The Day the Earth Stood Still - 2008 - med en doft av det kalla kriget

The Day the Earth Stood Still

Regi: Scott Derrickson

2008

Sci-Fi/Action

En form av utomjordiskt rymdskepp landar mitt i Central Park och en grupp vetenskapsmän kallas dit för att undersöka saken. Det visar sig snart att skeppets passagerare Klaatu (Keanu Reeves) har en mänsklig skepnad och att den gigantiska robot som åtföljer honom är lika mäktig som destruktiv om den attackeras. Vad som däremot är mer höjt i dimmor är utomjordingen intentioner, har han kommit i fredliga ärenden eller är hans uppdrag helt enkelt att förinta jorden och/eller dess mänskliga population?

Man hittar förstås många likheter mellan den här filmen och originalet som kom redan 1951. Med det i åtanke förstår vi naturligtvis att förutsättningarna är helt olika nu jämfört med klimatet som rådde under det kalla kriget. Det är väl heller ingen hemlighet att många av de här science fiction rullarna gjordes som metaforer för kommunisträdda amerikaner, vilket kanske inte kan anses vara verkligheten idag.

                                         

Med det i åtanke försvinner väl lite av den ursprungliga poängen med filmen och kvar blir ett sätt att göra ren underhållning av teman, gärna med bra effekter och trots alt lite sensmoral. Effekterna är det lite si och så med tycker jag. Emellanåt ser det lite ut som om man haft en serietidning som storyboard och faktiskt, ärligt talat, lite för mycket för att man ska kunna ta det på fullt allvar. Andra gånger ser det ut som om man förlitat sig allt för mycket på (dåliga) datorgenererade effekter, medan det faktiskt finns tillfällen då det ser riktigt riktigt bra ut också. Väldigt ojämnt med andra ord. På det hela taget, med tanke vad det är för slags produktion, får den dock godkänt.

Sensmoralen är heller inte oväntad. Och oavsett om Klaatu skickats för att förinta jorden eller inte så inser vi att det finns potential och möjligheter i den mänskliga rasen att förändra oss, blir bättre eller rent av utvecklas när vi inte längre har något annat val. Detta visualiseras framförallt genom ett mycket gediget skådespeleri från Jennifer Connelly som spelar mot Keanu Reeves. När hon inser att hon inte kan påverka Klaatu med resonemang återstår det inget annat sätt än att visa viljan till bot och bättring på andra sätt. Sätt som egentligen inte går att klä i ord, känslor som medkänsla, osjälviskhet och empati. Kanske det som utgör själva essensen för den mänskliga rasen?

Själva roboten, som jag gillade skarpt när jag såg originalet för så där hundra år sedan, är helt klart en hommage till den gamla goda tiden och det som egentligen binder samman filmerna. Det är naturligtvis en något moderna kreation än vad som kunde skapas 1951 men den klassiska renheten utan krusiduller finns kvar.

En sak som jag reagerade på och som egentligen inte har med själva filmen att göra, är att det på baksidan av fodralet står att den är från sju år. Jag tycker det är en lite märklig rekommendation då flera av de teman som presenteras i filmen är ganska allvarsamma och kanske svåra att förstå i en så ung ålder. Visst, det är egentligen en actionfilm utan större krusiduller, men teman som handlar om total annihilation av den mänskliga rasen kanske kräver en något högra ålder för att fullständigt greppa.

Totalt sett en underhållande film för stunden men utan den närvaro som det kalla kriget gav originalet!

6/10

Recension: Death Roll - 2008

Death Roll

Regi: Gary Jones

2008

Action/Horror

Ett flygplan kraschar efter att det har blivit kapat av några rånare i träskmarkerna. De överlevande tvingas bära kaparnas väskor, som är till bredden fyllda med stulna pengar, eller dö. Men det är inte bara bovarna som hotar dem, i vattnet lurar också en jättelik krokodil som inget hellre vill än att han dem till lunch…

Redan i inledningsscenerna blev jag riktigt förvirrad då jag inte riktigt var beredd på hur den skulle börja. Det kändes helt enkelt inte som en upptrappning till en djurskräckis av det snitt jag har förväntat mig. Det märks ganska tydligt att man inte lagt ner allt för mycket tid på ett trovärdigt och realistisk manus och det inledande bankrånet spårar ut i en eldstrid mellan rånarna och polisen, till synes för sakens egen skull. Det ser kanske inte jättebra ut och varenda kliché i boken används, men det ser heller inte direkt dåligt ut och är faktiskt ganska underhållande.

Efter detta fortsätter klichéerna att hagla genom hela filmen, men liksom inledningsscenen förblir det ganska underhållande. Detta är kanske inte alltid meningen och det är svårt att säga om filmen driver så pass mycket med sig själv att kalkonvärdena är fullt medvetna eller inte. Helt klart är dock att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och det är ju skönt att man har lite självdistans när det gäller sådana här saker.

                     

Jag har faktiskt inget direkt att klaga på när det gäller skådespelarna. Ok, det är väl inga virtuoser vi ser framför oss men de funkar alldeles utmärkt och de klarar av att leverera de karikatyrer som det faktiskt handlar om. Nej, då är själva krokodilen betydligt värre… Jag hade önskat att man någon gång kunde göra dessa varelser någorlunda trovärdiga och låtit bli de datoranimerade effekterna! I den här ser det emellanåt så bedrövligt ut att hälften hade varit för mycket redan det! Nu ska jag väl inte sticka under stol med att sådana här saker också är en del av filmens charm och att man får tillfälle att skratta lite emellanåt är kanske inte fel trots allt.

För även om effekterna vad gäller krokodilen emellan åt är bedrövliga, dock inte vissa scener som verkar vara gjorda endast med en skulptur av något slag som flyter på vattnet, så är det också en ganska effektiv film. Det finns överraskningseffekter i filmen som är just det – överraskande och det måste man säga tillhör ovanligheterna. Man brukar kunna se långt i förväg vad som ska hända och från vilket håll saker och ting ska komma in i bild och så vidare men här blir man faktiskt grundlurad vid ett par tillfällen – mycket uppfriskande!

Så till syvende och sist kan man då konstatera att trots sina brister och skavanker är det här en mycket underhållande film, som helt klart bör ses av entusiasterna. Är man obekant med genren har man förmodligen inte mycket att hämta och vill man se något riktigt seriös, även om det här på intet sätt är en komedi i någon form, kanske man inte ska välja just den här.

Recension: Day of the Dead - 2008

Day of the Dead

Regi: Steve Miner

2008

Horror

En liten stad i Colorado blir föremål för en karantän som militären vidhåller är en övning i området. Snart visar det sig dock att det inte alls är fråga om någon övning och fler och fler bestialiskt mördade lik uppenbarar sig. Vad detta beror på är ingen hemlighet länge och fler och fler människor smittas av den mystiska sjukdomen, som först resulterar i näsblod för att, bara några minuter senare, medföra ett kraftigt aggressivt zombieliknande tillstånd hos de smittade. Några av militärerna, som har turen att befinna sig på rätt plats vid rätt tid och som kanske har en lite extra stark överlevnadsinstinkt, tar upp kampen med de muterade varelserna.

Ska man enbart gå efter handlingen ovan är väl det här inte direkt något nytt under solen. Vi har sett allting förut och det finns väl egentligen ingen anledning att hetsa upp sig. Men det finns trots allt några underhållande saker som jag tänkte belysa lite extra.

                     

Jag har inte full koll på vad Steve Miner egentligen har haft för sig sedan han gjorde Fredagen den 13:e del två och tre, men många gånger verkar det som om han tagit dramaturgin i en mer traditionell slasher och översatt den till zombiesammanhang. Det funkar faktiskt förvånansvärt bra även om första halvan av filmen är ganska händelsefattig och seg. Det som sedan följer kan man dock inte kalla för händelsefattigt och påminner kanske mer om ren action än om horror. Det är supersnabba varelser och någon isande spänning är det inte tal om. Dock vill jag påstå att makeupeffekterna är goda och många av huvudexplosionerna och de andra, faktiskt ganska innovativa sätten att göra processen så kort som mångligt med zombiesarna ser väldigt bra ut. Det finns väl bara ett par tillfällen där man får anledning att tro på datorgenererade effekter men även dessa ser trots allt riktigt bra ut!

Det är inte frågan om någon regelrätt nyinspelning av Romeros film med samma namn fråm 1985 utan det känns egentligen bara som om man lånat namnet. Få gemensamma nämnare finns och då endast som väldigt ytliga likheter. Det förekommer militärer i bägge, men här har man å andra sidan inte barrikaderat sig i en militärförläggning och vi får följa utbrottet på ett helt annat sätt en i ”originalet” där hela händelseförloppet redan var ett faktum. Det finns heller inte den typ av betraktelse av den mänskliga paranoian eller egoismen som präglar Romeros egna filmer. Det är en betydligt flatare historia och vill man hitta underliggande och flerbottnade betydelser behöver man nog inte titta alls på den här.

Men allting behöver inte vara kollosalt genomtänka och intelligenta historier för att vara underhållande, tar man det här för precis vad det här, så utlovas sisådär nittio minuters fullvärdig underhållning. Välgjorda zombiefilmer växer inte på träd, även om det under vissa perioder av filmhistorien gjordes tretton zombiefilmer på dussinet, men här är en som åtminstone är snyggt gjord! Och humorn saknas inte heller, jag vill inte avslöja för mycket men nog är det väl hög tid att man blandar in fler veganer i zombiefilmerna? Bli inte oroliga nu, det är inte alls så tramsig som det låter, utan faktiskt en ganska intressant touch. Det enda jag önskar man hade låtit bli var ett par rasproblematiska uttalanden. Jag menar, det är ju ingen film av Spike Lee det här, det är zombierulle för tusan!