Recension: The Runaways - 2010

The Runaways

Regi: Floria Sigismondi

2010

Drama/Musik

Joan Larkin har en dröm, hon vill spela i ett tjejrockband, bryta mot alla konventioner och erövra världen med rockmusik. Hon presenterar sig för den välkända producenten Kim Fowley som Joan Jett och lägger fram sin idé. Kim sammanför genast henne med Sandy West, som spelar trummor, och så får de visa vad de kan. Att en sångerska med attityd skulle gagna bandet blir genast uppenbart och Kim fixar det också. In kommer Cherrie Currie och historien om The Runaways tar sin början!

Jag är ett stort fan av The Runaways och har alla deras skivor på vinyl och det var naturligtvis med stort intresse som jag införskaffade den här. Att få se början på historien, som var över innan jag ens hade upptäckt bandet någon gång på åttiotalet, skulle bli mycket intressant. Samtidigt var jag orolig för att man inte skulle berätta en någorlunda korrekt historia och hitta på för mycket dramatiseringar för filmens skull. Jag kan väl inte skryta med att jag känner till varenda liten vändning i historien, men nog tycker jag att den berättas ganska korrekt alltid.

Skådespelarprestationerna, åtminstone från Kristen Stewart, som spelar Joan Jett och Dakota Fanning som Cherrie Currie är helt fantastiska. Man har verkligen lyckats efterlikna sina verkliga förebilder på ett ypperligt sätt. Detsamma måste man säga om Scout Taylor-Compton som Lita Ford och kanske till viss del Stella Maeves gestaltning av Sandy West. Om Michael Shannon gör en lik Kim Fowley har jag faktiskt ingen aning om, men han lyckas i alla fall framställa honom som ett riktigt svin och det tycker jag stämmer rätt bra överrens med den verklighet jag känner till!

Men man ska vara på det klara med att filmen egentligen inte handlar om The Runaways utan snarare om Cherrie och Joan, deras inbördes relation och deras öde före, i, och efter bandet. Det läggs mycket lite tid på Lita Ford och Sandy West och Jackie Fox, som var bassist under de gyllene åren är inte med alls. Istället har man en bassist vid namn Robin, som i alla fall inte jag känner till från det riktiga bandet. Förklaringen är tydligen att Jackie Fox tog aktivt avstånd ifrån filmen och inte ville medverka med sitt namn. Men förutom detta får man väl förmoda att det ligger en viss sanningshalt i filmen eftersom manuset bygger på Cherrie Curries egen bok Neon Angel.

Men även om skådespelarna är mycket bra och deras rollgestaltningar superba känns det inte som om jag blir riktigt nöjd ändå. Det var en film om The Runaways jag hade förväntat mig, inte en om bara Joan och Cherrie. Det utelämnas allt för mycket om bandet och fokuseras mer på tidiga ambitioner än om vad som faktiskt kom att bli en stor succé! Filmen slutar när Cherrie Currie sätter ned foten och vägrar vara en bricka i spelet längre. Jag hade gärna önskat en mer komplett historia om vad som hände sen också. Jag hade gärna önskat mer utförliga fakta om man vad som hände med medlemmarna efter bandets upplösning och mer musik.

Ska sanningen fram så tror jag att min uppskattning av filmen främst beror på min medvetenhet om vad som faktiskt hände, till viss del beroende på dokumentären Edgeplay som kom för något år sen. Hade jag inte haft några som helst förkunskaper hade nog filmen varit ganska tråkig och seg och utan den där speciella nerven som behövs för att hålla historien intressant!

Den här recensionen är dedicerad till Sandy West, liksom filmen borde vara…

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 1974

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Tobe Hooper

1974

Horror

När Sally (Marilyn Burns) får höra om att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…

En av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett efter ett i ren terror.

Filmens storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”, d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara påhitt eller kanske smart marknadsföring.

Direkt i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger  väldigt nära vardagslivet gör att man skräms av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt lätta att ta till sig.

Filmen är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.

Recension: VILL SÅ GÄRNA TRO - 1971

Vill Så Gärna Tro

Regi: Gunnar Höglund

1971

Drama

Lillemor följer med sin väninna till en dansklass. Där träffar hon på den mörkhyade Robert och påbörjar en förälskelse med honom. Omgivningen är inte särskilt förlåtande mot romansen som de allra flesta tycker är ”olämplig”. Några tycker inte att man kan lite på en svartman medan någon faktiskt har en alldeles egen förälskelse i Robert att ta hänsyn till. I vilket fall som helst är det inte allmänhetens intresse att deras relation avslutas fortast möjligt!

Som vanligt när det gäller filmer utgivna av Klubb Super 8 finns det en erotisk ton över det hela. Inte något anmärkningsvärt med dagens mått mätt kanske men anno 1971 var det kanske mer ögonbrynshöjande med bröstvisualiserande duschscener än idag. Det är egentligen inget märkvärdigt men Christina Schollin visar upp sina behag i en snabb scen tillsammans med Helena Mäkelä som insinuerar lesbianism. Det ska väl vara en konstrast mot den, av Christina Schollin accepterade, romansen med en svart man antar jag. Det ena ska enligt filmens budskap vara helt ok medan det andra (lesbianismen) fortfarande är tabu.

Får man tro extramaterialet, som för en gångs skull är ganska klent, är inte Christina Schollin särskilt förtjust i filmen själv. Hon säger det väl inte rent ut men om man läser lite mellan raderna är det åtminstone vad jag får fram. Hon menar också att hon inte behövde speciellt mycket regi medan hon fick dra fram Johnny Nashs talanger. I så fall har hon gjort ett bra jobb för jag tycker att han överglänser henne mest hela tiden. Kanske beror det på att hon får fuska sig fram på bruten engelska medan han har et naturligt försprång på grund av sitt modersmål. Jag tycker också att han är mera naturlig än vad de flesta av de svenska aktriserna och aktörerna lyckats med och det beror inte på språkproblemen. Snarare på att dialogen är så tydligt daterad och att teaterskådespeleri inte riktigt funkar på film alla gånger.

Men bara genom sin närvaro förhöjer ändå Christina Schollin filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon lämplig bild från filmen att använda i samband med recensionen på denna milf men hon är fruktansvärt vacker och attraktiv tvärs igenom alltihop! Jag räknar på mina fingrar ut att hon bör vara i trettioårsåldern när filmen gjordes och jag finner den märkligt att det är så ont om bilder på nätet från denna tid. Även Niclas Wahlgren medverkar men jag kan inte säga att jag har lagt manken till för att hitta någon lämplig bild på honom som barn. Han är sig lik och jag måste sig att han är otroligt charmig som barn. Självklart spelar han Lillemors son – Claus.

Eftersom jag hittills nästan bara kommenterat hur fantastiskt het Christina Schollin ser ut i filmen antar jag att jag får leva med att bli betraktad som en kåt gubbe men det bryr jag mig inte om. Själva handlingen är tämligen enkel och det är en skön film att titta på. Själva rasdebatten som den möjligen en gång var en del av känns ganska lam nuförtiden även om det förstås fortfarande är ett viktigt ämne. Det är inte ett lika laddat tabubelagt ämne med blandäktenskap som det var på 70-talet, det är bara att inse. Man får väl säga att vi har kommit en bit på väg! Kanske var filmen en viktig del av resan, kanske inte. Helt klart är i alla fall att filmens soundtrack har blivit något av det mest förknippade med filmen och i Klubb Super 8’s utgåva finns det också med som bonusdisk. Det är musik av Johnny Nash själv samt av en ännu inte världsberömd Bob Marley!

7/10