Recension: Voyage to the Bottom of the Sea - 1961

Voyage to the Bottom of the Sea

Regi: Irwin Allen

1961

Sci-Fi

En alldeles ny sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås… Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…

Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man hade till den framtida tekniken vid den här tiden.

Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem. Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills nästa gång de ska säga något. Peter Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!

Då är Joan Fontaine och Barbara Eden betydligt bättre! Men i synnerhet är de stora rollerna Robert Sterling och Walter Pidgeons. De två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens där.

Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!

Det här är en film som egentligen har allt. Jordens undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga! Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.

6/10

Recension: 2019: The New Barbarians – 1983

Det här är nog den tydligaste post-apokalyptiska rulle jag vet. Åtminstone har jag inte sett någon som kommer i närheten av den här när det gäller framtidsvisioner. Det är väl lite extra kul nu när vi börjar närma oss det årtal som filmen påstår sig utspelas i. Faktum är att man till och med skriver ut att filmen utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof, något som man brukar få läsa mellan raderna för att få reda på. Inte för att det inte är självklart med ändå.

Men trots detta gillar jag egentligen inte alls den här filmen! Jag hyrde den någon gång i tiden på VHS också men när Njutafilms gav ut den på DVD tänkte jag ge den en ny chans. Men nej, jag ser inte charmen med den! Det är inga dåliga skådisar och det är väl inget fel på själva historien heller egentligen, men det tilltalar mig verkligen inte. Bilarna som kör om kring är ombyggda framtidsfantasier som ser ut som pappkartonger och motorljuden är så irriterande att jag inte kan ha volymen på en sådan nivå att jag trivs med den. Den blir helt enkelt ointressant av någon anledning jag inte riktigt kan klura ut. Av intresse är den förstås trots allt för postapokalypsefantasten. Och är man inte fantast från början lär nog inte den här filmen föda intresset…

3/10

Recension: GONE - 2012

Gone

Regi: Heitor Dhalia

2012

Thriller

När Jill kommer hem efter nattskiftet som servitris är hennes syster borta. Genast börjar minnena kommer tillbaka. Det var nämligen inte så länge sedan hon själv blev bortrövad, slängd i en grop i marken djupt inne i skogen för att slutligen dödas. Hon lyckades dock undkomma mördaren. När hon hittades irrande i skogen täckt av gyttja var det ingen som trodde på hennes fantasifulla historia. Inget hål i marken hittades och Jill fick istället tillbringa tid på ett mentalsjukhus som skulle reda ut hennes problem. Men nu är hennes syster borta och hon är fullständigt övertygad om att det är samme gärningsman som låg bakom hennes eget försvinnande. Men polisen tror henne inte och det blir hon själv som tvingas ta tag i sökandet när polisen vägrar hjälpa henne. Hennes eget försvinnande är ändå bara påhittat och hennes systers bortavarande måste helt enkelt ha en naturlig förklaring.

Jag är inte särkilt bra på att minnas namn och mest hela tiden satt jag och funderade på var jag hade sett Amanda Seyfried som spelar huvudrollen – Jill, förr. Faktum är att det krävdes en hel del möda och att jag heller inte knäckte nöten på egen hand. Amanda Seyfried gjorde även huvudrollen i succémusikalen Mamma Mia som kom för några år sedan. Det var kul att se henne i en helt annan typ av roll här. Jag vet förstås att hon har gjort en hel del mellan den här och Mamma Mia som jag också har sett men inget som har lämnat några bestående spår i mig (tydligen).

Till en början är hon inte särskilt övertygande. Det verkar inte som att hon riktigt går in för rollen. Men efterhand som handlingen utvecklar sig får det kanske sin förklaring. Det visar sig att hon knaprar medicin – för psyket får man förmoda – och i och med att hon upphör med denna förändras också hennes beteende en smula. Men det är inte bara det heller. Jo mer desperat hon blir desto bättre och mer trovärdigt är det! En kul detalj i hennes sökande efter systern är att hon verkar ha en makalös förmåga att hitta på olika historier för varje person hon frågar ut, att säga sanningen är förmodligen ingen bra idé men det är en rolig detalj.

För min egen del börjar filmen i ett allt för måttligt tempo. Det är förvisso viktig information som förmedlas men under stundom är det mer underhållande att tänka på den förestående disken än filmen. Lyckligtvis höjs tempot och blir betydligt mer spännande efter hand. Det finns ingen direkt av och på knapp utan det blir helt enkelt steglöst bättre och mer spännande. Tankarna om det hela utspelar sig helt och hållet i hennes eget huvud när hon ligger nedsövd på ett mentalsjukhus eller om det verkligen är som polisen säger – att ingen gärningsman finns, kommer och går. Det han kommit lite för många spännande thrillers med det konceptet på senare för att man inte ska falla in i de tankebanorna så fort någon typ av mentalsjukdom eller post traumatisk stress kommer in i bilden.

Hur som helst så fortsätter jakten och systern – Molly, spelad av Emily Wickersham, förblir försvunnen. Spänningen ökar och frågorna kvarstår och det enda jag har att klaga på i slutändan är egentligen att upplösningen gick lite väl fort. Vi fick, så att säga, alla pusselbitarna på en gång och snipp, snapp, snut, så var filmen slut.

7/10

Bilder: © Gone TM & © 2013 Lakeshore Entertainment Group LLC. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved