Idag i filmhistorien...

...höll jag alldeles på att glömma att självaste Mario Bava fyller 100 år! Hipp hipp...

Red 2 – 2013 – Jag kan nog se den igen!

Det känns som att jag upprepar mig gång på gång när jag påstår att jag inte har några direkta minnen av den första filmen. För, handen på hjärtat, hur många gånger har ni sett mig skriva det? Den här gången är det dock lika sant som annars. Jag minns inte mycket av Red.

Lyckligtvis är filmen gjord på ett sådant sätt att man inte behöver särkilt mycket bakgrundshistoria, och det lilla man behöver presenterar filmen på ett bra sätt. Egentligen rör det sig i mångt och mycket om hjärndöd action. Det är många som dör och det är många lönnmördare, spioner och dubbelagenter. Dock med den lilla skillnaden att det är en hel del humor i den. Det är nästan så att det går till överdrift men jag tycker man lyckas tyglas det precis på rätt sida om gränsen.

Det är många kända skådespelare. Bruce Willis förstås, John Malkovich, Helen Mirren, Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones. Det finns fler kända ansikten, många fler, men jag är som vanligt dålig på att koppla samman ansiktet med ett namn. Det finns inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Man får vad man förväntar sig, varken mer eller mindre.

Men hur underhållande filmen än är, är det inget som gör något bestående avtryck. Jag tycker det är en riktigt underhållande film så länge den vara och jag skulle nog kunna se den igen om bara några dagar. Men det är som sagt inget speciellt. Man får vad man förväntar sig och inget mer, det finns inga överraskningar och, som jag tidigare var inne på, bestående intryck.

5/10

Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10

In Memoriam – James Garner – 1928-2014

Den tidigaste filmen med James Garner som jag har sett är sannolikt storfilmen The Great Escape från 1963. I den medverkar, förutom James Garner, bland annat Steve McQueen, Richard Attenborough, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn. Idel stora namn! I princip resten av hela 60- och 70-tals produktionerna har jag missat. Något enstaka avsnitt av den klassiska deckarserien The Rockford Files, eller Rockford tar över som den kallades på svenska såg jag, men det var mer regel än undantag.

Det var egentligen inte förrän den senare karriären som jag lärde känna honom som skådespelare på allvar. Få var vi som gillade Maverick, alltså filmen från 1994, med Jodie Foster och Mel Gibson. Jag ska villigt erkänna att det snarare var på grund av dessa två som filmen föll i så pass god jord hos mig. Men det fanns alltid något visst över ”gubben”. Han smälte in i sina roller på ett sätt som det är få förunnat.

Jag minns när Clint Eastwoods film Space Cowboys var ny, hur de fyra ”gubbarna” stoltserade med hur oerhört hög deras sammanlagda ålder var. Clint Eastwood, James Garner, Donald Sutherland och Tommy Lee Jones. Nu har alltså James Garner lämnat oss vid en ålder av 86 år. Vila i frid!

The Butterfly Room – 2012 – Nostalgiska möten!

Nästan direkt i början får jag vibbar av att det här är en ganska komisk film. Det handlar egentligen bara om ett par händelser i filmens början så det blir ett ganska missvisande budskap. Resten av filmen är verkligen allt annat än komisk!

Själva handlingen i sig är kanske inte superupphetsande. Den kretsar kring en äldre dam som vars stora intresse är att samla på fjärilar. Det vill säga, att fästa dem med vingarna utslagna och vackert sätta upp den som tavlor på väggen. Hennes käraste rum är hennes arbetsrum, där hon inte släpper in någon. Jag tror till och med det står något på filmens omslag att ”har du väl kommit in, kommer du aldrig ut”. Spännande premisser! Det är dock inte riktigt sant. Det beror lite på vem som kommer in i rummet. Det som dock stämmer är att denna äldre dam inte riktigt är klar i knoppen. Hon stöter på en liten flicka som hon betalar för att komma och besöka henne. Hon behandlar flickan som sin dotter och kommer också närmare grannkvinnans dotter. Undan för undan märker vi – publiken, att det verkligen inte står rätt till. Vi mötts av flashbacks blandat mede vad som händer i detta nu och det handlar om grov barnmisshandel, i synnerhet på det mentala planet.

Det är visserligen ett ämne som får mig att se eld och lågor, men det är inte tillräckligt väl genomfört för att jag ska bli alldeles rosenrasande och få den där känslan av obehag i magen som filmer av den här typen tenderar att ge. Varför vill man må dåligt av filmer kan man fråga sig? Men det är antagligen ett sätt att leva ut de känslor man inte klarar av på egen hand. Men alldeles oavsett ämnet lockar filmen med ett par namn som kultfilmsälskare borde känna igen. I rollen som den gamla damen finner vi till exempel Barbara Steele, som i alla fall jag främst känner till från Mario Bavas svartvita mästerverk Black Sunday från 1960. Andra namn som dyker upp är Ray Wise, P.J. Soles och även Heather Langenkamp som gjorde sig känd i Wes Cravens A Nightmare on Elm Street 1984.

Steele & Langenkamp

Från ovan nämnda skådespelare och skådespelerskor är det helt ok framföranden. Däremot finns det en del andra aktörer och aktriser som inte riktigt håller måttet. Det är rent ut sagt bedrövligt emellanåt. Kanske är den främsta behållningen med filmen dessa nostalgiska möten snarare än talang och tät handling. Det var klart sevärt en gång men det dröjer nog tills jag ser den igen.

5/10

Trailer: Ouija

Filmer som innehåller Ouija Board i en eller annan form har fascinerat mig allt sedan jag såg Witchboard en gång i tiden. Jag gillar verkligen konceptet. Kan den här hålla måttet? Hoppas det!

Trailer: Ridley Scotts EXODUS!

The Wolverine – 2013 – en gammal vän ligger för döden..

Jag har aldrig läst serietidningen X-men men jag tror att jag har stött på karaktären Wolverine någonstans. Hos Spindelmannen? Fantastiska Fyran? Hulk? Hur som helst känner jag till honom från de tidigare filmerna, både X-men Origins: Wolverine, de första tre X-men filmerna och X-men: first class. Filmerna utspelar sig i lite olika tidsperioder, X-men Origins: Wolverine är självklart en prequel och den här utspelar sig efter de andra filmerna.

Till en början vår vi stifta bekantskap med en sliten Logan. Han håller sig för sig själv i ödemarken och vill inte ha med folk att göra. Han plågas av fruktansvärda mardrömmar vilket resulterar i att vi – publiken, får ta del av händelser som utspelar sig tidigare i hans liv. Snart står det klart att en gammal vän ligger för döden och att Logen måste åka till Japan för att ta farväl av honom, om än motvilligt. Snart befinner han sig i värsta kaoset. Det är inte klart vem som är ute efter vem men hans gamla vän har i alla fall utvecklat en metod som skulle kunna få Logan fri från sin osårbarhet. Hans otroliga förmåga att regenerera skador skulle kunna flyttas till någon annan. Men innan något händer dör den gamle vännen. Nu är alla ute efter honom.

Faktum är att jag tycker den här filmen är lite rörig. Det har ingen med tillbakablickar och sådant att göra. Det klarar jag av utan problem. Det finns bara inte särskilt mycket motivation i filmen. Den har ingen uppenbar poäng. Att det goda slåss mot det onda är väl självklart kanske men det är inte så självklart här. Karaktärerna är faktiskt inte särskilt svart/vita i den här. Därmed inte sagt att det skulle vara särskilt mångfacetterade eller komplexa. De är mest bara tråkiga och ointressanta.

Givetvis är det bra skådespeleri och filmen i övrigt är bra gjord. Det finns några häpnadsväckande sekvenser, framförallt i filmens sista halva, som är riktigt snyggt gjorda. Och överlag är den andra halvan överlägsen den första. Visserligen finns det väl roligare att se på än de slagsmål som de mesta av filmen är uppbyggd kring, men det är ändå det man förväntar sig. Hugh Jackman är kanon i titelrollen men det krävs något mer. Det krävs en handling som förmår att intressera.

6/10

Trailer: Terry Gilliams The Zero Theorem

Wolf Creek 2 – 2013 – Han älskar sitt Australien!

Det här är absolut inte en dålig film men upp till första filmens höjder når den inte! Det är också en helt annan typ av film egentligen. Den bygger inte lika mycket på överraskning för de iblandade som i första filmen och det mesta av den går åt till biljakter.

John Jarratt är tillbaka som galningen Mick Taylor och det är en fröjd att se hans vansinne. Det finns helt enkelt ingen hejd på honom. Han älskar sitt Australien och ingen utlänning ska få komma och göra sig lustig över honom. Han eller henne blir det synd om och vi som har sett första filmen vet att han inte kommer att lägga fingrarna emellan eller fega ur det han säger att han ska göra.

Jag hade mina tvivel om den här, det ska erkännas. Om det överhuvudtaget var möjligt att göra en film till utan att upprepa samma sak en gång till var tveksamt. Men jag måste säga att man lyckas med den bedriften. Det är inte samma sak en gång till men det är å andra sidan en ganska tjatig film. Biljakterna avlöser varandra och det är inte förrän framåt slutet som det kan bli frågan om den fångenskap och tortyr vi förväntar oss. Slutet är också det bästa i filmen.

Överlag är jag nog besviken men det är trots allt en välgjord film och de flesta skådespelarna sköter sig bra. De får visserligen inte så många känslor att spela med men det de får funkar. Och jag vill hellre fria är fälla när jag ger filmen…

6/10

The Conjuring – 2013 – Överraskande spökfilm!

James Wan, som har regisserat filmen, ligger också bakom flera andra filmer som jag har tyckt om. Saw är förmodligen den mest kända av dem, men jag gillade även DeadSilence och Insidious. Det är vad jag minns att jag har sett så där rakt upp och ner i detta skrivandets nu. Han är fantastisk när det gäller att bygga upp stämning och spänning och den här filmen är inget undantag.

Måhända har han lånat från andra filmer men det spelar ingen roll. Han gör något eget av det! Jag överdrivet inte när jag säger att jag faktiskt satt som på nålar under stora av filmen. Man kan tycka att många scener är tydliga men James Wan förstår att utnyttja situationen och angripa oss från ett helt annat håll med överraskningarna än vad vi har räknat med. Sådant förhöjer verkligen filmen. Man tror att attacken ska komma från ett annat håll och så kommer överraskningen.

Jag gillar hur filmen utspelar sig på 70-talet utan att det blir överdrivet tidstypiskt. Man kan se det på frisyrer och kläder men det blir aldrig sådär övertydligt som det kan bli ibland. Det är också en fördel att det inte är så överdrivet kända skådespelare i rollerna. Det gör att det känns mer äkta på något vis.

Handlingen utspelar sig i ett hemsökt hus. Det är lätt att tankarna går till den kanske mest kända ”spökhusfilmen” av alla, den som på svenska heter Huset Som Gud Glömde – och visst finns det likheter. Det finns gott om olikheter också men det är som sagt lätt att tankarna går åt det hållet. Man skulle också kunna tänka sig Poltergeist eftersom det handlar om andar eller demoner som påverkar den yttre världen. Dörrar som öppnas och stängs, knackande och så vidare.

Som vanligt får vi mer och mer bakgrund till vad som verkligen händer, vem eller vad som ligger bakom. Tempot, som från början är ganska lågt, stegras och till slut är det verkligen en kamp på liv och död.

Jag gillar den skarpt! Det är som sagt en bra spänningsfilm, en rysare skulle man kunna säga, det enda som jag har emot den är att det blir alldeles för enkelt till slut. Jag menar inte att familjen som utsatts, deras kamp, skulle vara enkel, utan de bakomliggande förklaringarna till vad som händer. Hade filmen förmått löpa linan fullt ut hade också betyget blivit bättre!

Förresten så finns det vibbar av den gamla TV-serien Friday the 13th: The Series vid ett par tillfällen. Det är nämligen så att ”spökjägarna” eller vad man vill kalla dem för, samlat på sig förbannde objekt från de fall de har arbetat på. Objekt som verkligen inte bör lämnas bakom en olåst dörr. Tredubbla lås vore en bra början…

7/10

Trailer: Vägen - kommande svensk film!

Machete Kills – 2013 – Grindhouseimitation

Som vanligt har jag väldigt dålig koll på föregångaren, det brukar vara så när jag ser på uppföljare. Det är dessutom flera år sedan jag såg den vilket inte gör saken lättare. Det jag får göra är att läsa mina recensioner och försöka minnas utifrån det. Så fick jag göra här. Det visade sig att jag tyckte väldigt bra om den första filmen. Det gäller bara att se den i sin kontext. Samma är det med denna, ser man den som något annat än vad den faktiskt är lär man bli grymt besviken. Ta inte filmen på för stort allvar!

Alltihop inleds med en trailer. Om det är en kommande film oklart men efter att ha sett hela filmen känns det som en naturlig utveckling av filmserien. Själva grindhouseimitationsgenren har ju producerat falska trailers förr om man säger så. Minns jag rätt var väl Machete en sådan från början. Det var i alla fall vad som sades om den.

Men även om man inte ska ta filmen på först stort allvar blir det lite mycket av det hela. Kanske inte i början, då håller filmen sig trots allt på mattan, men när den närmar sig slutet har man tagit i så att det blev över till både rock och väst. Jag tycker mig se inspiration från cyberpunkjapan. Det är visserligen väldigt underhållande på sitt sätt men samtidigt så ger det lite trams-och flamsvibbar som är för stora för en film av en sådan kaliber. Det blir för mycket komedi av det.

Men det är kul att se så många så pass kända skådespelare, även om många av dem inte är med särskilt mycket. Mel Gibson, Michelle Rodriguez, Lady Gaga, Antonio Banderas, Cuba Gooding Jr., Vanessa Hudgens och så Charlie Sheen – fast under sitt riktiga namn Carlos Estevez. Det passar ju bra i en film som handlar så mycket om Mexico och som har Danny Trejo i huvudrollen!

Blodet skvätter rikligt genom hela filmen och man har absolut inte hållit igen på döden någonstans. Det är väl inte så att filmen chockar men den ger oss onekligen lite oväntade dödsscener, både när det gäller karaktärer och metoder. Det är något som jag uppskattar. Men det blir som sagt lite mycket till slut och jag tycker inte att det är en riktigt värdig uppföljare till den första filmen. Sevärd trots allt men jag önskar att man hade hållit igen lite…

6/10

Död Snö 2 – 2014 – Överlägsen uppföljare!

Jag var en av dem som inte var överförtjust i den första filmen. Det spelade förstås ingen roll, filmen fick sin fansskara och nådde snabbt kultstatus ändå. Nu har alltså uppföljaren kommit! Den har allt som första filmen saknade! Den är genomtänkt, smart, rolig och med några fantastiska effekter. Den tar sig inte på fullt allvar och driver precis lagom mycket med sig själv. Om handlingen i denna passar som handen i handske mot förra filmen vågar jag inte svara på, för mitt minne av sådana detaljer är mycket vagt. Men det känns som att det funkar.

Det är nya Nazi-zombies, eller om det är samma återuppståndna igen, styrda av Herzog – SS Zombien. Det är osäkert vad som driver honom men det är i alla fall helt uppenbart att han inte har några planer på att förbli död. Splattereffekterna går aldrig riktigt överstyr och blir tramsiga. Det värsta som finns är när man hänger sig åt tarmgräveri, men bara vid något enstaka tillfälle begagnar man sig av tarmar i effektfloran.

Det är en rolig film. Visserligen borde man väl tycka att nazizombies och den onda bråda död de står för, skulle vara något skrämmande. Det kunde det kanske varit om man hade haft ambitionen för det. Det tror jag dock inte är fallet. Karaktärerna är totala parodier och klichéerna är tydligt medvetna. Man har lyckats bra med att göra en poäng med dem. Det blir roligt, inte skrämmande att se hur man skjuter huvudet av zombierna och allt det andra som blöder också.

Filmen är delvis på norska och delvis på engelska. I den här kommer nämligen ”the zombie squad” och hjälper till. De är amerikaner som känner till allt som är värt att veta om zombies och kommer för att hjälpa till. Det blir rejält blodigt innan de är klara kan jag lova!

Överlag håller filmen ett bra tempo, det är bara nån enstaka period där man kunde önska en tempohöjning. Men nästan alla filmer har ett eller två tillfällen när man sänker tempot och förbereder för slutspurten.

8/10