Recension: Clash of the Titans - 2010

Clash of the Titans

Regi: Louis Leterrier

2010

Action/Fantasy

Det är en tid när människorna fått nog av de gamla Gudarna och revolterar för att ledas av människan själv. Zeus och de andra Gudarna, som älskar människorna, lever på deras kärlek och böner, medan hans bror Hades – underjordens härskare, frodas av deras rädsla för honom. Mitt i allt detta räddas Perseus ur havets vågor av en fiskeman som adopterar honom och uppfostrar honom som om han vore hans egen son. Många år senare, när revolten nått sådan storleksordning att människan raserar Zeus staty utanför staden Argos uppenbarar sig Hades och dödar alla som är i närheten inklusive Perseus adoptivfamilj. Enbart Perseus överlever, ännu inte medveten om att han är Zeus avkomma och således en halvgud! Enbart han kan stoppa Gudarnas planer på att skicka Kraken för att förstöra Argos och allt liv där men för att besegra Kraken måste han först besegra Medusa!

Det var faktiskt inte särskilt länge sen jag såg Clash of the Titans från tidigt åttiotal med Harry Hamlin i rollen som Perseus, en film som jag blev ganska besviken på. Därför var det med stort intresse som den här nyare versionen av filmen införskaffades. Jag kan väl inte förneka att jag spytt galla över mången nyinspelning men har under senare tid intagit en mera flegmatisk inställning till dem. Jag stör mig inte på deras existens och ser dem helt enkelt som fristående filmen mer än nya versioner. Ibland är det dock svårare att låta bli jämförelserna och speciellt när man upplever att den nya historien inte riktigt följer den väg man önskar.

Här tycker jag att man har missat lite på just den punkten. Det är många viktiga händelser som berättas på ett klumpigt sätt eller rent av i fel ordning. Man har gjort Pegasus svart istället för vit och spegelskölden utelämnas helt och hållet. Men det är ett högt tempo i filmen och när den väl kommit igång så att säga är den mycket underhållande. Man kan ignorera problemen med historien och koncentrera sig på actionscenerna i stället.

Att kalla de visuella effekterna för fantastiska är förstås lockande, men det krävs så mycket numera för att de ska kunna uppnå ett sådant epitet att jag inte tänker fastna i den fällan. Det är helt klart välgjort och till och med mycket välgjort på sina ställen och vissa scener, som när männen slåss mot gigantiska skorpioner, eller en liten snabb scen som involverar en viss mekanisk uggla, refererar mycket bra till originalfilmen tycker jag.

Skådespeleriet är bra och involverar en rad kända skådespelare: Sam Worthinton som Perseus, Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades men det fattas sånt som ingen skådespelare kan ersätta, det finns inget vidare djup i historien. Medusa är välgjord och Kraken likaså men det är ändlösa actionsekvenser som gör filmen sevärd inte dess innehåll. Det blir lite väl enkelt många gånger, i originalet fick Perseus kämpa lite grand för att kunna rida på Pegasus till exempel, här låter hästen bara honom bestiga den utan vidare.

Mytologiskt sett är den här filmen en katastrof men det var väl å andra sidan originalet också. Actionmässigt är den däremot mycket underhållande och effekterna är faktiskt snyggare än Ray Harryhausens anno 1981!

Recension: Convent of Sinners - 1986

Convent of Sinners

Regi: Joe D’Amato

1986

Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.

För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.

Recension: John Carter - 2012

John Carter

Regi: Andrew Stanton

2012

Fantasy/Action/Sci-Fi

John Carter skickar bud efter sin systerson, som är den enda som får läsa Carters sista dagbok. Den sträcker sig över de senaste sjutton åren och innehåller helt fantastiska äventyr på planeten Barzoom. Detta är egentligen inget annat än planeten Mars för oss jordfolk men benämningen är helt annorlunda. Det är verkligen inte en öde planet och det finns verkligen en syrerik atmosfär liksom invånare som från vår synvinkel sett ser fantasifulla ut. Det finns också mer människoliknande varelser som ligger i krig med varandra där den vackra prinsessan Dejan Thoris öde redan verkar bestämt. Hon ska giftas bort med Sab Than för att få slut på kriget.

Det här är tydligen en berättelse av Edgar Rice Burroughs, som kanske är mest känd för sina berättelser om Tarzan. Jag har inte läst den och jag har heller inte läst de serietidningar som lär bygga på samma berättelse. Men som jag tidigare idogt tjatat om så anser jag att en film som kräver kunskap om den litterära förlagan för att fungera är åtminstone ett halvt misslyckande. Att kalla den här filmen för ett misslyckande är dock att ta i. Den har problem, framförallt framåt slutet men sin enkla upplösning, men vägen dit är underhållande och actionfylld.

Jag hade önskat att det fanns lite mer komplexitet i hela sammanhanget än vad det verkligen finns men å andra sidan brukar folk i allmänhet vara ganska missnöjda med David Lynchs filmatisering om ökenplaneten Arrakis – Dune, också och det tycker jag är en utmärkt film. Animationerna, för det måste vara animationer, ser lysande ut och det är få detaljer, om ens några, som avslöjar att det vi ser framför oss verkligen inte händer på riktigt. Bilden på blu-ray utgåvan är alldeles fantastisk men det var väl ingen som hade väntat sig något annat heller?

Huruvida man ska leta efter sensmoraler vet jag inte om jag kan svara på. De kan finnas där om man letar men det kan också vara en önskedröm från min sida. Överlag är det ett ganska alldagligt äventyr kryddat med häpnadsväckande specialeffekter. Det är snyggt och underhållande, men under ytan finns egentligen samma historia som vi har sett många gånger förr. Detta är i sig inget fel om man lyckas göra det underhållande nog och det tycker jag nog att man lyckas med. Det är som sagt enbart den enkla upplösningen som känns som en nödlösning som är problemet. Jag hade velat ha mer bakgrund och mer kropp åt både historien, världarna där filmen utspelas, karaktärerna och hela den mytologi som allting bygger på.

Således blir det här en film som jag finner mycket underhållande, i alla fall under dess första halva, men som egentligen inte har särskilt mycket innehåll. En jämförelse med de klassiska Tarzanfilmerna är faktiskt inte så dumt och visar ganska tydligt vad det egentligen handlar om.

Bilder: © Disney

---

Jag har två exemplar av filmen på Blu-ray att ge bort. Hör av dig snarast för att vara med i utlottningen. Ju tidigare du hör av dig desto större blir chansen att kamma hem ett ex!