Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!

Tentacles

Regi: Ovidio G. Assonitis

1977

Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.

Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?

Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!

Tales of Ordinary Madness - 1981 - Det saknas inte cynism

Tales of Ordinary Madness

Regi: Marco Ferreri

1981

Drama

Charles Serking (Ben Gazza) är en poet på samhällets botten. Han har en klar talang och blir också erbjuden lukrativa kontrakt men finner kanske lite för stor inspiration i sprit och kvinnokroppar för att lyckas. Han träffar på Cass (Ornella Muti) som han förälskar sig i, men det är inget vanligt förhållande de lever i. Det skulle lika gärna kunna vara hämtat från en av hans cyniska dikter eller för den delen en dryckenskapsfantasi från hans sida. Det är ingalunda någon monogamt förhållande, då Cass är prostituerad och Charles sätter på allt han kommer i närheten av. Ung som gammal, fet som bening, snygg som ful. Undan för undan kommer dock insikten att de inte kan leva utan varandra, även om de utåt sett verkligen har ett udda förhållande, både till varandra och till omvärlden.

Det är svårt att beskriva en film såsom denna. Det är en mycket mörk betraktelse av samhällets undersida och det saknas heller inte cynism i det sätt den framställer verkligheten. Filmen titel är helt perfekt, för det som gestaltas kan mycket väl samlas under begreppet galenskap, men det är inte säkert. Det finns en ton av tvivel hela tiden och det är inte konstaterat bortom varje tvivel att det faktiskt är på riktigt allvar. Ibland känns det lite som om filmen, inte riktigt driver med sig själv, men åtminstone inte tar sig på absolut allvar vilket gör att intrycket blir aningen komplicerat. En fördel med detta, som jag alltid brukar nämna när det handlar om filmer av det slaget, är att man har något att fundera på även långt efter att eftertexterna har rullat färdig. Det är kanske den bästa egenskap en film kan ha, så det är bara att bocka och ta emot vad som erbjuds.

                                                    

Självklar återfinns det en hel del sex i filmen också, det framställs aldrig som pornografiskt och heller inte som något fult även om det inte är särskilt vackert heller. Det speglar samma ton som den övriga filmen – vardagsrealismen – med den där extra twisten som jag nämnde nyss. Det finns en dimension till helt enkelt, allt är inte vad man först trodde och jag tror heller inte att filmens huvudperson, som för övrigt beskrivs som storslusk på Dvd-omslagets baksida (en perfekt beskrivning faktiskt), har full koll på vad som verkligen händer i hans liv.

Man kan naturligtvis utan vidare översätta filmen till nästan valfri metafor för ett liv som går överstyr, en kamp för att komma tillbaka till de värderingar man håller allra kärast och uppnåendet av någon sorts katharsis och det är kanske det som gör filmen till en sådan fantastisk rulle. Sedan gör det förstås heller inget att skådespelarinsatserna verkligen är fabulösa. Man lever sig helt in i vad som händer för man lägger knappt märke till att det är roller som spelas, det känns bara så naturligt att man får uppfattningar att det verkligen är Cass och Charles man tittar på och inte Ornella och Ben.

Dialogen, eller för den delen den monolog Charles tycks ha med sig själv i sin kamp med sina inre demoner, är knivskarp och jag rekommenderar alla, nästan helt oavsett vilka preferenser man har, att se filmen. Det finns betydelser värda att filosofera i kring för alla och envar. Det enda kriteriet man bör uppfylla som tittare skulle väl i så falla vara att man verkligen är intresserad av tolka film efter eget huvud!

Teeth - 2007 - En underlivskomedi!

Teeth

Regi: Mitchell Lichtenstein

2007

Komedi

Att Dawn (Jess Weixler) inte bor särskilt långt ifrån kärnkraftverket har sannerligen förändrat hennes liv. Redan som liten upptäckte hon nämligen att hon inte var riktigt som alla andra även om det tog henne många år att inse det. Hon är nämligen muterad i de nedre regionerna och har utvecklat tänder i underlivet. Nu, när hon nått collageålder är hon verksam i en grupp som propagerar för sexuell avhållsamhet för äktenskapet. Emellertid träffar hon en av de andra medlemmarna och det slår gnistor mellan dem. Båda två brottas med sina känslor men föga anar de att fel beslut faktiskt kan leda till att killens stolthet går förlorad – och till döden…

Få filmer har byggt upp en sådan inre bild inför tittandet som Teeth och att man läser ”Rysare/Komedi” på omslaget må väl vara hänt. Det handlar väl om lite småkomiska vändningar då och då tänker man. Men icke! Det här är så långt ifrån en skräckfilm man kan komma, visserligen är några scener rejält blodiga och det är kanske lite rysligt med avbitna snoppar, men på det hela taget är det ganska tramsigt och löjligt genomfört. Eller rättare sagt, som komedi funkar det ganska bra. Skådespeleriet är lagom överspelat för att funka med komiska premisser och en del av karaktärerna är tillräckligt skruvade också.

                                                 

Ta till exempel. Dawns fosterbror, som redan som liten hade en traumatiserad upplevelse med sin fostersyster. Inget konstigare än att leka doktor kanske – jag visar min så visar du din helt enkelt. Men det faktum att Dawn bet honom har onekligen satt spår i honom som han aldrig kommer att glömma. Han verkar livrädd för det kvinnliga könet och hans tjej poängterar till och med att hon faktiskt har en väl fungerande mus, när han envisas med analsex. Det är väl i sig inget konstigt med tanke på hans upplevelser, men blir ganska komiskt ihop med hans övriga machokaraktär.

Fast det finns mer komik än så i filmen, för att inte tala om dubbelmoral. I skolans läroböcker, på sexualundervisningen har vulvan blivit censurerad med ett klistermärke. Mannens kön går däremot bra att via genomskärningsbilder av. Förutom att detta blir hur tramsigt som helst i det stora sammanhanget, innebär det naturligtvis också att Dawn förvägras en möjlighet att upptäcka att honom inte är normal. Hennes hopp står i stället till att försöka pilla bort den lilla klisterlappen eller gå till en gynekolog. Det ena utesluter förstås inte det andra så efter att lappen försvunnit och hon tror sig upptäckt något fel beger hon sig till en gynekolog. Inte för att jag har någon större erfarenhet av den typen av läkarbesök, men nog tycker väl jag att han utnyttjar situationen en smula till sin fördel och så blir han av med fingrarna…

Ska man hitta någon form av sensmoral i filmen förutom de uppenbara absurditeterna, så är det väl att den mutation Dawn genomgått är av stort gagn för kvinnan och således naturens sätt att skapa en starkare varelse. Detta grundar jag naturligtvis på att Dawn råkar ut för på den ena och den andra killen som bara vill ha henne i säng, de här muterade tänderna ger henne en möjlighet att hämnas direkt på dem som våldför sig på henne. Samtidigt är kanske inte alla killar sådana svin som de framställs som i filmen, vilket möjligen ger henne möjligheten att kontrollera bettet.