Recension: Little Deaths - 2011

Little Deaths

Regi: Sean Hogan, Andrew Parkinson, Simon Rumley

2011

Horror

Eftersom det här rör sig om en stologi bestående av tre kortare historier är det oerhört svårt att börja den här recensionen med en redogörelse för handlingen. Det finns förstås ett tema att kretsa kring med det rör sig om tre helt skilda historier som inte knyts samman på något sätt. Den gemensamma nämnaren är förstås någon form av död, filmens titel antyder ju till och med detta. Men det finns även en annan gemensam nämnare – sex och sadomasochism i fantasifulla tolkningar.

Problemet med antologier på det här sättet är att när välspänningen infinner sig är det dags för avslutning och nästa historia att ta vid. Problemet är också att balansera historierna så de blir likvärdigt underhållande och gruvliga. Detta lyckas inte riktigt i det här fallet men inledande historien House and Home lyckades med konststycket att fullsändigt överraska mig med sin upplösning. I stora drag var det väl ingen jätteöverraskning egentligen men på detaljnivå hade jag inte riktigt räknat med det som sker. Det här är också den överlägset mest sadomasochistiska berättelsen.

Det som slår mig är att det faktiskt är en brittisk produktion och britter är väl inte kända för att vara direkt sexuellt frispråkiga? Det är kanske det som gör filmen så chockerande, att det är så pass oväntat? Hur som helst så handlar första delen i korthet om ett par som plockar upp eller lockar hem uteliggare för att ha sitt lilla roliga med dem. Mer detaljer än så tänker jag inte ge eftersom det onekligen är en starkare känsla att tänka sig hur det går till än att förklara detaljer. Men på tal om detaljer så finns det ett par oväntade för brittisk film här. Det är inte explicit i den bemärkelsen att könsdetaljer visas men… ja, ni får helt enkelt se själva!

Andra episoden – Mutant Tool, är allt annat än subtil. Den är fantasifull men likväl tämligen extrem i sin berättelse. Det är den svåraste berättelsen att ta till sig och faktiskt den enda där jag önskar att man fick lite mer förklaring till vad som pågår. I stora drag är det väl ganska tydligt men det är så pass absurt att det är svårt att tänka sig en relativt realistisk lösning. Personligen fann jag denna episod vara den svagaste i filmen och det beror säkert på att den är så pass otillgänglig. Filmen fokuserar på experiment och på gigantiska könsdelar men mer än så tänker jag inte avslöja. Jo förresten, hinkvis med sperma är en viktig ingrediens i detta experiment.

Så har vi slutet då. Episoden heter Bitch och är faktiskt en ypperlig titel, åtminstone om man tar ordet i dess fulla engelskspråkiga betydelse. Åter igen är sexualitet i centrum och denna gång handlar det om förhållandet mellan härskare och slav. Vad händer egentligen när slaven inte längre nöjer sig med att vara slav? Klarar härskaren av att kliva av? Världen vänds uppochner och den slutgiltiga hämnden är smakfullt filmad och ger verkligen kalla kårar längs ryggraden. För mig är det här det mest konstnärliga och känslosamma episoden. Det här är egentligen enda gången det är karaktärerna som driver filmen framåt snarare än en bisarr handling. Inte för att historien inte är bisarr men det blir helt enkelt lite annorlunda. Man bryr sig om vad som händer med dem och det kan jag inte säga var fallet i de två första episoderna.

Lyckas då filmen att knyta till säcken med sina tre historier och skapa en helhet? Nja, på sätt och vis men det skulle nästan lika gärna kunna vara enskilda kortfilmer eller episoder av Twilight Zone – Late Night Edition om det nu hade funnits en sådan. Jag säger inte att det är ett misslyckande på något sätt men det hade kanske varit bättre om det hade varit en enda lång film där historierna hade vävts samman och berättats fragmenterat.

Chatroom - 2010 - av regissören till Ringu

Chatroom

Regi: Hideo Nakata

2010

Drama/Thriller

En grupp tonåringar – William, Eva, Jim, Emily och Mo, samlas i ett chatrum för att lära känna varandra. Först är de bara ute efter att fördriva tiden men snart inser de att de borde bli vänner. Rummet förses med lösenord så att inga andra ska komma in och samtalen kretsar kring vad de hatar mest av allt här i världen. Undan för undan förändras tillvaron medan William manipulerar de andra. Hans makt är stor och hans kunskap framför datorn är mäktig. Snart går ingen av de andra säker och William tycks inte nöja sig förrän han har drivit åtminstone en av dem till självmord!

För min egen del förknippar jag Hideo Nakatas namn främst med filmerna som placerade Japan som skräckfilmsnationen för en bredare massa än några få entusiaster – Ringu och Dark Water. Genast när jag fick se hans namn antog jag att det här var ytterligare en spökfilm i samma anda som de nämnda filmerna. Lyckligtvis hade jag helt fel! Ytterligare en film på det temat anno 2010 hade inte funkat utan enbart blivit löjligt. Det hade varit en imitation av honom själv kan man säga. Men det här är alltså något helt annat.

Det visuella är slående och det dröjer inte många sekunder innan man förundras. Det är mycket snyggt utan att vara överdådigt och historien, som i sig kanske inte är så märkligt och avancerad berättas på ett mycket smakfullt sätt. Vi får följa karaktärerna både i verkliga livet, när de sitter framför sina datorer eller sina telefoner och är uppkopplade mot internet och dess outtömliga möjligheter på kommunaktion och i den virtuella värld där filmen tar sin början. Och det är just detta som gör filmen så bra, samspelet mellan dessa båda olika världar. Det kan väl tyckas lite rörigt om man inte är van vid historier som utspelar sig i alternativa verkligheter etc. men på det hela taget är det relativt enkelt att hänga med.

Man kan säga att historien börjar lite som en komedi, även om temat blir väl allvarligt för att tas med en komisk klackspark efter ett tag. Det är mer hur filmen ser ut, absurditeten i karaktärernas interaktioner och de fantasifulla miljöerna. Men när dessa initiala tendenser avmattas övergår filmen istället att bli någon form av psykologisk stilstudie. Det är uppenbart att flera av karaktärerna har sina egna stora problem men de fungerar snarast som bisaker jämfört med de suicida bekymmer som driver filmen framåt. Det är fortsatt intressanta samspel mellan den virtuella världen och den verkliga men efterhand tar verkligheten över mer och mer. Jag tycker det är lite tråkigt att det i slutändan inte blir mer av det. Det känns som om alla särarterna i filmen försvinner och att den sedermera decimeras till en ganska ordinär och standardiserad thriller.

Missförstå mig inte nu, det är fortfarande en rekommendabel film som kommer att väcka tankar att fundera över. Den kommenterar möjligen en modern tid när allt mer sker online och över internet, att våra liv blir allt mer beroende av att avskärma oss från verkligheten och söka oss till anonymiteten bakom ett tangentbord. Jag säger inte att filmen tar ställning för rätt och fel utan enbart konstaterar att det finns en föränderlighet i samhället.

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn - 2011 - Enhörningens Hemlighet!

The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Regi: Steven Spielberg

2011

Animerad/Action/Äventyr

På en loppmarknad kommer Tintin över en gammal fartygsmodell för ett billigt pris. Strax efteråt blir han erbjuden det dubbla av en främling för att sedan få säga vilket pris som helst av en annan främling. Tintin förstår att det är något speciellt med modellen och efter en del efterforskningar känner han till historien om skeppet Enhörningen och Sir Francis Haddock. När han hittar en gammal pergamentrulle i skeppets mast förstår han att det här kommer att bli ett äventyr han sent ska glömma och snart är han mitt inne en fejd som går generationer tillbaka.

Även om jag inte är ett ihärdigt fan av Tintin så läste jag ett antal av seriealbumen i min ungdom. Jag har väl också begagnat mig av de tecknade kortfilmerna (som i och för sig mest är seriealbumen med röster till) vid några tillfällen. Enhörningens Hemlighet, som den här filmen är en filmatisering av, var nog det första av albumen jag läste och jag minns faktiskt en hel del av det än idag. När jag ser filmen kan jag således förutsäga vissa händelser men mycket mer än så är det inte. Jag har inget djupare minne av historien och endast de ytligaste detaljerna har fastnat.

Jag kan inte säga att jag tycker animationerna är lyckande och inte misslyckande heller. Det hade på något sätt varigt roligare om man hade gjort en ”riktig” film av det hela. Dock är den spelad på vanligt sätt och inte hel-animerad. Man har kopplat på skådespelarna små givare, kopplat den till en dator och på så sätt fått fram själva agerandet. Inget ovanligt grepp idag tror jag men fortfarande inte något som används hejdlöst.

På det hela taget är det enligt min åsikt en ganska onödig film. Det har talats oerhört mycket om den men något speciellt är det väl inte egentligen. Det är en animerad actionfilm och inget mera. Det är klart att de klassiska elementen, Tintin själv, Kapten Haddock och Dubontarna är roliga att se med sina egenheter men det borde ha kunnat fungera ändå. Och eftersom en stor del av målgruppen trots allt har en relation till Tintin genom seriealbumen finns det kanske en nostalgisk poäng med det hela.

Det är inte fantastiskt på något sätt men givetvis inte ett misslyckande. Steven Spielberg och Peter Jackson är alldeles för rutinerade vid det här laget för att lämna något åt slumpen. Sedan ska vi också komma ihåg att de är uppbackade av en enorm marknadsföringsapparat som inte skyr några medel för att sprida order om filmen och kanske till och med att skapa en mytbildning omkring den.

Hur som helst, en kul film – onödig kanske, men lagom underhållande för stunden. Och faktum är att jag ser fram emot en uppföljning av historien, den som i albumen följer i Rackham den Rödes Skatt!