Trekant - 2008 - Filmen handlar egentligen om sex!

Trekant

Regi: Carl Jonas Smensgård

2008

Komedi

Micke kommer hem och får höra lustfyllda ljud ifrån sovrummet. Där inne hittar han sin flickvän Veronica i sängen tillsammans med hennes bästa väninna Sam. Samma dag flyttar han ut och hela hans liv ställs på ända. När han kommer till sitt arbete, där han iklädd någon slags superhjältedräkt är frisör, syns det att allting inte står rätt till. Det ena ger det andra och till sist avslöjar Micke intima delar av sitt liv både för sin chef och för en äldre dam som råkar befinna sig som kund i frisersalongen. Micke är förvirrad och vet inte längre var han hör hemma, han hyr en lägenhet i andra hand och blir än mer förvirrad i sin tillvaro när han plötsligt bor granne med en tjej han gick i gymnasiet ihop med. De återupptar sin gamla bekantskap och hamnar snart i sänghalmen…

Att det här är en ungdomsfilm med problematiseringar som hör till ungdomsåren blir tydligt genast. Den är dock berättad på ett ganska annorlunda sätt och framstår ofta mest som tramsig och fånig istället för att behandla frågeställningarna på ett allvarligt sätt. Att huvudpersonen tvingas klä sig i superhjältedräkt på sitt arbete är väl visserligen också fånigt, men ändå försvarbart då det tydligen ska handla om en barnvänlig frisersalong. Visserligen ser jag inte ett enda barn där men i alla fall.

Annars består filmen egentligen av lösryckta scener från Mickes liv, såsom han har upplevt att saker och ting har hänt, hur de kanske egentligen borde ha hänt och vad som kunde ha hänt om han hade satsat på en annan tjej i stället. Mellan dessa scener får vi se på ganska roliga och faktiskt relativt metaforiska animationer där en maskbeklädd hjälte jagar efter sin stora kärlek. Han hoppar förresten runt på massa trekanter som ibland snurrar runt och ibland får honom att tappa fotfästet totalt. Dessa trekanter syns också svischa förbi mellan scenerna som om det vore vilket ihopklipp av sketcher som helst med bara en tunn röd linje som gemensam nämnare.

Skådespelarna fick jag ganska snabbt stora tvivel kring det måste erkännas, framförallt gäller det vissa delar av ensemblen, men jag konstaterade sedan att de gick utmärkt att ignorera dessa, eller åtminstone låtsas som om det fanns en uppenbar mening med deras undermåliga insatser. Det kanske det finns också, vad vet jag… Något som också är enormt enerverande är den lektion läraren i klassrummet tycks hålla om och om igen. Han pratar om sina konkava och konvexa pentagoner och jag vet inte vad. Detta är visserligen inget som är särskilt svårt att förstå då det uppenbarligen ska symbolisera någon form av tristess eller slentrian, kanske både från elevernas och från lärarens sida.

Hur som helst så kretsar historien inte bara kring livets mening, jakten efter den rätta partnern eller vilka val man tidigare gjort i livet. Nä, det stora som filmen handlar om är väl egentligen sex! Själva grundhistorien, som Micke berättar i salongen, är en återblick på hans tidigare liv där det enda sättet att få sin älskade Veronica är att ställa upp på en trekant med henne, det har den gemensamma kompisen Faye ordnat. Frågan är bara vilkens ärende hon egentligen går, är det hon som vill ha en trekant för att få ihop femton poäng. Svårt att förklara kanske, ser man omslagsbilden ser man en lista på olika saker man ska göra i livet och att de ger olika poäng. Det uttalas aldrig så där jättetydligt, men en sådan lista finns i alla fall någonstans i bakgrunden, åtminstone i Fayes tankar. Ju syndigare saker desto högre poäng helt enkelt.

Om filmen slutar lyckligt eller inte överlåter jag åt åskådaren att avgöra, jag tror nog att Micke få ordning på sitt liv till slut, men det är å andra sidan inte helt relevant heller. Filmens form är helt klart viktigare än dess budskap efter som det gång efter annan slarvas, eller tramsas bort. Fast det är klart, sitter man i den prekära situation Micke gör kanske man finner den mindre humoristisk.

Du kan köpa filmen på: 
CDON
Ginza
Discshop

Treasure of the Amazon - 1985 - Äventyr i Amazondjungeln

Treasure of the Amazon

Regi: René Cardona Jr

1985

Äventyr

Filmen pekar inte ut vilken plats den utspelar sig på men det är uppenbart att det rör sig om någonstans i Amazondjungeln. Där befinner sig ett par arkeologer, som under sina utgrävningar, hittar skellettfragment som bara måste vara mänskliga. Det enda märkliga är att det inte finns något kranium till kropparna. I samband med detta hittar de också några diamanter i en skinnpung och utesluter därmed rånmord. Samtidigt påbörjar den gamla nazisten (Donald Pleasence) sin expedition till rikedomens gruva, han är säker på vart han ska och vad han kommer att finna. Han är totalt hänsynslös och den som kommer i hans väg röjs snabbt ur vägen. Dessutom ger sig ytterliggare en grupp in i djungeln. Dessa leds av en erfaren man som kallas ”Gringo” (Stuart Whitman) och som en gång tidigare lyckats undkomma djungels alla faror i form av alligatorer, pirayor och huvudjägare…

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en kannibalfilm i någon form, men jag vill nog påstå att så absolut inte är fallet. Snarare säger det en del om de förutfattade meningar man kan ha med titeln som grund. Det hindrar ju förstår inte att det förekommer en hel del gore i samband med att huvudjägarna visar sig.

Tyvärr kan man hitta en hel del logiska luckor i själva handlingen och även om dessa till viss del vägs upp av de gorefyllda scenerna, stör man sig faktiskt lite grand på detta slarv i manusarbetet. Visserligen är det en ganska standardiserad handling med, i princip, de klassiska karaktärerna (den onda och hänsynslösa skurken, kvinnan som räddas i vildmarken, den kanske inte alltid så genomärlige hjälten och naturligtvis den dubbelspelande medhjälparen som vill ha hela skatten för sig själv) men skådespelarinsatserna är tämligen bra och realismen är hög trots dessa luckor. Åtminstone de stora namnen Stuart Whitman och Donald Pleasence känns som födda till sina roller och bidrar starkt till filmens behållning!

En annan av filmens stora behållningar är miljöerna. Det känns verkligen som om vi befinner oss mitt inne i Amazondjungeln. De magnifika klippen innehållande alligatorer och andra djur känns verklighetstrogna även om man lätt kan räkna ut hur filmen har klipps ihop. Kanske är filmens bästa scen när karaktärerna passerar en jättelik anakonda som slingrar sig kring en trädgren. Själva bilden blir så perfekt på nåt vis och det är ju faktiskt ganska kul att sånt kan sätta större spår än huvudjägare som skär halsen av sina offer, hur blodigt det än må vara.

Jag skulle rekommendera filmen främst till äventyrsfans som gillar film i djungelmiljö, utan att för den skull avråda någon annan att se filmen. Det är helt klart en underhållande film enligt mitt sätt att se på det!

Lone Wolf and Cub: Sword of Vengenge – 1972 – den första filmen i en serie av sex!

Regi: Kenji Misumi

Action

De flesta som är intresserade av den här recensionen har nog sett en av de våldsammaste filmerna som finns när det gäller det feodala Japan – Shogun Assassin! Det är min gissning i alla fall. Det är nämligen den första i en serie av sex filmer som den amerikaniserade Shogun Assassin bygger på. Det som är intressant är att handlingen i den här skiljer sig ganska markant ifrån den som vi har lärt oss att det handlar om i Shogun Assassin, det är helt annorlunda och personer som har en roll i Shogun Assassin har en helt annan roll här. Jag skulle lite slarvigt vilja uttrycka det som att Shogun Assassin faktiskt är tämligen obegriplig jämför med det här. Shogun Assassin har massor av action i sin uppbyggnad och att blodet sprutar åt alla håll är lite av själva poängen med den, här finns det faktiskt en handling också!

Därmed inte sagt att den här är en bättre film på alla plan. Den tenderar faktiskt att bli lite seg emellanåt. Den underliggande handlingen kräver att man hänger med på ett annat sätt än vad man behövde i Shogun Assassin. Det är också bra om man har, åtminstone lite basal kunskap om Japanska seder. Det är mycket ära och lojalitet på ett sätt som vi västerlänningar aldrig skulle drömma om, åtminstone inte i modern tid. Fast filmen utspelar sig förstås inte i modern tid heller.

Det här är början på historien, hur Ogami Itto börjar sin vandring mellan elden och vattnet med sin son Daigoro. Jag misstänker att de övriga filmerna i sviten inte kommer att beröra så mycket historia som den här första naturligtvis måste göra. Vi måste förstå varifrån de kommer och vilken ambition de har. Det räcker inte att Ogami Itto är en herrelös samurai som blir lönnmördare för den som kan betala. Det finns politiska aspekter i bakgrunden och om jag inte har helt fel för mig bygger filmsviten också på en Mangaserie. Något som möjligen kan förklara de blodfontäner filmen kantas av.

Hur som helst så gillar jag filmen! Jag gillar att man få lite mer begriplig bakgrundsfakta till berättelsens ursprung och jag gillar att hela konceptet känns mer realistiskt än det i Shogun Assassin. Det är dock en film som dras lite med ett för lågt tempo, allt eftersom vi måste förstå Ogami Ittos överlägsenhet med svärdet. Han är inte bara en annan bandit i mängden. Han är ute efter att rättfärdiga och hämnas de oförätter som har drabbat honom och hans familj. Han är ute att hämnas sin frus död och strövar omkring i sin förhoppning att finna den skyldige!

7/10

Torched - 2004 - Ryan Nicholsons första film!

Torched

Regi: Ryan Nicholson

2004

Horror

Deanna är sjuksköterska. En dag när hon är på väg till jobbet överfalls hon i hissen och blir brutalt våldtagen. Efter denna händelse finns det bara en enda tanke i hennes huvud – hämnd! Hon tänker ut den grymmaste av alla planer, kidnappar killen som hon är övertygad om är skyldig till dådet och sätter igång sin hämnd – som bland annat inkluderar en blåslampa…

Det här var Ryan Nicholsons första film, åtminstone med lite längd på. Nu är det inte en speciellt lång film i alla fall, den mäter 44-45 minuter men det spills ingen tid innan allting springer lös så jag antar att han har bantat ner på uppbyggnaden. Eller ja… Antar är väl fel ord, det finns inte tillstymmelse till karaktärsuppbyggnad och knappt hat filmen börjat förrän själva våldtäkten är igång. Det är inte frågan om att exploatera denna, även om själva akten i sig självklart är frånstötande.

                        

Nej, det här är en film som fokuserar på själva hämnden och den är monstruöst utförd. Det ser oftast väldigt verklighetstroget ut och jag skulle vilja se den kille som inte ryggar tillbaka för lite penisstympning… Skulle jag kalla den här filmen för något, förutom horror förstås, är det en klockren splatterfilm, fast utan humorn kanske. Blodet skvätter lite för mycket för min smak och det skapar snarare en löjeväckande effekt än något annat.

Men man måste komma ihåg att det här var en film som egentligen gjordes för att lära sig lite om hur man skapar film. Varken Ryan Nicholson eller de andra är riktigt färdiga som filmskapare. Och förresten, det blir man väl aldrig. Liksom allt annat i livet är det ett ständigt lärande. Jag kan se den här filmen som en intressant milstolpe och som något som passar in tidigt i karriären. Jag vet inte om jag känner igen Ryans stil så väldigt mycket i den men den innehåller åtminstone könsdelar av den manliga slaget i närbild, fejkade såklart.

Men det blir lite tunt, skådespelarna är mestadels katastrofala och hela produktionen stinker av amatörmässiga klipp och miljöer. Och faktum är att trots att filmen är kort och att den sätter igång genast är tempot ohyggligt lågt. Det är en tjatig film som inte ger mig särskilt mycket. Jag hade mycket hellre sett Ryans originalmanus, som berättas om i extramaterialet än det här om jag ska vara ärlig.

Men även om jag inte är så förtjust i filmen gillar jag utgåvan. Det är en film som inte är helt lätt att hitta och det var knappt meningen att den skulle ut på marknaden heller. Så vitt jag förstår finns det en annan version av filmen som har varit tillgänglig på nätet sen lång tid tillbaka, kanske till och med ända sedan 2004, men det här är den förlängda versionen med extra mycket tortyr, ny musik och sådana grejor. Utgåvan är dessutom snygg och ett måste för samlaren!

Tomie: Replay - 2000 - En sevärd uppföljare!

Tomie: Replay

Regi: Tomijiro Mitsuishi

2000

Horror

På sjukhuset gör operationsteamet en fasansfull upptäckt på sin sexåriga patient. Det som först kanske kunde vara en grotesk tumör visade sedan vara något helt annat, nämligen den re-animerade Tomie’s huvud. Kort därefter står det klart att samtliga inblandade i operationen antingen tagit livet av sig, försvunnit, eller helt enkelt slutat på sjukhuset. Överläkarens dotter, Yumi (Sakaya Yamaguchi) börjar undersöka sin fars försvinnande och med hjälp av faderns journal över det gåtfulla fallet med den sexåriga flickan, börjar hon komma sanningen på spåren.

Det här är, enkelt uttryckt, en i raden av uppföljare på japanska Tomie som verkar vara en evighetsserie om en odödlig flicka som får männen i sin närhet besatta av hennes skönhet, för att sedan få dem att begå vansinniga dåd mot sig själva. Idén om en odödlig flicka är ju egentligen rätt genial, då man ju kan göra hur mycket film som helst utan att förstöra historiens grundtanke. Faran är bara att berättelsen urvattnas och fokuserar allt för mycket på spökerierna i form av effektorgier i och med att fler uppföljare tillkommer. Så är dock inte fallet i denna, som verkligen håller sig på ett psykologiskt plan och inte förlitar sig ett enda dugg på effektsökeri a la amerikanska mått. Om det nu till äventyrs undgått någon att det handlar om en japansk film.

Jag har hittills sett och recenserat den första delen i filmserien så det är väl ganska naturligt att jag här och nu jämför den här filmen med den för att komma fram till eventuella likheter och skillnader. Glädjande nog är det här betydligt otäckare och med mer krypande stämning än sin anfader. Den är också mindre ”japansk” till sin stil än sin föregångare och det brukar, enligt mig, oftast inte vara till filmens fördel. Dock måste jag erkänna att jag gillade greppen i den här, det vill säga större närvaro av stämningsmusik, för överraskningsmoment är klädsamt sparsamma på asiatiskt vis.

Tempot, som var lite av originalfilmens fiende, är här betydligt följsammare och riktigt tilltalande och även om jag inte tänker avsluta för mycket om slutet, är det inte lika tillkrånglat som ofta är brukligt i de japanska flickspöksfilmerna.

Själva karaktären Tomie är inte dold i lika många omhuldande dimmor som tidigare och det kan förvisso vara förödande för spänningen, men å andra sidan vore det lite fånigt att inte förutsätta att publiken redan är bekanta med karaktärsdragen. Man kastas genast in i själva handlingen utan att spilla tid på onödigt förklarande vilket funkar alldeles utmärkt i en uppföljare som denna. Skönt är också att karaktären Tomie, som ju ska förtrolla och förhäxa karlarna med sin skönhet, fatiskt är bra mycket hetare i den här än i ursprungsfilmen.

Slutligen måste jag säga, även om det förvisso framgår av ovanstående text, att jag verkligen rekommenderar den här filmen före originalet i serien. Det är heller inte helt nödvändigt att se dem i rätt ordning för att få utbyte av den här, även om man naturligtvis får en del gratis på köpet då.

Klart sevärd spökis!

6/10

Hemlock Grove – 2013 - Serien jag har börjat titta på…

Än så länge är jag ett avsnitt in i serien. Blygsamt eller hur? Men någonstans måste man ju börja och om man inte får början på historien lär man ju heller inte få något utbyte av senare förvecklingar. Det vill säga om det blir några förvecklingar. Det som hittills har skett känns mest som att man har presenterat karaktärerna en smula. Lite grand som Twin Peaks wannabe tycker jag för det verkar bli en udda samling människor(?) det handlar om.

Jag tycker man fick lite för lite information i första avsnittet faktiskt. Man gjorde det lätt för sig och slängde in ett bestialiskt mord för att locka till fortsatt tittande men jag hade hellre sett att man hade tydliggjort intrigerna bättre. Det är helt ok skådisar och som svensk brinner man ju lite extra för att Bill Skarsgård är med. Dock måste jag säga att jag stör mig lite på hans engelska. Det låter inte svengelskt eller så men det är något som inte riktigt stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det. Framtiden får utvisa om jag kommer att utröna vad det är. Framtiden får också utröna om det är en serie värdig att följa. Hittills finns det väl bara en säsong vad jag vet…

The Collection – 2012 – Ännu en strålande uppföljare!

Regi: Marcus Dunstan

Horror

För en tid sedan sammanställde jag en lista över de 16 bästauppföljarna. Hade jag väntat tills idag hade den här filmen inkluderats bland dem! Topplistor är alltid färskvara och man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Men alldeles utan topplista eller ej är det här en riktigt bra film! Jag kan inte säga att jag minns så där jättemycket från The Collector, mer än att det var någon maskbeklädd galning som bröt sig in i ett hus och sedan med sina snillrika fällor tog livet av familjen som bodde där. Om någon överlevde eller inte minns jag inte.

Den här tag steget ett steg längre på många sätt. Dels är det till en början rena slakten och det handlar inte om enstaka offer. Här är det närmaste samma slaktfrekvens som i slutet av Braindead! Det är innovativt dödande och mycket cynisk humor! En och annan kliché slinker igenom men det gör inte så mycket, det stör inte helheten.

Men filmen håller inte samma höga frekvent när det gäller offer hela tiden, vilken är tur för jag tror att vi skulle bli ganska trötta på filmen om det mördades lika många människor per minut som det gör i inledningen. Det hade blivit ett blodbad utan dess like, så mycket är säkert!

Tempot förändras en smula och spänningsmomenten tar över. Det är fortfarande ett ganska högt tempo får man säga men det är inte riktigt på samma sätt. Det handlar inte hela tiden om att döda så många som möjligt på samma gång. Fällorna är kvar men den här gånger bryter sig inte samlaren in i ett hus. Den här gången är det de som jagar honom som bryter sig in där han håller till. De tvingar den hittills enda som har lyckats undkomma honom att leda dem till hans hemvist och de tar sig in för att rädda en ung kvinna från samlarens klor. Det så sådär kan jag avslöja. Det var väl i och för sig ingen större hemlighet.

Några av teamet kommer ganska snart underfund med att samlaren inte är någon man leker med. Han har hela huset fullt av fällor och han är beredd på dem. Det blir en katt och råtta lek där man till slut inte är säker på vem som jagar vem. Men en sak är säker, om man efter den första filmen inte var riktigt säker på vad samlaren egentligen samlade på så får man svar på sin undran här! Det är tämligen makabert skulle jag vilja påstå!

Jämförelser med Saw- och Hostelserierna är slående och liksom första filmen kan man blanda in lite People Under the Stairs i cocktailen. Jag gillade filmen skarpt och anser att den har precis det som en underhållande film ska ha. Samma regissör har gjort båda delarna och det börjar för en viss kontinuitet. Det känns som att det finns utrymmer för fler filmer dessutom – och jag hoppas faktiskt på det!

8/10

Länkar till svenska webbutiker:

CDON

Discshop

GINZA

Tony - 2009 - Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personliget

Tony

Regi: Gerard Johnson

2009

Drama

Om det är något Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i hans väg…

Tony är inte en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att det finns en del likheter med Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som inspirationskällor när Gerard Johnson skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte. Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!

Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.

Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom skapandet av Tony, det är onekligen en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen, kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och oglamoröst!

Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat över sociopatvinkeln och testar något nytt!

Tron - 1982 - En genuin kultklassiker!

Skriven för ett par år sedan, vilket innebär att de tidsangivelser jag har angivit angående tillgång etc. inte är riktigt relevanta längre.

Tron

Regi: Steven Lisberger

1982

Sci/Fi

I en framtidsvärld existerar nästan en digital värld parallellt med vår egen. Flynn (Jeff Brides) är en programmerare som hackar sig in i sin före detta arbetsplats datorsystem för att komma åt bevis som stöder att hans chef, eller rättare sagt före detta chef efter som Flynn fått sparken, stulit några spel som Flynn i själva verket har skapat, spel som betytt enorma framgångar för företaget. Helt enkelt är det inte eftersom det finns mängder med försvarsmekanismer i systemet där den främsta går under namnet Master Control. Samtidigt utvecklar en annan programmerare ett annat program som ska hålla koll på hela systemet, till och med Master Control. Detta kan naturligtvis inte tillåtas av den mäktiga Master Control och programmet – Tron, tillfångatas. Han lyckas dock, tillsammans med Flynn, som blivit digitaliserad genom avancerad teknologi, att rymma. Kampen mot systemet har börjat!

Ironiskt nog var jag på jakt efter den här filmen för några veckor eller någon månad sen. Det visade sig att den inte alls var lika lätt att finna till ett vettigt pris som jag trodde och att begagnatmarknaden var enda chansen om den skulle kunna placeras i hyllan. Naturligtvis gjorde det mig därför extra glad när jag insåg att Disney skulle släppa den igen i samband med utgivningen av uppföljaren – Tron: Legacy. En nostalgitripp av sällan skådat slag!

Betänker man att filmen faktiskt gjordes i början av åttiotalet är det smått fantastiska visuella effekter! Det är en framtidsvision som faktiskt inte är hel osannolik. Jag gillar när man förlägger handlingen till platser som inte nödvändigtvis representerar det vi vanligtvis kallar för verkligheten. Inne i människokroppen a la 24-timmarsjakten eller inuti i en dator som här. Alltihop blir egentligen en visualisering av hur effektteamet tänker sig miljöerna. Det är underhållande att se hur man tänker sig antivirusprogram etc. Det blir lite som verkmästaren i magen om någon minns denna monolog med Magnus Härenstam. Funktioner som beskrivs med att det är människor som utför olika slags sysslor. En briljant visualisering måste jag säga! Det enda man kan klaga på, om filmen inte hade varit från tidigt åttiotal vill säga, är att bluescreenscenerna kanske inte ser jättebäst ut.

Men det är som sagt lätt att vara förlåtande mot tekniska begränsningar som kan relateras till filmens ålder. Men det är faktiskt lika lätt att imponeras av det visuella trots åldern. Många av de visuella tilltagen ser helt fantastiska ut. Det här är helt klart en film som var långt före sin tid. Inte bara visuellt, utan själva idén med att låta handlingen utspelas inuti en dator måste säga vara genialisk! Det enda man kanske skulle kunna önska sig är en lite mer tredimensionell handling. Emellanåt känns det som att filmens existens enbart beror på yta och inte alls på innehåll. Den är jäkligt tilltalande men jag saknar lite förklaringar till själva poängen med systemet. Det existerar i filmen, men vad har det för syfte? Det är inte bara ett nätverk av datorer, det handlar om något mer. Det är en hel värld som assimilerar andra små program och erövrar mer och mer digitalt territorium, men systemet har inget egentligen praktiskt verksamhetsområde. Petitesser kanske, men det skulle ha tagit filmen till ytterligare en nivå. Det är onekligen en kultfilm av stora mått och den hade varit värld lite mer eftertanke i manusarbetet.

Men jag ska inte klaga. Upplevelsen var visserligen nostalgisk och nödvändig inför uppdraget att recensera uppföljaren – Tron: Legacy, men ändå grymt underhållande enligt de linjer jag har beskrivit ovan. Skådespelarinsatserna kan jag inte klaga på och det är ju några kända namn också. Jeff Bridges som Flynn och Bruce Boxleitner som Tron får stå för de huvudsakliga insatserna tillsammans med David Warner. Det blir en fantastisk kamp som väl bäst kan beskrivas som en kamp mellan gott och ont. Så enkelt är det egentligen, det är den minsta gemensamma nämnaren och det är allt som behövs egentligen. Det är en riktigt underhållande film som jag hoppas att fler kommer att upptäcka i och med att den nu blivit tillgänglig!

Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

16 Bästa Uppföljarna del 2

När Blood Feast 2 kom 2002 var det en uppföljare på en nästa 40 år äldre film. Samma regissör HG Lewis, hade gjort filmen och jag tror egentligen inte att ambitionerna med den var särskilt stora. Det var en uppföljare på samma premisser som den första filmen – det skulle vara lite gore och en riktigt puckad handling – och det var det! Men samtidigt var den ofantligt mycket mer underhållande än den första filmen. Jämföra skådespeleri går väl knappast för sig men det är en solid skräpfilm av rang!

Men alla uppföljare behöver inte följa efter dåliga filmer för att bli bra, det räcker med att de är lyckade i sig själv. Att bedöma dem som uppföljare och inget annat är egentligen bara dumt (och där förlöjligade jag min egen lista!). Ta till exempel Disney/Pixars fantastiska film Bilar som knappast går att överträffa när det gäller animation, gråt, skratt och andra kansomässiga aspekter. Sen kommer Bilar2… Inte överträffar den men den tangerar åtminstone den första filmen. Jag skulle vilja säga att de är ungefär jämbördiga. Ur uppföljarperspektiv är det en fantastisk prestation i sig eftersom de allra flesta är klart mindre kvalitativa, det känner de flesta av oss till.

Man kan också göra något helt annat av uppföljaren, inte bara köra på i samma beprövade spår utan faktiskt för söka hitta en ny vinkel eller approach till grundkonceptet. Det gjorde man med Hostel 2. Första filmen blev snabbt väldigt omtalad men jag föll aldrig riktigt för den. I del två hade man gjort en del förändringar och berättade historien ”från andra hållet”. Inte från offrens sida utan från förövarna. Jag tyckte att det var precis vad som behövdes för att blåsa liv i filmen. Det är fortfarande inget cineastiskt mästerverk men klart intressantare än första filmens tortyrexcesser.

När det gäller Bambi 2 gör den verkligen nytta till historien som berättas i första filmen. Den blir helt enkelt inte komplett förrän dessa bitar fogas in. Den utspelar sig innan första filmen är slut och rätar ut en del frågetecken. I sig är den kanske inget mästerverk och den glöms ofta bort när det gäller den söta lilla Bambi på hal is, men det finns mer där än vad man skulle kunna tro. Hela sammanhanget för att förstå slutet i första filmen presenteras här.

Andra filmer är samma sak på nytt fast i en ny miljö med andra förutsättningar. Det som knyter samman Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop med Min Stora Feta Grekiska Semester är titeln och att det är samma huvudrollsskådespelerska. Det var förstås bara i Sverige man valde att ge filmen ett så exploaterande namn, på engelska heter den istället My Life in Ruins som egentligen är en mycket fyndigare titel. Det är samma humor som gjorde den första filmen så bra och jag vill gärna kalla uppföljaren för likvärdig.

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 är en film som verkligen kräver sin man, eller kvinna, för att uppskatta. Det är, liksom den första filmen, en äventyrsfilm där den Conanliknande hjälten sätter sig upp mot orättvisorna och ska besegra ett ondskefullt imperium. Anledningen till att den kvalar in på den här listan är att det är så fantastiskt underhållande i sin uselhet. Första filmen var kul men den här slår alla rekord och är det bara en scen man minns ur den här filmen så är det den gigantiska ormen. Tro inte att du har sett en dåligt gjord jätteorm förrän du har sett den här. Den är helt fantastisk!

I Fritt Vilt 2 flyttade man fokus från de öde vinterlandskapen och förlägger handlingen till ett sjukhus. Man skulle kunna säga att man flyttar handlingen från The Shining, som första filmen visar klar hommage till, och fortsätter med en Halloween 2. Det är inte en så dum beskrivning när jag tänker efter för precis som Halloween 2 så fortsätter den här filmen precis där den förra slutade. Hur bra som helst. Kanske inte bättre än den första men inte sämre heller. En kanonfilm helt enkelt.

Den sista filmen som jag tänkte ta upp är aningen oväntad skulle jag tro. Av allt att döma skulle uppföljaren till War Games från 1983 inte kunna leverera någon värdighet men det gör den. WarGames 2: The Dead Code är en film som i stort sett är samma film som gjordes på 80-talet. Man kan säga att man har hottat upp den lite och lagt till en massa action och det är hur bra som helst. Hade den inte haft en föregångare hade den stått stadigt på sina egna ben!

Första delen finner du HÄR

Bilder från Tom Hanks nya film - CAPTAIN PHILLIPS

Filmen bygger på en verklig händelse och handlar om det första amerikanska lastfatygetfartyget under 200 år som blir kapat av somaliska pirater. (imdb)

Bilder: © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc.

Mats Helge Olsson - Sveriges svar på Ed Wood?

Det är inte konstigt att alla nu plötsligt talar om Mats Helge Olsson. SVT visade nyligen en dokumentär om filmskaparen och i synnerhet om hans film The Ninja Mission som enligt programmet spelade in ofantliga summor pengar (utan att Mats Helge fick se en krona av dem). Jag är väl inte sämre än någon annan bloggare/recensent än att jag också hakar på tråden och skriver ett inlägg om honom. Men jag hycklar åtminstone inte med det!

Och jag må vara intresserad av kult- och genrefilm, men så värst många av Mats Helges filmer har jag inte sett. Det för sig faktiskt om ett fåtal varav nästan alla varit riktigt usla enligt min mening. Det finns kanske underhållningsvärden i dem som går att klassa som kalkonunderhållning med för det mesta är det bara riktigt dåligt. The Ninja Mission som programmet mest handlade om var det så länge sedan jag såg att jag inte kan göra en rättvis bedömning av den i detta ögonblick. Mina minnen är så få att jag bara minns att de sprang runt och sköt hela tiden. Jag minns också att den var rätt kass i mina ögon och med tanke på att det är en av de få filmer som jag faktiskt har gjort mig av med kan jag inte ha varit särskilt underhållen av den.

Jag har också sett, och recenserat, en film med 80-tals bandet Easy Action – Blood Tracks. En genompuckad film förstås men som faktiskt var tämligen underhållande. Det är ju underhållningsvärde man vill ha förstås! En annan film – Jagad i Underjorden orkade jag inte se färdigt. Det är ovanligt när det gäller mig så man kanske kan ta det som en måttstock för filmens kvaliteter och underhållningsvärde?

Dock finns det en film som jag är tämligen förälskad i! Eagle Island eller som den hette på svenska – Örn Ön. Det är en fantastisk berättelse om en militärförläggning ute på en ö. Den är hemlig förstås och när ett par unga tjejer förirrar sig dit gäller det att förbli hemlig. Samtidigt är fienden där för att invadera…! Det är också en film med landsförräderi på hög nivå, fantastiskt futuristiska miljöer och riktigt tafflig dialog. Denna har jag inte skrivit om än men om det finns intresse kommer jag förstås att göra det.

aka The Russian Ninja

Av en händelse insåg jag för ett par dagar sen att jag har ännu en film av Mats Helge som jag inte har sett än – The Russian Ninja, som är – om jag förstår det rätt – en uppföljare till The Ninja Mission. Det ska bli intressant att sätta tänderna i den!

Finns det någon som vet var jag kan få tag i fler titlar får ni gärna höra av er till mig! Det här är något jag vill ha betydligt bättre koll på än jag har…

Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Thicker Than Water - 2008 - Vampyrer och familjerelationer

Thicker Than Water

Regi: Phil Messerer

2008

Komedi/Horror

Familjen Baxter bor i en typisk förort, mamman (Jojo Hristova) är så där lagom religiös och de båda syskonen Lara (Ailis Cahill) och Helen (Devon Bailey) kommer inte överens. Eller rättare sagt, Lara hatar Helen och försöker förgöra henne med ondskefulla krafter och seanser vid sitt altare. Det finns också en son i familjen, som gömmer bögpornografi under sängen och utför olika medicinska experiment. Efter att pappan lämnat familjen efter ett trettio år långt äktenskap och att Laras onda seanser äntligen lyckats, vaknar Helen med näsblod och förblöder en kort tid senare. Brodern, den experimenterande bögen, hittar ett nytt sorts virus i Helens blod och konstaterar att hon nästan helt saknar blod och måste få påfyllning. Lara, som helt vänt om sitt hat efter att systern till synes har dött och sedan återvänt från de dödas rike, kommer med en massa goda råd angående vampyrism, hon är goth och kan mycket om ämnet!

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen, åtminstone inga särskilt förhoppningsfulla sådana. Jag hade heller ingen egentlig koll på vad det var för en slags film, mer än att det skulle vara en vampyrrulle. Sådana, liksom zombierullar, tycks det allt som oftast finnas tretton på dussinet av och det är många hemmafilmare som börjar sin bana med just denna typen av film. Lite blod är ju aldrig fel och i en vampyrfilm finns det ju verkligen utrymme för att åskådliggöra detta!

Redan under inledningsscenerna står det klart att man här kommer att begagna sig av någon sorts vampyrmytologi från mayafolket. Jag har ingen aning om det är något man hittat på för filmen eller om det verkligen finns den typen av legender som det berättas om i filmen. Hur som helst verkar det faktiskt som en ganska trovärdig legend och det räcker för mig att jag ska tycka att det är intressant. Kameravinklarna är lite udda som brukligt är i filmer med lite mer sparsam budget och med stora konstnärliga ambitioner. Jag kan inte initialt inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är amatörmässigt eller om det faktiskt finns en mer konstnärlig ambition i bakgrunden. Det dröjer emellertid inte länge innan jag förstår att satir kommer att vara ett genomgående tema i filmen, är man ute efter en renodlad skräckfilm ska man nog se sig om efter något annat.

Man blandar religiösa värderingar med de om kärnfamiljen och huruvida blod verkligen är tjockare än vatten. Kan man tillåta sig själv att göra, i princip, nästan vad som helst bara man kan rädda sina nära och kära? Sätter man sig i så fall över Guds vilja? Finns det förutbestämda mönster uttänkta från högre makter?

Det är förvånansvärt bra makeupeffekter och jag blir verkligen riktigt imponerad av dem emellanåt. Man har inte bara vräkt på lite blod och hoppats på det bästa, här finns det faktiskt en hel del arbete nedlagt också. Vinklar och dylikt som jag tidigare var inne på fungerar mycket bra och bildspråket för tankarna till stumfilmseran, det är magnifikt berättat och med smakfull pianomusik i bakgrunden (som också bidrar till stumfilmskänslan). Jag gillar verkligen grundtanken bakom filmen och skådespeleriet funkar också mycket bra, framförallt när man insett att det är satir man tittar på. Framförallt Jojo Hristova, som spelar den slitna mamman gör ett imponerande intryck.

Tydligen är det här första delen i en kommande trilogi och det är väl inget annat att göra än att erkänna att jag faktiskt ser fram emot de övriga delarna! Det ska bli intressant att se vad Phil Messerer kan göra framöver och jag är övertygad om att han kommer att fortsätta sätta sin personliga prägel på det han tar sig för!