Recension: National Treasure 2: Book of Secrets - 2007

National Treasure 2: Book of Secrets

Regi: Jon Turtletaub

2007

Action/Äventyr

Under en föreläsning om John Wilkes Booth och mordet på president Abraham Lincoln ställer sig plötsligt en man (Ed Harris) upp och presenterar nya bevis i fallet. Det är ett av de saknade dagboksbladen ur Booths dagbok och kan tolkas som om Bens (Nicolas Cage) farfars far Thomas Gates var en av konspiratörerna och till och med själva hjärnan bakom illdådet. Detta blir naturligtvis för mycket för Ben som måste rentvå sin förfaders namn, och därmed sitt eget, ur smutsen. För att göra detta måste han finna den legendariska guldstaden som Thomas Gates sägs ha skyddat genom att offra sitt liv. Till sin hjälp har han sin pappa (Jon Voight) sin ex-fru Abigail (Diane Kruger) och sin medhjälpare Riley (Justin Bartha). De ger sig ut på skattjakt och finner snart den ena ledtråden efter den andra, några på ett så uråldrigt språk att bara Bens mamma (Helen Mirren) kan översätta det och medan jakten leder dem runt hela världen, både till Buckingham Palace innersta rum och till det ovala rummet i Vita Huset är skurkarna dem hack i häl.

Jag gillar sådana här skattjaktsfilmer a la Indiana Jones och den jämförelsen är faktiskt inte så dum. Visserligen utspelar sig filmen i en annan era än Indiana Jones filmerna men mycket av tankarna är ändå de samma. Ta en modern (eller inte så modern) legend och skapa en någorlunda trovärdig historia om hur saker och ting egentligen hänger ihop, lägg till en skurk som låter filmens huvudpersoner göra grovjobbet för att i slutändan lägga vantarna på skatten och ett gäng kluriga ledtrådar skrivna i svårtolkat kodspråk som bara de allra mest historiskt kunniga klarar av att knäcka.

                          

Handen på hjärtat är det här förstås inte det enda som filmen påminner om. I den moderna dataåldern, och med utslagning av både hela säkerhetssystemet i Buckingham Palace och intrång i det ovala rummet är steget till Mission Impossible inte så långt. Lägg därtill ett stänk av MacGyver, tillsätt lite James Bond och rör om. Vips har du essensen av National Treasure!

Skådespelarmässigt är det mäkta imponerande, idel stjärnor beklär de olika rollerna. Självklart är Nicolas Cage det stora dragplåstret och huvudrollen, men jag är nog mest förtjust i Jon Voight faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, jag bara tycker hans karaktär är så skön, lägg också till samspelet mellan Bens mamma (Helen Mirren) och pappa, som efter att inte ha setts på över trettio år genast börjar bråka om en tandborste och vem som bär ansvaret för att ha packat (eller inte packat) en necessär den gången. Mycket underhållande då Cage och Kruger tidigare visat liknande turbulens i sitt förhållande. Sådan far, sådan son skulle man kunna säga. I mindre roller hittar vi också Harvey Keitel och Bruce Greenwood.

Jämför man med första filmen tycker jag det här är en klart värdig uppföljare, möjligen kantas den av lite för mycket humor och Justin Barthas roll som komisk sidekick är kanske lite för uppenbar, men det funkar och betänker man att det faktiskt är Disney som givet ut den har man full förståelse för familjefilmskänslan.

Det är underhållande och ser bra ut och det är ju det viktigaste!

Recension: The New Gladiators - 1984

The New Gladiators

Aka: Fighting Centurions/Rome, 2072 A.D./Warriors of the Year 2072

Regi: Lucio Fulci

1984

Sci-Fi

Långt in i framtiden, närmare bestämt 2072, är världen en mycket grym och våldsam plats som styrs av multinationella TV-företag där höga tittarsiffror är det viktigaste att uppnå. Detta sker till vilket pris som helt och gärna med så våldsamma och letala inslag som möjligt, publiken vill helt enkelt se död och förstörelse efter som det är detta som säljer. För att ta ytterliggare ett steg förvärvar man den stora motorcykelstjärnan Drake, genom att sätta dit och manipulera bevisen mot honom så det ser ut som han begått brutala mordhandlingar och således dömts till döden, till ”Battle of the Damned”, en TV-show designad att ge den dödsdömde fånge som överlever de gladiatorliknande spelen livet åter. Men allt är inte vad det ser ut att vara och ju fler sanningar som uppenbarar sig desto större blir viljan till revolt bland de dödsdömda deltagarna.

På rak arm kommer jag på två filmer att jämföra den här med, den ena kom några år tidigare (1975) och behandlar liksom denna, multinationella TV-företag som till varje pris vill uppnå de högsta tittarsiffrorna genom att förråa ett redan existerande arrangemang, nämligen spelet Rollerball. Det finns också en remake på denna som jag inte anser kommer i närheten när det gäller dessa bakomliggande bitar, det är bara fokus på själva spelet, men det är en annan historia. Den andra filmen, som den här kanske har ännu mer gemensamt med är The Running Man från 1987 där bland annat Arnold Schwarzenegger medverkar. Här finner vi liknande element med dödsdömda fångar, bevis som blivit manipulerade och TV-siffrornas makt i en betydligt större produktion än vad det handlar om här, men jag vill ändå betona att trots allt handlar om fem års skillnad och att den här med största sannolikhet måste varit en inspirationskälla.

Jag gillar greppet helt klart och det finns inte så lite samhällskritik i ämnet heller. De bjuds också på en moralkaka, eller åtminstone ifrågasättande och tankeställande om maskinerna, det vill säga de avancerade datorerna som styr och ställer i filmen, styr oss eller om vi styr dem. Har tekniken blivit oss övermäktig eller vad är det egentligen som kommer att hända om vi inte ser upp. I detta sammanhang är det också bäst att nämna hur kul det är att se vilka framtidsvisioner som fanns när filmen gjordes 1984. Futuristiska manifestationer av både datorer med blinkande ljus och motorcyklar, som ska vara någon slags hybridlösning mellan gammalklassisk, stil för att påminna om historisk riktiga gladiatorspel, och futurism. Men det finns också en hel del annan fantasi när det gäller detta område, som kanske mera speglar tiden och platsen där filmen gjordes än var den utspelar sig. Mycket underhållande är det i alla fall!

Skådespelarmässigt funkar filmen väl, den stora stjärnan Drake spelas av Jared Martin, som undertecknad vid första bekantskapen med den här filmen för rätt många år sedan nu kände igen som ”Dusty” från TV-såpan Dallas. Han har en beslutsam blick som passar ypperligt i filmen och som lämpar hans starka karaktär som handen i handsken. Även Fred Williamson medverkar, om än i en något mindre roll samt ett helt gäng av skådespelare man säkerligen känner igen om man intresserar sig för den här typen av italiensk skräpfilm.

Klart underhållande, våldsamt och rekommendabelt!

Recension: Nightmare City - 1980

Nightmare City

Regi: Umberto Lenzi

1980

Horror/Sci-Fi

Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på flygplatsen för att få en intervju med en berömd professor. Han är försenad men ett oidentifierat flygplan anländer istället. Naturligtvis drar detta till sig allas intresse och för journalisten och hans fotograf är det förstås ingen skillnad. Vad är det för ett mystiskt plan som har landat och som verkar vägra identifiera sig. Rent av verkar det som om det vore tomt. Men plötsligt öppnar sig dörren och ut strömmar blodtörstiga varelser som tar död på allt som kommer i deras väg. Staden är på väg att invaderas…

Första gången jag såg den här var jag inte särskilt imponerad. För mig var det en ganska tramsig och upprepande film. Detta var på VHS-tiden, alltså väldigt länge sedan nu. Häromdagen hittade jag filmen i mina hyllor – på DVD. Jag hade förstås helt och hållet glömt bort att jag ägde den, eller till och med förträngt den på grund av mina minnen av den. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att uppdatera mina minnen och kanske rent av bli förvånad över resultatet.

Nu känner jag inte att det här blev något mästerverk fast jag såg om den, men det är helt klart att jag hittade detaljer jag inte hade lagt märke till första gången jag såg den. Till exempel hävdar jag med bestämdhet att det faktiskt inte är någon zombie-film i traditionell mening. Om vi antar att en zombie är en levande död såsom etablerats i Romeros filmer är det definitivt frågan om något annat. Snarare är det strålningssjuka människor som på grund av sin smitta behöver blod för att överleva. Faktum är att kalla dem för vampyrer skulle vara mera rättvisande!

Detta leder oss också in i tankeexperimentet att det faktiskt finns ett ställningstagande eller ifrågasättande angående miljöfrågorna här. Det är uppenbart att kärnkraften är i centrum och man skulle med lätthet kunna argumentera för att det här är ett möjligt scenario, om än fiktivt berättat. Med detta i åtanke växer filmen betydligt. Det blir inte bara en film i mängden utan en som kräver mera eftertanke än de flesta och det är något som definitivt måste uppmuntras!

Men om vi för enkelhetens skull ska kalla dem för zombies så är de gjorda på ett sådant sätt att de varken beter sig eller ser ut som hjärndöda monster. Snarare är de oväntat intelligenta och klarar till exempel av att framföra både fordon och hantera vapen och det enda man egentligen kan se på dem är att de är mer eller mindre strålningsskadade. Således är det en film som trots sin första uppenbarelse gömmer mera realism än vad man hade kunnat tro!

7/10

Recension: The Shiver of the Vampires - 1971

The Shiver of the Vampires

Regi: Jean Rollin

1971

Erotik/Horror

Jag vet inte om jag kan tillägga något nytt som jag inte redan skrivit när jag har recenserat alla andra filmer regisserade av Jean Rollin. Men faktum är att de alla verkar vara ganska lika. Åter igen avslutas filmen på samma strand som jag lagt märke till i flera andra filmer och filmen ör förstås fylld med lättklädda eller halvnakna vampyrer. Faktiskt till och med mer här än vad som verkar vara fallet i de andra filmerna. Jag kan inte säga att jag klagar, det är en stark erotisk ton över alltihop som gör att det är en klart sevärd film.

Säga vad man vill om Jean Rollins filmer, man kan vara för eller emot de sleaziga scenerna, men ett sinne för estetik hade han onekligen. Det kan komma till korta när det gäller skådespeleri och handling men aldrig när det kommer till estetik och mise-en-scène. Är det något som är i toppklass så är det miljöer och helhetsintryck. Och faktum är att den här filmen är ett utmärkt exempel på något som egentligen har en alldeles för undermålig handling för att vara underhållande men genom sin estetik istället blir så vacker att den bör räknas som ett av Jean Rollins allra mäktigaste verk!

7/10

Recension: Nasty Old People - 2009

Nasty Old People

Regi: Hanna Sköld

2009

Drama/Komedi

Mette är nitton år och nynazist. Det har hon varit sedan hon var tretton. Hon är älskad av alla, men mest av allt av kollegorna i hemvården eftersom hon mer än gärna tar sig an de allra svåraste vårdtagarna som alla andra vägrar att gå till. Vi har Märta (Cecile Ankarswärd) som är rädd för nästan allt, brevbäraren, småfåglar, att halka på mattan, att hemvårdspersonalen ska förgifta henne och män i största allmänhet. Den elaka Elsie (Karin Bertling) som verkligen inte är snäll mot någon, minst av allt författaren Mr. W (Håkan Jeppson) som efter tjugo år av skrivande på en roman fastnade på sista sidan när han fick cancer. Han är bitter mot allt och alla, men besvärligast är nog ändå den motsträvige Harald (Rune Bergman) som verkligen inte har något kvar att leva för längre.

Personporträtten i den här filmen är verkligen något alldeles extra. Jag kan mycket väl tänka mig att själva grunden i varje åldrad karaktär är hämtad från verkligheten även om det förstås i förlängningen handlar om ganska grova karikatyrer. Personerna är så skilda åt från varandra rent karaktärsmässigt att det aldrig blir tråkigt och arbetsdagen för Mette lär heller aldrig se likadan ut dag till dag.

                               

”berättartekniken är fantastisk”

Det dröjer inte länge innan motsättningarna blir uppenbara, att vara Nazist, med allt som det innebär, och samtidigt ta hand om äldre lär inte vara något realistisk möjlighet utan att ge avkall på det ena eller det andra. Mette försöker, men ändra karaktär under filmens gång i takt med att hon och vårdtagarna kommer varandra närmare. Nazismen är ofrånkomligt icke möjlig att kombinera med livet som omtänksam hemsamarit vilket skapar intressanta moraliska dilemman gång efter gång. Man slås också av hur Mette själv egentligen mår, är det hon som egentligen mår dåligt och måste hävda sig på något sätt? Är det någon form av självförakt filmen går ut på?

Berättartekniken är fantastisk även om man kunde önska att en del av skådespelarna hade presterat lite bättre. Det är ingen som är direkt dålig, men någon eller några låter lite ansträngda när det försöker få sin dialekt att låta så tydlig som möjligt. Samtidigt finns det förstås exempel på andra, med Torkel Petersson i spetsen, som verkligen lyckas fullt ut att låta helt äkta.

Filmen pendlar mellan att vara en riktigt nattsvart komedi till tragikomisk och för att stundtals vara riktigt allvarsam och locka fram tårarna ur åskådaren. Jag kan väl inte påstå att filmen tar sig några direkt oväntade vändningar, men det är ändå rörande att se utvecklingen av både Mette och relationen till hennes vårdtagare. För att inte tala om vårdtagarna själva som givetvis mjuknar när det uppstår någon sorts ömsesidig respekt mellan dem och Mette.

”snuddar vid toppbetyg”

Filmen kostade en spottstyver att göra, åtminstone om man jämför med vad den ser ut att ha kostat att producera. Det finns förvisso saker man skulle kunna ha löst på ett snyggare sätt med mera pengar, men jag är å andra sidan sett att mycket av charmen hade gått förlorad då. Den är upp och snuddar vid toppbetyg vid några tillfällen men tyvärr drar slutet ner det totala intrycket något. Det känns som om allt man har byggt upp plötsligt raseras, antingen av penga- eller fantasibrist, men plötsligt tar det bara… slut.

Hur som helst ser jag verkligen fram emot vad Hanna kan göra nästa gång, att det finns talang för filmskapande och att berätta en historia på ett intressant är helt uppenbart!

Recension: Nails - 2003

Nails

Regi: Andrey Iskanov

2003

Horror

Den ryska torpedens (Alexander Shevchenko) handlingar eller samvete om man så vill, börjar till slut komma ifatt honom. För att råda bot på detta börjar filmens huvudperson att spika långa spikar i sin egen hjässa och ned i hjärnan. Detta resulterar i en klarare syn av demonerna bakom verklighetens slöja. I sin strävan efter denna skarpare förmåga att se utvecklar och förvärrar torpeden skadorna han åsamkar sin egen kropp och hjärna.

Själva självstympningsingrediensen påminner väl ganska mycket om guinea pig delen He Nerver Dies . Här är det dock inte frågan om någon komisk underton som är fallet med He Never Dies . Tvärtom faktiskt, det här är riktigt obehagligt att titta på och flera gånger känns det som om man faktiskt skulle vilja stänga av och se något lättsammare. Misstolka inte det där nu, jag menar det i en högst positiv betydelse! För vad är väl ett bättre betyg än en stark film som är alldeles för stark för att orka se!?

Man skulle också kunna jämföra olika saker i filmen med till exempel David Cronenbergs Videodrome. Jag tänker då snarast på verklighetsparallellerna där man kanske inte alltid är riktigt säker på vad som tillhör verkligheten och inte. Det är dock en mycket tydligare skillnad här än i Cronenbergs mästerliga film. Filmen håller en helt annan surrealistisk nivå men håller ändå en tillräckligt hög standard av begriplig symbolism för att kunna tillgodogöras på ett lättillgängligt sätt. Att filmen skildrar torpedens sinnesstämning och dekadens är därför självklart och otroligt väl genomfört. En annan sak jag måste betona är också att även om flera spikar drivs ned i hjärnan finns det ändå inte tillstymmelse till upprepning i scenerna. Varje gång det blir aktuellt framställs det lite annorlunda.

Skådespelarprestationer är kanske inte det viktigaste i en film som denna. Det är själva känslan som ska förmedlas och inte en linjär handling i vanlig bemärkelse. Ändå vill jag påstå att filmens huvudperson (Alexander Shevchenko) gör ett mycket bra jobb och nästan hela filmen kretsar kring honom. Det är de små nyansernas skådespeleri och det är precis vad som krävs. Att kunna visa sin avsky och/eller illamående med små variationer i minspel eller blickar är en klar tillgång för filmen.

Kul är förresten att man faktiskt skulle kunna säga att filmen är verklighetsbaserad. Åtminstone med de definitioner man numera använder av det begreppet i Hollywood. Filmens Regissör Andrey Iskanov inspirerades nämligen av en medicinsk upptäckt; att hjärna inte känner någon smärta, samt av ett obduktionsprotokoll där man hittade flera spikar indrivna i likets hjärna!

Klarar du av 60 minuters mycket obehaglig och surrealistisk symbolism ska du definitivt kolla upp denna!

Aliens Vs. Avatars – 2011 - The Asylum tar ut svängarna igen!

Det är faktiskt lite intressant att den enda någorlunda positiva recensionen på IMDB är citerat på omslaget ”How can you not enjoy this movie”. Jag menar hur ofta citeras verkligen anonyma källor på ett filmomslag. Det gäller verkligen att gripa efter halmstrån! Min nyfikenhet stillades inte förrän jag hade läst användarrecensionen heller. Den är visserligen inte negativ men den konstaterar också att vederbörande har något slags fascination för MST3K. Vi pratar alltså om underhållningsvärde av kalkonfilm snarare än kvaliteter!

Jag förstår inställningen för det finns verkligen inte mycket som kan kallas kvaliteter i filmen! Skådespelarna är förvisso inte råusla som de ibland kan vara i den här typen av kalkonrullar men handlingen och specialeffekterna är verkligen under all kritik. Det finns ett monster (Alien) som ser ut som något halvt om halvt gjort av papier maché halvt om halvt av en gummidräkt. Alla gummimonsterfetischister där ute kanske går i gång på det där men jag gör det faktiskt inte! Det gör jag heller inte när jag får se roboten som ser ut att vara hämtad från ett ultralågbudgetavsnitt ut Dr. Who eller något annan brittisk sci-fi serie.

Nu är det så att jag faktiskt ofta finner kalkonrullar underhållande jag också och det finns väl underhållningsvärde mitt i all denna uselhet också men inte tillräckligt för att jag ska finna det omåttligt underhållande och skrattframkallande. Jag talade nyligen om baksmällefilm, det vill säga sådant som inte är speciellt bra men ändå går att titta på när man inte orkar sätta sig in i något. Detta är inte en sådan film, det är faktiskt för dåligt! Men för all del, det finns omotiverade nakenscener och genomusla splattereffekter som förhöjer stämningen om man sitter några kompisar och festar till filmen, så långt kan jag sträcka mig.

Självklart försöker man med titeln anspela på filmerna om Aliens Vs. Predators och såklart även Avatar men den som tror att det kommer att finnas något som överhuvudtaget påminner om dessa filmer misstar sig gruvligt!

3/10

Recension: Modig - 2012

Modig

Aka: Brave

Regi: Mark Andrews, Brenda Chapman

2012

Animerad

Merida är en ung prinsessa som verkligen inte vill falla in under den stereotypiska bilden av hur en ”riktig” prinsessa ska bete sig. Under hela sin uppväxt har hon fått höra det ena efter det andra om hur hon beter sig ”fel” av sin mamma. Traditionen bjuder att den förstfödde ur kungarikets fyra klaner alla har rätt att be om prinsessans hans och ska sedan genom en tävling visa vem som är henne mest värdig. Som den rebell hon är vägrar hon rätta in sig i leden och efter ett gräl med sin mamma springer hon hemifrån. Hon hamnar hos en häxa som hon ber om en trollformel som ska förändra hennes mamma. Vad trollpackan glömmer att tala om är dock att formeln får mamman att förvandlas till en björn. Nu kommer saken i ett annat läge, Merida har två soluppgångar på sig att klura ut hur man bryter förtrollningen innan den blir permanent och hennes mamma förblir en björn för alltid!

Som vanligt när det handlar om Disney/Pixar är det frågan om exceptionell animation som gäller! Problemet är att denna perfektion gör att filmen i sig inte sticker ut från mängden. För att imponera måste man utveckla det man har gjort tidigare och göra det ännu bättre. Det är svårt att imponera när man har en så hög lägstanivå helt enkelt. Med detta vill jag förstås ha sagt att ingenting i den visuella upplevelsen går att klaga på eller göra bättre. Bluraykvaliteten är helt fantastisk!

Historien i sig är inte unik men det är heller inte den vanligaste prinsessesagan men passar väl in i sin kontext. Och jag blev faktiskt lite förvånad över några mer vuxna referenser här och där. Jag minns förstås inte ordagrant men sexuella referenser i Disney/Pixar filmer får mig att höja på ögonbrynen lite. Naturligtvis handlar det inte om några plumpa kommentarer utan snarare om ytterst smakfulla och subtila insinuationer och det är inget som påverkar slutbetyget varken hit eller dit i någon större utsträckning.

Men även om det här är en kompetent film på alla sätt och vis måste jag ändå säga att jag blev aningen besviken på den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men någonstans längs vägen slutar det att vara trollbindande, ganska tidigt faktiskt, och forstsätter ”bara” vara riktigt genomarbetat. Kanske är det att det saknar några dimensioner som jag reagerar över. Det är lite för svart och vitt, lite för platt för att det ska bli riktigt intressant. Jag skulle önska att man hade utvecklat bakomhistorien lite mer. För man har tillverkat en legend inför filmen och lagt den i bakgrunden av filmen. Visserligen kan man få lite mera till livs angående detta i extramaterialet men jag tycker nog det är på sin plats att förmedla det i själva filmen på ett bättre sätt än vad som sker.

Det blir aldrig riktigt gripande, aldrig riktigt roligt och heller aldrig riktigt spännande. I alla avseenden saknar filmen någon som skulle kunna ha lyft den och gjort den till en riktig succé. Men som jag tidigare var inne på så är lägstanivån när det gäller Disney/Pixar så pass hög att det blir ett anständigt betyg i alla fall!

7/10

Bilder: © Disney/Pixar

The 7 Adventures of Sinbad - 2010 - typisk bakfyllefilm!

Det här vad jag kallar för en typisk bakfyllefilm. Den är egentligen tämligen usel i alla avseenden, vissa digitaliserade montage är helt förfärliga, men har ändå någon form av charm som tilltalar. Det gör inget om man halvslumrar eller tittar bort för ett ögonblick och blurayutgåvan har onekligen underhållande bildkvalitet!

Äventyret eller äventyren i sig skulle kunna vara riktigt snygga om man hade lagt ned lite mer tid och pengar på produktionen. Men det är alltså inget man har bemödat sig med. Ska man hitta något som trots allt är lite bättre är det trots allt skådespelarna som inte är katastrofala, rent av anständiga. Filmen i sig utspelar sig med en av den ursprunglige Sinbads efterkommande och i nutidsmiljö, givetvis uppblandat med mytologiska varelser och dylikt.

Men oavsett vilket så är det och förblir en bakfyllefilm som man både kan ha och mista. Den är tillräckligt underhållande för att man inte ska störa sig på den och tillräckligt enkel för att man inte ska behöva anstränga sig det minsta för att kunna tillgodogöra sig den. Att dela ut betyg till en sådan film är inte så lätt eftersom underhållningsvärdet kanske väger tyngre än de faktiska kvaliteterna men i slutändan handlar väl ändå film om underhållning och inte om akademiskt formulerade tankar om konstformen.

5/10

Dark Tide - 2012 - Halle Berry!

Dark Tide

Regi: John Stockwell

2012

Äventyr

Kate Mathieson är unik. Hon är den enda i hela världen som fridyker tillsammans med hajar, vithajar till råga på allt. Under en filminspelning går dock allt snett och en av Kates bästa vänner dödas av en haj. Detta gör att hon under lång tid vägrar att befatta sig med hajarna igen och hon dyker definitivt inte med dem. Hon dyker faktiskt inte alls! Hon livnär sig på att ta ombord turister på sin båt och ta dem till Seal Island, en plats där sälarna lever i tusental. Men så dyker ett erbjudande upp. En miljonär är ute efter den optimala kicken och vill att hon ska bistå honom med att förverkliga drömmen att dyka med hajar. Hon ställer sig tveksam men mjuknar och tar med honom under förutsättning att det är hon som bestämmer om han tillåts komma ut ur hajburen eller inte.

Att benämna den här filmen för djurskräckis är verkligen att överdriva men det finns trots allt några sekvenser där hajarna är så pass skräckinjagande att nerverna är på helspänn som åskådare! Ingenting är överdrivet och hajarnas naturliga storlek används. Det är heller inte frågan om hämndlystna bestar som inte ger upp utan anfaller gång efter gång, oneliners som You’re Gonna Need a Bigger Boat behövs inte.

Istället är det frågan om ett havsäventyr och ett drama om hur svårt det kan vara att hoppa upp i sadeln igen efter att ha ramlat av, bildligt talat förstås. Kate Mathieson spelas av Halle Berry och hon gör ett bra jobb! Ingen briljerar men det känns äkta och det är egentligen så det ska vara. När en film blir en skådespelares privata lekplats brukar det lukta misslyckande lång väg.

Det är egentligen mycket transportsträcka mellan den initiala olyckan och det som slutligen blir filmens upplösning – den avslutande dykningen. Men det är ett bra skrivet manus och även de små till synes oviktiga händelserna smälter bra in i handlingen. Jag tycker den här en spänning och det är heller inte helt självklart hur det kommer att gå, kanske beroende på att det faktiskt inte är en regelrätt  hajskräckfilm.

Det är fina bilder på hajarna, hur mycket av fridykningsscenerna som har gjorts i en dator vill jag inte spekulera i. Men jag skulle kunna sätta ganska viktiga delar av min anatomi på att inte Halle Berry simmat runt bland vithajar för inspelningens skull.

Jag gillar filmen men jag tror inte det finns något större värde i att se om den inom en snar framtid. Det är helt enkelt en sådan film som fungerar en gång men inte en gång till -  i alla fall inte på bra länge!

7/10