Recension: Kiss of the Tarantula - 1976

Kiss of the Tarantula

Regi: Chris Munger

1976

Horror

Susan (Suzanna Ling) är en ganska ensam ung dam och har inga egentliga vänner. Det är kanske inte så konstigt eftersom hon klappar och kelar med håriga spindlar och tycker de är de gulligaste varelserna i världen. Hennes jämnåriga driver med henne och när de en dag bryter sig in i hennes hem (där hennes pappa driver en begravningsfirma) för att stjäla en kista som ploj råkar de också döda en av hennes älsklingar. En tid senare drabbas det lilla samhället av några mystiska dödsfall och det finns anledning att misstänka att Susan skickat sina spindlar för att hämnas mot alla oförrätter.

Det här är kanske inte den mest kända och mest fasansfulla av alla spindelfilmer som finns men spindlarna är helt äkta och håller en helt normal storlek. Har man som jag spindelfobi behövs det heller inte mycket mer än att se åtta håriga ben på en tarantella klättra upp för en människokropp innan det börjar krypa längs ryggraden. Den här filmen innehåller ett antal såna scener. Dock kan sägas att om man inte lider av denna arachnofobiska svaghet kan lätt tyckas tjatig.

Det finns emellertid lite handling mellan dessa scener och det fokuseras kanske framförallt på faderns bror (stadens sheriff) som tycks vara omåttligt intresserad av ett incestuöst förhållande med sin niece (Susan). Han verkar vilja göra allt för att detta ska bli verklighet och han skyddar henne från rättsliga utredningar till varje pris medan han hoppas få betalt i natura. Nu låter det här som om filmen vore packad med sleaze men så är absolut inte fallet, man kan ju som bekant berätta en sån historia utan av visa någon överflödig hud och dessutom hade det väl tagit bort allt för mycket av uppmärksamheten och fokusen på spindlarna.

Man skulle kanske kunna säga att filmen är en hybrid av Brian De Palmas Carrie (1976) och Daniel Manns Willard (1971) där Susan är den utstötta flickan och där råttorna istället bytts ut mot spindlar. Men även om den här inte kommer upp i riktigt samma status, är för mig spindlar långt värre än råttor, ormar eller fladdermöss och jag tror att man bör ha lite medfödd fobi för dessa varelser för att kunna uppskatta filmen till fullo.

En spindelfilm att räkna med om man lider av fobi men kanske inte annars.

Recension: Kingdom of the Spiders - 1977

Kingdom of the spiders

Regi: John ”Bud” Cardos

1977

Horror

Några kreatur hittats döda i den lilla staden och veterinären ”Rack” Hansen (William Shatner) står svarslös. När blodprov från kadavren skickats till experter står det dock klart att de dött av spindelgift, något som verkar vara mot allt sunt förnuft. Slutligen måste man dock inse vilken fara det egentligen innebär och hålla sig undan spindlarna.

När enorma mängder väller fram finns bara en utväg kvar, att barrikadera sig och hålla spindlarna på avstånd.

Kanske inte den bästa filmen i spindelgenren, men säkerligen inte den sämsta heller. Vissa partier är riktigt påhittiga och man ser tydliga paralleller med senare spindelfilmer som t.ex. Arachnophobia från 1990. Skådespelarprestationerna är inte de bästa men inte fullt så dåliga som man kan förvänta sig av en sån här produktion. Man kan väl överlag säga att skådisarna klarar sig rätt bra fram till dess att de ska visa känslor, för det klarar de då absolut inte. Åtminstone inte rädsla och sorg, glädje kanske funkar något bättre. William Shatner som gör huvudrollen som Dr. Robert Hansen får väl räknas till toppskiktet även om det trots allt finns en hel del kvar att önska även där. Han passar nog bäst som Kapten James T Kirk i Star Trek trots allt.

Historien är, i alla fall för oss med spindelfobi, ganska skrämmande om än inte speciellt väl utförd. Ganska segt inledningsvis men tempot kommer igång betydligt mera framåt mitten och slutet av filmen. Rollkaraktärerna är ganska korkade och tycks inte ha minsta kännedom om spindlar över huvud taget, eller något annat heller för den delen. Emellanåt verkar dessutom tittaren bli behandlad som en idiot av regissören.

Eftersom det här är en film med en hel del år på nacken har man inte lyckats förstöra den med en massa datoranimerade spindlar och det är väldigt positivt. Spindlarna är äkta även om en och annan livlös stackare ser lite plastig ut då och då. Håriga äckliga spindlar… Dessutom är det alltid fascinerande att se hur man kan få fram känslor från djur genom att använda musiken på ett påhittigt sätt. Jag tänker då i första hand på när spindlarna går till attack mot djur i filmen. Där får man på ett finurligt vis se spindlarnas framryckning genom olika kameravinklar.

En film som faktiskt funkar om man lyckas lida sig igenom första timmen.

Kidulthood - 2006 - Rekommenderas, föräldrar kan chockas av verkligheten!

Kidulthood

Regi: Menhaj Huda

2006

Drama

Trife är femton år, heter egentligen Trevor och går i en tuff förortsskola. Runt omkring honom kännetecknas livet av sex, våld och droger där tuffast och coolast verkar vara ett vinnande koncept. Han ser upp till sin kriminelle Farbror Curtis (John Cornell) som till slut erbjuder honom ett ”jobb”. Snart visar det dock sig att Trife tagit sig vatten över huvudet och inte riktigt klarar av att leva det liv som förväntas av honom. Det visar sig dessutom att hans jämnåriga före detta flickvän är gravid och att allting inte blir som man tänkt sig. Livet blir allt mer komplicerat och våldet trappas upp hela tiden.

Det här är en film som påverkar och jag tror inte ens det är teoretiskt möjligt att vara oberörd efter den. En känslostorm av idel negativa känslor såsom hat, missmod, besvikelse och avsky väcks och det är helt fantastiskt att för en gångs skull bli så berörd. Det tillhör inte vanligheterna numera men det här är en synnerligen närgången och ultrarealistisk film om några ungdomar på gränsen mot vuxenvärlden. Våldet är brutalt och man väjer inte för att visa hur det verkligen ser ut, istället för att romantisera och försköna. Jag tror inte någon av karaktärerna i filmen mår särskilt bra, vare sig det är ungdomsgängen, mobbarna, offren eller de anhöriga.

                                         

En sak som filmen tar upp och som verkligen känns i hjärtat är mobbingen. Har man bara blivit mobbad någon gång så vet man hur det känns och här har vi personer, som inte bara blir psykiskt förtryckta av sina klasskamrater, utan även fysisk förnedrade och misshandlade. Man rycks med och det är lätt att känna sympati för offren. Det är också ganska lätt, när man sitter som åskådare och med all den kunskap man i vuxen ålder har tillgång till, att känna viss empati för skolans värsta mobbare Sam som spelar med bravur av Noel Clarke, som dessutom har skrivit filmen. Han är hård och fylld av hat mot sin omgivning, men under ytan – vad döljer sig där? Är det egentligen inte honom man bör tycka allra mest synd om fast man hatar honom över allt annat? Det är förmodligen han som mår sämst av alla och som verkligen kräver all uppmärksamhet. Mest besviken blir man väl förstås på vuxenvärlden, som i filmen är relativt frånvarande, bortsett från en tungt kriminell farbror och föräldrar som tycks vara helt ovetande om vad som händer med sina barn.

Det finns också utrymme för en kärlekshistoria mellan raderna och även om den inte tydliggörs förrän framåt slutet av historien på fullt allvar, så är det precis vad som behövs för att lätta upp stämningen från allt det våldsamma och svarta. Låt vara att just den del innefattar några slitna klichéer som kanske varit bäst att undvika, men det är inte så vitalt att det förstör helhetsintrycket. Det är bara lite synd att man inte kunde vara lite originellare när man lyckats så bra med de övriga delarna av filmen.

Skådespelarna funkar hur bra som helst och även om det inte är någon som direkt släpar efter är det ett par namn som utmärker sig lite extra. Aml Ameen som Trife och Jamie Winstone som spelar den gravida Alisa’s (Red Madrell) kompis Becky. Eller, kompis och kompis förresten, hon verkar mest bry sig om sig själv och drar sig inte för att utföra avsugningar som betalning för knark eller för den delen fullskaliga samlag för pengar. Dessutom har hon mage att förringa sina handlingar och skylla ifrån sig på andra hela tiden. Mer ego bitch har jag sällan skådat och hon är på något sätt ännu värre än de utpräglade mobbarna eftersom man hela tiden kan veta var man har dem. Becky tycks istället vända kappan efter vinden för att skydda sitt eget skinn, sina egna värderingar och sina egna fördelar.

Så var det det där med närgången sex då. Det visas naturligtvis ingen riktig penetration eller könsdelar i filmen och det säger jag inte bara för att filmen är brittisk, utan snarare för att man faktiskt, efter att man sett den, lätt skulle kunna tro att det faktiskt visas mer än det faktiskt gör i filmen. Det pratas så mycket om fitta och att knulla i filmen att man faktiskt går på det lite grand, dessutom är någon av ”sexscenerna” filmad på ett sånt sätt att illusionen blir ganska verklighetstrogen. Ungdomarna tycks förstås inte bry sig så mycket om vem som sätter på vem utan skryter vilt och brett om vem man satt på det senaste halvåret. Detta gäller både tjejerna och killarna och vi ska komma ihåg att det alltså handlar om femtonåringar! En av mobbinggrunderna är förresten sexuell oerfarenhet…

Rekommenderas hur starkt som helst, men om du är förälder bör du kanske tänka efter en eller två gånger innan du ser den så du inte chockas av verkligheten!