Recension: London to Brighton - 2006

London to Brighton

Regi: Paul Andrew Williams

2006

Thriller/Drama

En ung kvinna (Lorraine Stanley), som bär bevisligen blivit utsatt för grovt våld, vilket hennes ena igenmurade och blåa öga tydliggör, störtar in på en offentlig toalett någonstans i London tillsammans med en ung flicka (Georgia Groome) som på sin höjd kan vara i de yngre tonåren. De är på flykt undan något, men vad har hänt dem? Samtidigt söker gangstern Stuart Allen (Sam Spruell) upp hallicken Derek (Johnny Harris) och ställer ett ultimatum, flickorna ska finnas inom 24 timmar annars får Derek själv betala priset. Den desperata jakten tar sin början – ända från London till Brighton.

Jag har många gånger försökt konkretisera mina tankar om skillnaderna mellan brittisk film, som den här, och amerikanska diton utan att komma fram med någon hundraprocentigt hållbar definition. Dock kan man se tydliga tendenser i de allra flesta fall, den här inkluderad, till en större vardagsrealism och mindre spektakulär biografunderhållning. Med det menar jag inte att den här filmen inte skulle passa på bio, för det är naturligtvis så att så länge man ser en bra film så går det att se den både hemma på DVD och på bio.

                            

Nåja, det här en i alla fall en skitig och närgången film om ett så kontroversiellt ämne som barnprostitution, koppleri och möjligen även snuddar vid trafficking. Den är mycket välspelad, vilket framförallt gäller de två huvudrollerna Kelly (Lorraine Stanley) och den unga Joanne (Georgia Groome). Det måste ha varit mycket tungt för en så pass ung skådis att gestalta den typen av roll som Georgia gör här, men all eloge till henne, hon gör det med bravur och det är inte särskilt svårt att sia om en lysande skådespelarkarriär för hennes del. Även Lorraine Stanley gör som sagt var extremt bra ifrån sig och man kan verkligen känna med vilken avsmak hon egentligen drar in den unga Joanne i sin hallicks smutsiga affärer i, även om hon i sin beslutprocess slutligen inte anser sig ha några andra alternativ.

Filmens negativa sidor handlar nog mest om att mina förväntningar var uppskruvade på max. Jag är fullt medveten om att det aldrig är bra med förväntningar av det slaget, men ibland är det liksom ofrånkomligt. Efter att ha sett trailern på filmen ett antal gånger hade jag målat upp en bild av en extremt stark film där man antingen skulle sitta och skaka på huvudet åt vilken människosyn vissa rötägg har, eller må riktigt fysiskt dåligt av övergreppen mot den lilla flickan. Jag kan inte säga att jag inte mådde dåligt av filmen, för det vore en lögn, men jag kom inte riktigt i närheten av mina förväntningar den saken är klar.

Men trots detta tycker jag helt klart att det är en sevärd film och rekommenderar den gärna till dem som gillar brittiska thrillers. Kameran känns dessutom lite så där lagom handhållen och skakig att man får ytterliggare en dimension av realism serverad. Tyvärr måste jag dock avsluta med att säga, att slutet av filmen inte kom som en total överraskning. Utan att gå in på detaljer, för det skulle säkerligen förstöra en del av nöjet att se den, så kan jag konstatera att mina tankar gick ungefär i de banorna åtminstone andra halvan av filmen. Dessutom slängs det ju ut lite ledtrådar strax innan säcken ska knytas ihop så att säga.

I övrigt en mycket sevärd film!

Law Abiding Citizen - 2009 - Manipulation

Law Abiding Citizen

Regi: F. Gary Gray

2009

Thriller

Clyde Shelton (Gerald Butler) överfalls brutalt i sitt hem och tvingas bevittna hur hans fru och dotter mördas framför hans ögon medan han själv är hjälplös. Rättsprocessen som följer innefattar en, enligt Clyde, oförsvarbar uppgörelse mellan åklagarämbetet och gärningsmännen som innebär att straffet inte kan ställas i relation till deras brott – enligt Clyde. Tio år senare är han fortfarande besatt av hämnd och när de båda skyldiga våldsverkarna dör under plågsamma omständigheter riktas misstankarna mot Clyde. Strax börjar en katt och råtta lek mellan honom och åklagaren (Jamie Foxx), som råkar vara densamma som höll i den gamla uppgörelsen. En efter en träder sanningarna fram och undan för undan inser åklagaren vilken farlig motståndaren han har emot sig. Det blir en kraftmätning där endast den mest förutseende kan vinna…

Jag gillar verkligen filmer där allt tycks vara styrt in i minsta detalj av någon överlägsen intelligens och verkar ha planerat i åratal för uppgiften. Filmer där allt verkar genomtänkt av den allvetande skurken oavsett vilka åtgärder motståndaren tar. Man kan väl likna det hela vide ett parti schack och det är kanske inte så konstigt att man jämför den här med filmer som Se7en, Knight Moves eller kanske till och med Saw-serien. Det är alla filmer av minutiös planering! Vidare gillar jag också filmer som utspelar sig i en rättegångssal. Det är väl samma typ av kraftmätning kanske, den mellan intellekten snarare än fysisk uthållighet. Och den här filmen snuddar även vid rättegångsaspekten även om jag hade önskat att den gjort än mer så, men man kan inte få allt.

Något man också missar lite i sammanhanget är att all hämnd påverkar tredje man på något sätt och även om man anser sig ha rätt att kräva att rättvisa skipas drabbas på något sätt oskyldiga i processen. Man vidrör detta lite svagt vid något tillfälle, men inte tillräckligt tycker jag. Man kan också utläsa en kommentar om själva rättssystemet. Ska det verkligen behövas tio år(!) på Death Row? Är det viktigare att vinna målet och därmed skaffa sig en hög segerprocent än att adekvata straff utdöms? Är det för mycket politik i rättsväsendet?

Jag gillar hur själva hämnden är utformad! Det är synnerligen genomtänkt och vid några tillfällen blir man till och med förvånad över utförandet, något som inte tillhör vanligheterna. Man kan också säga att det inte är helt klart hur det kommer att gå, för även om det är en amerikansk film ifrågasätter den systemet, åtminstone en liten smula. Ska skurken, som vi ju trots allt måste ha viss sympati med efter sin familjeförlust, eller åklagaren, som trots allt bara gjort sitt jobb efter de förutsättningar som finns att tillgå i rättssystemet, vinna kampen?

Tyvärr lyckas man inte hålla filmen intressant hela vägen för hur bra den än är det mesta av tiden, lyser ett genomtänkt slut med sin frånvaro. Det verkar precis som om pengarna tagit slut och att man sedan stressat fram en avslutning. Men det är ju å andra sidan inget unikt problem. Det verkar vara ett av de största problemen nuförtiden – att knyta ihop säcken på ett tillfredställande sätt som inte underskattar åskådarens intelligens! Men fram till slutminuterna har jag definitivt inget att klaga på!

Recension: Logan’s Run - 1976

Logan’s Run

Regi: Michael Anderson

1976

Sci-Fi/Action

Året är 2274 och efter det stora kriget, människan har decimerats till ett ganska litet antal och lever i en stor stad under en glaskupa. Så långt är allt frid och fröjd men det har sin baksida också. Ingen får leva längre än till sin 30:e födelsedag! När den inträffar ska de förnyas, som det kallas. Det sker i ett slags gladiatorspel och är en stor publikattraktion. Somliga vägrar dock, försöker smita och därigenom förlänga sina liv. Logan-5 (Michael York) arbetar som polis eller ”sandman” som de kallas, hans jobb består i huvudsak av att ta fast och oskadliggöra dessa smitare. Men nu håller hans egen tid på att ta slut och han bestämmer sig själv för att fly. Han tänker hitta platsen sanctuary där man som namnet antyder kan få en fristad.

Ett futuristiskt samhällsepos om vad det egentligen innebär att bli gammal. Eller kanske snarare vikten av att belysa vår historia och ta lärdom av den. Michael York gör ett adekvat jobb och han och hans följeslagerska Jessica-6 (Jenny Agutter) går från klarhet till klarhet i denna science fiction berättelse.

Det är skojigt att se hur Logan-5 som först får i uppdrag av datorn, för hela komplexet tycks vara skött av en dator, att söka upp och förstöra platsen sanctuary, pendlar mellan att utföra sitt uppdrag och att följa sina egna slutledningar och värderingar. Man skulle utan vidare kunna jämföra det här med en religiös hjärntvätt om man så ville. Eller samhället som tycker att det är fel att ifrågasätta detsamma. I så fall menar filmen helt klart att det är rätt att ifrågasätta, och det kan jag inte ha någon invändning emot.

Kulturkrocken som sker när de till slut möter den gamle mannen är tämligen skojig. De har ingen aning om vad vi vanligtvis skulle ta för givet. Varför står det namn inristade på stenbock i marken? (gravsten) Vad är det där för ett kontigt djur (katt) etc. Den gamle mannen å andra sidan tycker de är konstiga som inte förstår en sådan enkel sak.

Jerry Goldsmiths musik har sällan varit mer passande än till den här filmen, helt perfekt avvägd framtidsklang och känslomässig touch. Miljöerna är bra även om man i dagens läge skulle ha förväntat sig mer. Ska man vara riktigt ärlig gick det att göra betydligt bättre redan då, men jag tycker absolut att funkar alldeles utmärkt. Det är heller inte en film som bygger mycket på miljön som många andra science fiction filmer gör.

Vill du se en film med en hel del politiska och religiösa paralleller ska du se den här. Och vill du försätta leva efter 30 så är det bara att börja fly!