Recension: Renny Harlins Prison - 1988 - Viggo Mortensen

Prison

Regi: Renny Harlin

1988

Horror

Charles Forsythe avrättas i den elektriska stolen trots att han inte begått det brott som han anklagats för. Åratal senare, när fängelset åter slår upp sina portar, vaknar hans hämndlystna ande till liv igen och börjar genast sin blodtörstiga vendetta mot dem som gjort honom orätt. Samtidigt dyker också en förstagångsförbrytare (Viggo Mortensen) upp på fängelset, vars utseende fängslar både interner och kanske framförallt fängelsedirektör Sharpe (Lane Smith). Det verkar vara en rättskaffens man, med tillräckligt civilkurage för att sätta sig upp mot orättvisor och mod att gripa in när fängelsets vakter inte vågar gå till aktion.

Jag har aldrig riktigt förstått varför Renny Harlin få göra film efter film och varför folk dessutom tycker om det han gör. Visst, några av dem gillar jag också (Cutthroat Island, som floppade rejält och Long Kiss Goodnight, också den med Geena Davies) men knappast allt jag sett och några av den är rena frågetecken för mig – Die Hard 2, Deep Blue Sea och Exorcist: The Begining måste till exempel vara bland det sämsta som gjorts överhuvudtaget!

                                                

Här märks det att Renny inte riktigt är färdig som regissör och att han inte riktigt har den erfarenhet som krävs för att göra en riktigt effektiv skräckfilm. Jag älskar filmer i fängelsemiljöer och jag älskar skräckfilmer. Men ändå blir det här en ganska bedrövlig film. Det kanske inte är Renny Harlins fel, åtminstone inte enbart, för många av filmens fel och brister går att spåra till manuset, som är sprängfyllt med ologiska situationer och korkade händelseförlopp som knappast känns realistiska ens på vykort!

Nu känner jag att det här är på väg att bli en sågning utan dess like och det är inte riktigt meningen, för Viggo Mortensen i en tidig roll, detta även om jag inte tycker att han utmärker sig så mycket. Det finns också ett helt gäng av andra skådespelare man känner igen men inte nödvändigtvis kan placera ett namn på utan vidare. Chelsea Field och Tommy ”Tiny” Lister för att bara nämna ett par. Och har man inte sett så mycket skräckfilm som undertecknad kanske man blir överraskad av några av filmens vändningar och överraskningar.

filmen har förstås positiva egenskaper också. Till exempel så är det självklart roligt att se

Några av effekterna ser faktiskt förvånansvärt bra ut och om man glömmer bort att filmen är från slutet av åttiotalet kommer man undan med en hel del av det. Dessutom har filmen ett bra tempo och historien, den lilla historia som finns, berättas på ett ganska bra sätt. Man avslöjar inte för mycket för tidigt så att säga. Problemet är bara att den är så Ooriginell att man hela tiden känner till händelseförloppet i förväg och definitivt om man skulle ha råkat se en annan fängelsefilm från samma år – The Chair, som, i princip, berättar exakt samma historia.

Nä, det här blev jag inte imponerad av. En kul film att ha – för komplettisterna helt klart, men inte mycket mer än så… tyvärr.