Recension: Confessions of a blue movie star -1978



Confessions of a blue movie star
Aka: The evolution of snuff
Regi: Karl Martine
1978
Dokumentär/mondo

Vi får följa porrfilmsregissören Robert Furch när han spelar in en ny film baserad på Aristofanes klassiska pjäs Lysistrate. Ett filmteam dokumenterar allt som händer från första audition till huvudrollsinnehaverskan Claudia Fielers självmord. En berättarröst guidar oss genom filmen och ibland skymtar till exempel Roman Polanski förbi med små kommentarer som möjligen förbinder snuff-filmer med kommersiell framgång.

En mycket märklig film och jag vet inte om jag till hundra procent kan penetrera dess syfte eller äkthet för den delen. Man talar om döden men skiljer på den kroppsliga fysiska döden och själens död. Man konstaterar att själen dör när vi inte längre har något att leva för och därefter tar oss filmen till själva grundhandlingen – en inspelning av en sexfilm!

Denna sexfilmsinspelning känns bitvis väldigt tamt fejkad medan den stundtals tycks vara superseriös med mycket konstnärliga ambitioner. Själva dokumentärkänslan är stark och jag betvivlar inte att mycket av den är äkta om än ryckt ur sitt sammanhang! Vad man vill ha sagt med den är jag dock inte helt säker på. Man varvar dekadenta tidningsrubriker med intervjuer med personer som sägs vara inblandade i skandalerna och själva andemeningen kanske har med det ständiga förfallet att göra. Förfallet och dekadansen i den nya tiden och att man måste utmana publiken med grövre och starkare scener hela tiden för att bli uppmärksammad kan vara filmens andemening. Det är förresten en av Roman Polanskis kommentarer i filmen, vad blir nästa steg? Jo, döda folk på riktigt!

Kanske är filmens ståndpunkt också att man ska jämställa äkta snuff med pornografi då man tycks hävda att det egentligen handlar om samma sorts exploatering av människokroppen. Kan man kanske göra gällande att själens död skildras när innehållet filmatiseras pornografiskt? Detta skulle ju i så fall överensstämma med filmens tidigare påståenden!

Slutligen visar man också klipp från vad man kallar äkta snuff (bortklippta scener från Wes Cravens: Last house on the left) samt samtalar med denna filmsnutts upphovsman, beklädd med en papperspåse över huvudet. Snuff ger folk vad de vill ha menar han och jämför med andra legitimt filmade våldsamheter som mordet på John F. Kennedy samt mordet på dennes mördare Lee Harvey Oswald. Att dessa händelser filmades av misstag har ingen betydelse och kanske ligger filmens verkliga poäng här, folk vill verkligen se råare och tuffare material för att inte bli uttråkade och kanske skyr vi heller inga medel för att nåt våra mål.

En mycket intressant film, men tyvärr också mycket svår att hitta!