Jägarna 2 - 2011 - Uppföljaren till Kjell Sundvalls tveklöst bästa film!

Jägarna 2

Regi: Kjell Sundvall

2011

Thriller

Ett mord begås och rikskrim kallas in för att någon utomstående ska ta hand om undersökningen. Uppgiften faller på Erik Bäckström som en gång tidigare varit upp i norrland och tampats med en utredning som slutligen ledde fram till hans egen bror. Motvilligt åker han dit och börjar sina undersökningar. Han märker snart att det förekommer personliga vendettor i utredningen och att alla poliserna inte har rent mjöl i påsen. Att övertyga chefen på plats om saken visar sig dock inte vara en helt enkel uppgift.

Jag brukar vara bra på att minnas vad jag tyckte om filmer men detaljer om handlingen, oavsett hur centrala och väsentliga kan tyckas vara är inget som jag brukar lägga på minnet. Jag minns alltså inte detaljer kring brotten och/eller upplösningen i Kjell Sundvalls första film. Det finns lyckligtvis några snabba tillbakablickar som förklarar de stora dragen för förvirrad publik såsom jag själv.

Jag brukar sannerligen inte vara särskilt förtjust i Kjell Sundvalls filmer och TV-filmer. Han är i mina ögon en gravt överskattad filmskapare som bara haft någon enstaka lyckoträff. Jägarna tillhör dem och nu var det intressant att se hur den här uppföljaren stod sig i konkurrensen.

Det är i mångt och mycket en ganska onödig film som egentligen är en enda stor upprepning. Men å andra sidan är de allra flesta svenska polisfilmer upprepningar av varandra även om jag är mycket förtjust i dem. Med det sagt konstaterar jag att det faktiskt är en ganska underhållande film som jag verkligen inte ångrar att jag gjorde mig besväret att se. Det är stabil underhållning och både Rolf Lassgård och kanske framförallt Peter Stormare gör mycket av sina rollkaraktärer. Det är erfaret skådespeleri och det tjänar filmen helt klart på. Om skådespelarna klarar av en trovärdig norrländska vet jag inte om jag är kapabel att avgöra. Det brukar vara rätt uppenbart för dialektalt infödda hur det är med den saken. I mina öron låter det i alla fall bra!

Så vidare spännande är det inte och det mesta räknar man ut i förväg. Det ligger lite i själva filmidén att det ska vara korruption bland polisen och att de håller varandra om ryggen är självklart men det gör inget. Det förhöjer snarare Erik Bergströms (Lassgård) frustration och gör att dramaturgin lyfts upp till en högre nivå. Problematiken är förvisso ganska komplex med de personliga kopplingarna och de tidigare händelserna från förra film. Överlag en riktigt bra film tycker jag. Den kanske kunde ha tjänat på att vara en halvtimme kortare men det fungerar ganska bra ändå!

Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.

Maria Wern: Pojke Försvunnen – 2011

Det börjar nästan bli lite tjatigt att upprepa men jag är generellt väldigt förtjust i svensk polisfilm. Visst har många av de långdragna filmserierna gått lite i stå genom åren men jag lockas ändå att se den ena efter den andra. Maria Wern är inte bättre än någon av de andra och inte sämre heller. Fallen är ofta lika förutsägbara som i vilken dussinfilm som helst och det finns väl heller här inte mycket som avviker från normen. Men faktum är att intrigen denna gång faktiskt inte är riktigt som den brukar. Det är inga stora skillnader och det är svårt att gå in på utan att avslöja för mycket men låt oss säga så här. Allt som händer i filmen har egentligen inget med det man fokuserar på att göra. I grunden handlar det om trafficking, drog- och vapensmuggling men det är bara kärnan, det finns också händelser som härrör från denna stomme. Mer eller mindre tragiska händelser förstås. Medverkar gör som vanligt Eva Röse och Allan Svensson plus en del andra som jag inte ids nämna vid namn för tillfället.

7/10