Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10

Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!

Recension: Penny Dreadful - 2006

Penny Dreadful

Regi: Richard Brandes

2006

Horror

Penny (Rachel Miner) har ett problem, hon lider av fobi mot bilar! Detta grundar sig i en traumatisk upplevelse hon en gång haft där hon miste både sig mor och far i en billolycka. Nu försöker hon dock ta tag i problemet och med hjälp av psykologen Orianna (Mimi Rogers) driva saken till sin spets, utsätta sig för sin rädsla och därigenom bota sig själv. Att göra cirkeln komplett som Oriannas bok i ämnet konstaterar. Sagt och gjort, de ger sig ut på en bilfärd till platsen där allting började och allt hade kanske slutat väl om de inte råkat köra på en liftare, en liftare som Orianna sedan plockar upp för att köra till en avlägset belägen campingplats där denna påstår att ha arbetar. Detta är kanske inte början på mardrömmen för Penny, men det gör sannerligen inte saken lättare och när det står klart att den okända liftaren vill dem allt annat än väl måste hon ta till varje uns av viljestyrka hon besitter för att över huvud taget överleva!

En ganska märklig film egentligen, för den borde vara mycket bättre än vad den är. Den innehåller det som en bra slasher ska innehålla, en okänd mördare, rätt så bra och tämligen blodiga effekter, den är åtminstone delvis tämligen spännande då man inte riktigt vet vad som ska hända härnäst etc. Men trots detta blir den tyvärr inget annat är tråkig. Man bryr sig inte riktigt om hur det går och jag vet inte riktigt varför. Jag tycker att Rachel Miner, som får hålla upp det mesta av filmen, fungerar bra i huvudrollen så hon ska absolut inte lastas. Kanske är en del av förklaringen att filmen utspelas till stora delar på en enda plats, det vill säga inne i bilen, vilket kräver det där lilla extra av regissören för att fungera fullt ut. Det räcker inte att saker funkar ok i de sammanhangen, det måste vara exceptionellt för att bli intressant på allvar. Dessutom dras filmen med problem när det gäller logiken, inte för att detta nödvändigtvis behöver vara ett problem i en slasher (där folk ibland är så korkade att hälften vore nog), men när man rubbar fysikens lagar går det lite för långt.

Något som jag gillar, och som man kanske kunde utnyttjat mera, är den medicinering Penny knaprar på under filmens gång. Detta innebär att man ibland inte riktigt är klar över vad som verkligen händer och vad som endast sker i Pennys bedövade huvud. Inget revolutionerande grepp kanske, men kunde som sagt ha utnyttjats bättre. Kanske beror besvikelsen, nu när jag tänker efter, också på detta faktum, att man anno 2008 har en så stor erfarenhetsbas att stå på när det gäller den här typen av film att man blir missnöjd när man gör det så enkelt för sig som man faktiskt gör i Penny Dreadful. Det finns inga klurigheter att fundera över, det är i grund och botten bara en gammal hederlig slasher från förr, det man ser är också det man får – inget mer och inget mindre.

Personligen fann jag alltså den här vara en enorm besvikelse och ett sömnpiller, men inser naturligtvis att den kan vara av intresse för entusiaster av genren. Inget man måste se, men självklart en möjlighet att utöka sin referensram.