giallon i det här fallet. Men de är inte i fokus på det sättet att filmen bygger på dem. De är snarare ett sätt för oss att ta till oss grundkonceptet, det om en traumatisk barndomsupplevelse som sedermera gör att Frank (Elijah Wood) beter sig som han gör. Han finner en tröst i att vara med skyltdockorna men också ett kall att fullborda sina barndomssyner. Detta gör han genom att mörda de som passar hans syften, de som påminner honom om hur det en gång var. Därefter spelar han upp sina egna scener på det sätt han vill ha dem.

Det är extremt mycket subjektiv kamera i filmen och de dröjer innan vi får se Frank överhuvudtaget. Det är ett intressant sätt att berätta historien på och förstärker också de bräckliga natur han verkar vara. Han är en åskådare som då och då får vara med, men när han får det blir han också utskälld för den han är. Det är klart som korvspad att detta traumatiserar honom som vuxen.

Elijah Wood gör rollen som den kaotiska Frank alldeles utmärkt! Det finns heller inte här någon egentlig poäng med att jämföra med originalets Joe Spinell. Elijah Wood är bra i rollen och det räcker egentligen. Jag tycker att de psykologiska aspekterna kommer fram mycket bra och på det hela taget är det helt klart en underhållande film. Det är inget mästerverk som jag har tyckt mig se en del rubricera den som. Det är den inte mina ögon i alla fall. Det är däremot en stabil psykologisk thriller där den som kan sin filmhistoria redan vet hur det kommer att gå.

Extra roligt är det att William Lustig, som alltså regisserade originalet är en av producenterna till filmen. Producent är också den ansedde Alexandre Aja som bland annat visade oss var skåpet skulle stå med Haute Tention och P2.

7/10

Rubber – 2010 – Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Regi: Quentin Dupieux

Komedi

Jag har sett den här filmen rubricerad som däckskräck och även om den termen känns fyndig i sammanhanget är det inte vad jag anser filmen vara. Visserligen kan jag inte förneka att det förekommer mord, utfört av däck, i filmen som är både blodiga och spektakulära. Men tar man det här för en skräckfilm är man helt fel ute anser jag. Själva poängen med filmen går helt förlorad om man ser det som en ryslig film där ett däck får eget liv och ger sig iväg på mördarturné. Nej, istället bör man fråga sig vad man vill ha sagt med filmen.

I min värld är det här en meta-meta-meta-metaforisk film. Det är inte alltid lätt att hänga med i jämförelserna och det är därför jag menar att det är en meta-metaforisk film på så många plan. Det första steget är oftast inga problem att hänga med på. Man gör jämförelser mellan filmpubliken och hundar, (gorehounds?) som sväljer precis allt man föder dem med. Med nästa steg av meta-metaforen är kanske inte lika lätt att redogöra för. I de allra flesta fall gäller det att vara med och hjärnan går på högvarv hela tiden för att översätta det som verkligen händer bokstavligt och vad man vill ha sagt med det hela. I min värld är det ingen tvekan om att det är en gliring till filmindustrin men varför får ni allt vara så snälla och klura ut själva.

Inledningsscenen sätter egentligen tonen för resten av filmen, och är helt nödvändigt för att resten av kontexten ska bli tydlig. Det handlar om ett tal, där allehanda stora kritikerrosade, men också publikfavoriter, filmer räknas upp. Man frågar retoriskt om vissa beståndsdelar i dem, till exempel varför E.T. var brun. Svaret, liksom i alla de andra retoriskt ställda frågorna är – ingen orsak. Därefter börjar galenskaperna den här filmen utsätter sin publik för på allvar.

Inledningsscenen är briljant och det håller samma mästerliga klass en stund till. Hade filmen varit kortare, kanske hälften så lång som den spelfilm det är, hade den varit helt briljant. Men liksom publiken (publiken i filmen) interagerar med innehållet vill man snart att Graham Chapmans rollkaraktär, översten, från Monty Python sketcherna, ska kliva in och stoppa alltihop eftersom det blir för löjligt efter ett tag. Det blir också lite för upprepande att se samma däck döda sina offer på samma sätt hela tiden. Vill man ha fullt utbyte av filmen får man försöka att ignorera de delarna helt enkelt. Ser man intellektuellt på den blir upplevelsen helt annorlunda!

Jag gillar filmen men jag är den första att medge att det kräver sin man att stå ut med hela. Att se om filmen igen, inom en snar framtid vill jag inte ens tänka på. Den är rolig men den är rolig på ett sådant omständigt och intellektuellt sätt att det blir svårt att ta till sig humorn. Man måste allt som oftast analysera den bokstavliga handlingen i flera steg för att kunna tillgodogöra sig den. Klarar man det och uppskattar fullständigt absurda filmer bör man ta en tid på den här. Jag garanterar att ni inte sett något liknande förr!

8/10