Recension: Conversations with God - 2006

Conversations with God

Regi: Stephen Deutsch

2006

Drama

Neale Donald Walch (Henry Czerny) promoterar för tillfället sin bok ”Conversations with God” om de egna erfarenheterna av samtal med den inre röst som han kallar Gud och menar att alla människor har inom sig. Plötsligt förändras dock hans liv i en bilolycka, han bryter nacken och blir av med sitt jobb. Snabbt förflyttas hans bekväma vardag till misärens brant, allt går utför med honom och snart finner hans sig utan tak överhuvudet och utan mata att äta. Kampen för att återupprätta ett drägligt liv har nu börjat men när saker och ting inte längre tycks kunna bli värre blir de just det – värre! Ända tills den dag han hör Guds röst som frågar om han fått nog?

Vid första anblicken är det här kanske en lite rörig film på grund av dess strukturella sätt att berätta sin historia på, eller kanske snarare det sätt filmen fragmenteras på. Vi får ofta följa huvudpersonen på två plan parallellt, det vill säga både den lyckade författaren och den skitiga och utfattiga uteliggaren. Personligen ser jag detta, och en hel del annat i filmen också, som både en symbolism för den inre rösten – eller själen om man så vill och ett tydliggörande av det gnostiska ställningstagande som filmen tycks förmedla.

Det är också en film som fokuserar på vilka val vi har här i livet och gör detta med grunden i kristna värderingar såsom; att vända andra kinden till, älska din nästa såsom du älskar dig själv och så vidare. Stor fokus läggs också på människovärde och vad som egentligen är det viktiga i livet – att skapa sig en stadgad trygghet i form av ekonomisk garanti, eller verkligen leva livet och göra det som känns bäst för själen. Det finns också en kognitiv sida av filmen och den förmår att göra något som jag alltid ser som mycket positivt – framkalla analyser långt efter att den är slut. Man fortsätter att fundera över möjliga tolkningar av olika delar av filmen, vad symboliserade egentligen det där och så vidare. Vid ett tillfälle korsas till exempel de två parallellhandlingarna och huvudpersonen ser faktiskt sitt andra, hemlösa, jag men väljer att ignorera det. Vilken vikt detta har för handlingen och vilken symbolisk händelse det representerar kan man senare spekulera kring, speciellt med tank på att scenen senare upprepar sig. Men att göra en analys in i minsta detalj här skulle säkerligen innebära en del information om filmen man inte vill ha på förhand och i slutändan är det väl ändå att föredra att bilda sig en egen uppfattning, sanningen är ju trots allt inget vi kan mäta med exakthet utan snarare subjektiv och individuell för varje enskild människa.

Förutom denna ständiga möjlighet till tolkning är det också ett gediget handverk rent filmmässigt. Den är välspelad och innehåller också ett ganska påhittigt bildspråk och jag kan inte låta bli att imponeras av de innovativa scenbytena gång på gång. Smarta klipp gör att båda parallellhistorierna smälter ihop på ett bra sätt och det blir intressant att titta på. För mig som personligen ser mycket genrefilm och dessutom sett en hel del filmatiseringar av religiösa och/mytologiska fenomen, allt från The Ten Commandments och Jason and the Argonauts till The Odyssey och Noah’s Ark, är det en befrielse att man inte måste lägga in övernaturliga fenomen såsom brinnande buskar och liknande för att skapa effekter av en Gudomlig närvaro. Det här är helt enkelt ingen spektakulär film utan ett starkt drama om ett uppvaknande där själva manuset är den drivande kraften.

Rekommenderas starkt!