Recension: Nasty Old People - 2009



Nasty Old People
Regi: Hanna Sköld
2009
Drama/Komedi

Mette är nitton år och nynazist. Det har hon varit sedan hon var tretton. Hon är älskad av alla, men mest av allt av kollegorna i hemvården eftersom hon mer än gärna tar sig an de allra svåraste vårdtagarna som alla andra vägrar att gå till. Vi har Märta (Cecile Ankarswärd) som är rädd för nästan allt, brevbäraren, småfåglar, att halka på mattan, att hemvårdspersonalen ska förgifta henne och män i största allmänhet. Den elaka Elsie (Karin Bertling) som verkligen inte är snäll mot någon, minst av allt författaren Mr. W (Håkan Jeppson) som efter tjugo år av skrivande på en roman fastnade på sista sidan när han fick cancer. Han är bitter mot allt och alla, men besvärligast är nog ändå den motsträvige Harald (Rune Bergman) som verkligen inte har något kvar att leva för längre.

Personporträtten i den här filmen är verkligen något alldeles extra. Jag kan mycket väl tänka mig att själva grunden i varje åldrad karaktär är hämtad från verkligheten även om det förstås i förlängningen handlar om ganska grova karikatyrer. Personerna är så skilda åt från varandra rent karaktärsmässigt att det aldrig blir tråkigt och arbetsdagen för Mette lär heller aldrig se likadan ut dag till dag.
                               
”berättartekniken är fantastisk”

Det dröjer inte länge innan motsättningarna blir uppenbara, att vara Nazist, med allt som det innebär, och samtidigt ta hand om äldre lär inte vara något realistisk möjlighet utan att ge avkall på det ena eller det andra. Mette försöker, men ändra karaktär under filmens gång i takt med att hon och vårdtagarna kommer varandra närmare. Nazismen är ofrånkomligt icke möjlig att kombinera med livet som omtänksam hemsamarit vilket skapar intressanta moraliska dilemman gång efter gång. Man slås också av hur Mette själv egentligen mår, är det hon som egentligen mår dåligt och måste hävda sig på något sätt? Är det någon form av självförakt filmen går ut på?

Berättartekniken är fantastisk även om man kunde önska att en del av skådespelarna hade presterat lite bättre. Det är ingen som är direkt dålig, men någon eller några låter lite ansträngda när det försöker få sin dialekt att låta så tydlig som möjligt. Samtidigt finns det förstås exempel på andra, med Torkel Petersson i spetsen, som verkligen lyckas fullt ut att låta helt äkta.






Filmen pendlar mellan att vara en riktigt nattsvart komedi till tragikomisk och för att stundtals vara riktigt allvarsam och locka fram tårarna ur åskådaren. Jag kan väl inte påstå att filmen tar sig några direkt oväntade vändningar, men det är ändå rörande att se utvecklingen av både Mette och relationen till hennes vårdtagare. För att inte tala om vårdtagarna själva som givetvis mjuknar när det uppstår någon sorts ömsesidig respekt mellan dem och Mette.

”snuddar vid toppbetyg”

Filmen kostade en spottstyver att göra, åtminstone om man jämför med vad den ser ut att ha kostat att producera. Det finns förvisso saker man skulle kunna ha löst på ett snyggare sätt med mera pengar, men jag är å andra sidan sett att mycket av charmen hade gått förlorad då. Den är upp och snuddar vid toppbetyg vid några tillfällen men tyvärr drar slutet ner det totala intrycket något. Det känns som om allt man har byggt upp plötsligt raseras, antingen av penga- eller fantasibrist, men plötsligt tar det bara… slut.

Hur som helst ser jag verkligen fram emot vad Hanna kan göra nästa gång, att det finns talang för filmskapande och att berätta en historia på ett intressant är helt uppenbart!