Recension: Faces in the Crowd - 2011

Faces in the Crowd

Regi: Julien Magnat

Drama/Thriller

2011

Anna blir av en slump vittne till ett brutalt mord. Det är den notoriske och ökände seriemördare som enligt pressen går under namnet Tårdryparjack eftersom han verkar gråta över sina offer. I samband med det hon ser röjer hon sig själv och mördaren kommer efter henne. Hon lyckas dock undkomma med livet i behåll trots att hon faller högt uppifrån och dessutom får sig en rejäl smäll i huvudet innan hon landar. När hon vaknar efter att ha legat i koma i några dagar känner hon inte längre igen några ansikten, inte dem på sina bästa vänner eller den man hon bor tillsammans med. Vad värre är, hon känner heller inte igen mördaren! Han kan vara vem som helst i hennes omgivning, vem som helst i folkmassan och dessutom komma henne riktigt riktigt nära inpå livet innan han gör sitt nästa drag.

Jag har hört talas om diagnosen prosopagnosi tidigare men aldrig konnat sätta något namn på det förrän nu. En vanligare benämning är förstås ansiktsblindhet, det vill säga oförmågan att känna igen ansikten. I just det här fallet tar det sig verkligen extrema former och Anna känner inte igen någon alls, inte ens sig själv. Som mördarthriller betraktat öppnar detta förstås många intressanta möjligheter till berättande och man utnyttjar ett par av dem. Jag hade gärna sett att man hade tagit steget ytterligare längre och visualiserat ännu tydligare det som Anna ser, eller rättare sagt inte ser. Som det är nu går det ändå åt mängder av skådespelare för samma roll. Vi får nämligen sen en hel del från hennes synvinkel!

Skådespelarna är det verkligen inget fel på, varken huvudskådespelarna som vi oftast ser eller de som tar över i de ögonblick Anna ser ett nytt ansikte. Det finns några fantastiska scener där Anna inte heller känner igen sig själv när hon står framför spegeln som verkligen står ut. Men det blir till slut ganska upprepande! Jag gillar Milla Jovovich och vad hon gör med rollen, det är frustration ut i fingerspetsarna men trots allt blir det lite segt. Antingen är det lite för mycket drama och fokus på hennes ovanliga diagnos eller så blir det lite för lite thriller som ändå är det som ger filmen spänning. Jag vet inte vad det är men det är lite för långsamt tempo och jag kommer på mig själv med att bli en smula rastlös framför TV:n.

Dock måste jag hävda att själva slutscenerna faktiskt är att betrakta som smått fantastiska. Hur ofta har man inte sett en halvtaskig film som trots allt har haft intressanta premisser förstöras totalt i slutet? Här är det nästan tvärtom även om jag inte skulle vilja benämna filmen som halvtaskig överhuvudtaget, slutet är riktigt bra och tillför faktiskt något till filmen, höjer upp den en bit så att säga. Det blir en komplett historia och inte bara ett sätt att avsluta det hela på ett så lyckligt och fridfullt sätt som möjligt. Jag säger inte att det är ett olyckligt slut för det är det verkligen inte men det är ett slut som filmen verkligen förtjänar!

6/10

Recension: The Rum Diary – 2011

För min del hade jag inte brytt mig om den här filmen om inte Johnny Depp hade medverkat. Han gör inte sin bästa roll men hans lägsta nivå är så pass hög att det ordnar sig bra ändå. Filmen största tillgång och största fiende är inledningsscenen som är helt magnifik. Fördelen med detta är förstås att man blir väldigt VÄLDIGT nyfiken på fortsättningen och hur allt ska utveckla sig. Nackdelen är att man aldrig lyckas återuppnå samma kvalitativa nivå någon gång igen senare i filmen.

Det som från början är intressant är hur Johnny Depps rollkaraktär ska utvecklas, det finns en anledning till filmens titel om man säger så. Det går åt många småflaskor rom från hotellet minibar… Det som sedan sker är mer i linje med någon form av moraliserande kring exploateringen av Puerto Rico där filmen utspelar sig. Det blir lite feelgood över det och lite kärlek också men mestadels handlar det om att sprida ordet, att skriva om sanningen istället för att hålla igen och skriva om vad tidningens sponsorer vill. Någon form av journalistiketik kan man kanske säga.

Det är nog ingen film jag kommer att se igen men den är småtrevligt underhållande under tiden den pågår. Men jag kan inte låta bli utan att tänka på hur bra den kunde ha blivit om kvaliteten från inledningsscenen hade hållit i sig. Vilken fantastisk film det hade kunnat bli!

6/10

Recension: The Holy Mountain - 1973

The Holy Mountain

Regi: Alejandro Jodorowsky

1973

Drama/Fantasy/Äventyr

Vi får följa en Jesus-liknande figur (Horácio Salinas) genom olika bisarra och groteska scener fyllda med massor av religiös symbolism. Han träffar på en mystisk guide (Alejandro Jodorowsky) som tycks vara allvetande och denne introducerar honom i sin tur för ytterliggare märkliga människor. Det är dessa sju, som var och en representerar en planet, som tillsammans med guiden och huvudpersonen ger sig ut för att söka det heliga berget. En plats för att nå insikt, absolut makt och odödlighet.

Det är svårt att skriva en mer utförlig handling om denna film. Mest på grund av det faktum att jag inte är helt säker på vad den handlar om. Till en början känns det nästan bara som löst sammansatta scener som egentligen inte bildar någon historia. Trots detta känner man sig dock fångad av filmen, man undrar om man kommer att förstå den och om Jodorowsky gett oss några ledtrådar längs vägen eller inte.

Efter ungefär en halvtimme ändrar filmen karaktär och går in i andra episoden kan man säga. Vår huvudfigur, som refereras till som tjuven, har träffat på den mystiske guiden som frågar honom om han vill ha guld. Självklart är tjuven intresserad av detta och genom diverse metoder tillverkar också denne alchemist-guide guld av tjuven bajs. Denna episod är enligt mig den mest underhållande och kanske framförallt för den introduktion av de andra karaktärerna som följer. Denna presentation kantas även den av symbolik men även av paradoxer och rena absurditeter. När den är klar känner man dock att åtminstone ett par av de frågetecken som uppkom i filmens första del har rättats ut, i alla fall till hälften.

Filmens tredje del tar oss med på den både själsliga och fysiska vandringen deltagarna måste genomgå för att nå sitt mål – det heliga berget. Vilka uppoffringar de måste göra genom att både göra sig av med sina tillhörigheter och förmögenheter samt även de kroppsliga delar som kan vara till hinder för vägen till odödlighet. Det här är enligt mig filmens mest nihilistiska del och andemeningen, enligt mitt sätt att se det, är att verkligheten bara är en illusion.

Jag skulle tro att den som gillar David Lynch obegripliga filmer även gillar det här ytterst surrealistiska guldkornet! Själv tycker jag filmen är bra, mycket bra till och med, utan att för den sakens skull vara riktigt säker på varför. Det är en film som får en att fundera, den saken är klar!