Recension: KUNGSGATAN - 1943

Kungsgatan

Regi: Gösta Cederlund

1943

Drama

Marta lockas bort från statarlivets fattigdom mot stadens glitter och glamour. Hon ger sig iväg och får snart anställning på ett kafé. Det dröjer dock inte länge innan hon får välja mellan att ”jobba över” och allt vad det innebär eller sluta sig anställning. Hon är inte beredd att ta klivet över till den breda vägen och vägrar gå med på kraven. Allt eftersom, och efterhand som hon hör de andra flickornas skvaller lockas hon dock till det ljuva livet. Ett liv som inte bara ger henne en hög levnadsstandard utan även ger henne möjlighet att skicka hem pengar till förändrarna. Men allt som har en början har också ett slut och tiden kommer tills slut ikapp den underbart vackra tösen från landet. Hon är inte längre de rikaste männens juvel. Prostitutionen har tagit ut sin rätt med könssjukdomar och annat.

Jag har visserligen på senare år även börjat bokblogga men ska sanningen fram har jag ingen som helst aning om vilken litterära stil Ivar Lo-Johansson, som skrivit både boken och filmens manus, representerar. Extramaterialet innehåller en snabb bekantskap med honom men det ger mig inte särskilt mycket om jag ska vara ärlig. Jag förstår förstås att det var en författare som tidigt beskrev skeenden som andra inte skrev om. Som här till exempel – prostitution och könssjukdomar. Det är väl inget märkligt idag men 1943 var det nog inte speciellt mycket filmer som behandlade ett sådant tungt ämne. Det är förstås bara min egen slutsats.

Som så många gamla svenska filmer är mycket av deras behållning av kalkonkaraktär. Det är ofta så pass illa agerat och regisserat att det är rent löjeväckande. Så även här tyvärr! Inte hela tiden förstås och heller inte av alla aktörer och aktriser. Vissa scener är helt magiska medan andra känns så oerhört konstruerade att det blir tramsigt. Castingen känns emellanåt oerhört märklig men det var kanske inte det viktigaste att de små rollerna besattes av trovärdighet under den här tiden? Kanske nöjde man sig med de stora rollerna? Nja, jag är inte imponerad över rollbesättningen i alla fall. De större rollerna funkar som sagt men det räcker inte.

Framåt slutet blir den uppenbara sensmoralen aningen plågsam. Det är så tydligt att det ska prackas på publiken åsikter och kunskap om liv och leverne att det är jobbigt att se. Kunde man verkligen inte vara lite mer subtil med detta? Att vara subtil tycks i alla fall inte ha varit något problem när det kommer till de sexuella anspelningarna! Skulle det här vara en film som hade gjorts idag hade de undvikande beskrivningarna inte kunnat tolkas som något annat än ironi. Man får säga att det är intressant hur utvecklingen utvecklats.

Som ett tidsdokument känner jag ett stort intresse när jag ser filmen. De filmtekniska aspekterna som skådespel och regi drar ned det en hel del liksom den förutsägbara dramaturgin men jag skulle trots allt vilja kalla det för en underhållande film. Och det finns glädjestunder också!

6/10

Recension: Rest Stop - 2006

Rest Stop

Regi: John Shiban

2006

Horror

Nicole (Jaimie Alexander) och Jess (Joey Mendicino) rymmer hemifrån och beger sig mot Los Angeles i hopp om att finna sina drömmars mål. Allt går dock inte riktigt som de tänkt och när de svänger av stora vägen för att ta en genväg begår de sitt livs största misstag. De finner en rastplats och när Nicole passar på att uträtta sina behov, försvinner Jess spårlöst. Snart står det klart att han gått ett våldsamt och fatalt öde till mötes och Nicole hamnar mitt i en katt och råtta lek med en galen mördare där fantasi och verklighet tycks smälta samman till ett enda gytter av sadism, blod och terror.

Till en början funkar den här historien förvånansvärt bra trots att den vid det här laget är lite uttjatad. Personer som kommer på avvägar och möter galna familjer eller inavlade galningar har ju fått någon form av renässans på senare år, mycket på grund av nyinspelningen av The Texas Chainsaw Massacre skulle jag tro. Andra filmer som använder samma typ av idéer, förutom Texas Chainsaw Massacre originalet är till exempel; Wrong Turn, The Locals och The Hills Have Eyes (både remaken och originalet).

Skillnaden i den här är att man dessutom lägger till en övernaturlig touch där huvudpersonen ser syner som till en början verkar verkliga även för tittaren men som sedan gör att man tvivlar lite på huvudpersonens förstånd. Man misstänker på grund av detta tidigt att filmen kanske skulle ha liknande upplösning som franska Haute Tension men eftersom filmen har fem extra slut vid sidan av det ingående i filmen, kan man välja lite själv hur man tycker att filmen ska sluta. För Er som sett den kan jag tillägga att det andra slutet i extramaterialet är mitt personliga favoritslut.

Annars vill jag påstå att många av dessa övernaturligheter gör filmen mindre trovärdig och rejält ologisk på sina ställen. Samtidigt kan man naturligtvis komma undan med mera just på grund av detta ologiska faktum. Man kan koncentrera sig på terrorn och behöver inte lägga så stor vikt vid logiken. Det är synnerligen blodigt och rent av obehagligt på sina ställen. Tyvärr väljer man inte att arbeta med de mest obehagliga inslagen fullt ut, men det är kanske å andra sidan tur. Kanske hade man i så fall hamnat alltför nära tortyrfilmer som Hostel, Wolf Creek och Live Feed då.

Trots detta anser jag att filmen lätt kvalificerar sig till att hamna på ett betyg en bit över medel. Till viss del beror detta på att skådespelarinsatserna, framförallt från Jaimie Alexander, är riktigt bra. Hon bär upp filmen nästan helt på egen hand och övriga delar i rollbesättningen fungerar enbart som tillfälliga sidkicks. Spänningen hålls också högt tvärs igenom hela historien på grund av de många mysterierna, tyvärr får de flesta av dessa ingen förklaring framåt slutet som tveklöst är filmens svagaste del. Hade man bara lyckats knuta samman allting hade den här filmen kunnat vara hur bra som helst!

Blodigt, spännande och ologiskt!

Recension: The Runaways - 2010

The Runaways

Regi: Floria Sigismondi

2010

Drama/Musik

Joan Larkin har en dröm, hon vill spela i ett tjejrockband, bryta mot alla konventioner och erövra världen med rockmusik. Hon presenterar sig för den välkända producenten Kim Fowley som Joan Jett och lägger fram sin idé. Kim sammanför genast henne med Sandy West, som spelar trummor, och så får de visa vad de kan. Att en sångerska med attityd skulle gagna bandet blir genast uppenbart och Kim fixar det också. In kommer Cherrie Currie och historien om The Runaways tar sin början!

Jag är ett stort fan av The Runaways och har alla deras skivor på vinyl och det var naturligtvis med stort intresse som jag införskaffade den här. Att få se början på historien, som var över innan jag ens hade upptäckt bandet någon gång på åttiotalet, skulle bli mycket intressant. Samtidigt var jag orolig för att man inte skulle berätta en någorlunda korrekt historia och hitta på för mycket dramatiseringar för filmens skull. Jag kan väl inte skryta med att jag känner till varenda liten vändning i historien, men nog tycker jag att den berättas ganska korrekt alltid.

Skådespelarprestationerna, åtminstone från Kristen Stewart, som spelar Joan Jett och Dakota Fanning som Cherrie Currie är helt fantastiska. Man har verkligen lyckats efterlikna sina verkliga förebilder på ett ypperligt sätt. Detsamma måste man säga om Scout Taylor-Compton som Lita Ford och kanske till viss del Stella Maeves gestaltning av Sandy West. Om Michael Shannon gör en lik Kim Fowley har jag faktiskt ingen aning om, men han lyckas i alla fall framställa honom som ett riktigt svin och det tycker jag stämmer rätt bra överrens med den verklighet jag känner till!

Men man ska vara på det klara med att filmen egentligen inte handlar om The Runaways utan snarare om Cherrie och Joan, deras inbördes relation och deras öde före, i, och efter bandet. Det läggs mycket lite tid på Lita Ford och Sandy West och Jackie Fox, som var bassist under de gyllene åren är inte med alls. Istället har man en bassist vid namn Robin, som i alla fall inte jag känner till från det riktiga bandet. Förklaringen är tydligen att Jackie Fox tog aktivt avstånd ifrån filmen och inte ville medverka med sitt namn. Men förutom detta får man väl förmoda att det ligger en viss sanningshalt i filmen eftersom manuset bygger på Cherrie Curries egen bok Neon Angel.

Men även om skådespelarna är mycket bra och deras rollgestaltningar superba känns det inte som om jag blir riktigt nöjd ändå. Det var en film om The Runaways jag hade förväntat mig, inte en om bara Joan och Cherrie. Det utelämnas allt för mycket om bandet och fokuseras mer på tidiga ambitioner än om vad som faktiskt kom att bli en stor succé! Filmen slutar när Cherrie Currie sätter ned foten och vägrar vara en bricka i spelet längre. Jag hade gärna önskat en mer komplett historia om vad som hände sen också. Jag hade gärna önskat mer utförliga fakta om man vad som hände med medlemmarna efter bandets upplösning och mer musik.

Ska sanningen fram så tror jag att min uppskattning av filmen främst beror på min medvetenhet om vad som faktiskt hände, till viss del beroende på dokumentären Edgeplay som kom för något år sen. Hade jag inte haft några som helst förkunskaper hade nog filmen varit ganska tråkig och seg och utan den där speciella nerven som behövs för att hålla historien intressant!

Den här recensionen är dedicerad till Sandy West, liksom filmen borde vara…