Recension: Nekromantik - 1987



Nekromantik
Regi: Jörg Buttgereit
1987
Drama/Komedi

Robert jobbar på ett företag som tar hand om lik och sanerar efter dödsolyckor på vägar etc. Han lyckas ibland smussla med sig olika organ och dylikt hem, där han tillsammans med sin flickvän njuter av den ökande samlingen. En dag får han chansen att ta hem ett helt lik. Att det är halvruttet och inte helt komplett spelar ingen roll, det förhöjer nästan tillfredställelsen. Flickvännen blir eld och lågor när hon får se vad han tagit hem och alla tre hamnar genast i säng. Men Robert har problem på jobbet och är inte omtyckt av förmannen och får sparken en dag. Nu reagerar flickvännen, varför ska hon nu slänga bort sina bästa år på honom? Hon lämnar honom och dessutom tar hon liket med sig…

Som titeln antyder handlar det här i högsta grad om nekrofilism. Det är spetsat med en hel del svart humor och även en hel del romantik som faktiskt är filmens starkaste byggsten. Är du ute efter en riktigt stark och chockerande film är det här inget du ska lägga ner någon större energi på.  För filmen är inte speciellt chockande men är självklart rätt äcklig på sina ställen. De komiska inslagen gör också att den aldrig får den där rätta känslan av att skrämma någon. Jag tror i och för sig att det inte var riktigt meningen heller. Det är helt uppenbart att Jörg faktiskt hade en filosofi med den här filmen och jag vill påstå att den är i högsta grad konstnärlig.

Den handlar om relationen mellan en man och en kvinna, om värderingarna av livet och döden, samt om ångest och depression. Filmen innehåller också en del våld mot djur, något som jag personligen far ganska illa av att se. Filmen belyser helt enkelt de problem som en nekrofil kan bli utsatt för. Kort sagt kan det inte vara lätt, med denna udda sexuella läggning, att få utlopp för sina perversioner och det tar sig ofta extrema vägar.

Hela produktionen skriker amatörfilm och man har svårt för att ta den på riktigt allvar. Skådespelarna är inte speciellt bra men regin måste man berömma så mycket det bara går. Man känner inte att man sitter och tittar på en film som man så ofta känner. Nej, det känns snarare som om man tittar på en hemmagjord video där någon filmat sig själv och sin omgivning, det förhöjer filmens värde en hel del.

Slutscenen är verkligen något i hästväg och kan kanske tolkas som ett slutgiltigt klimax, se och bedöm själva.