7 Days
Aka: Les 7 Jours Du Talion
Regi: Daniel Grau
2010
Thriller/Horror/Drama
Dr. Bruno Hamel och hans fru ser deras åttaåriga
dotter gå iväg helt på egen hand. Det är det sista de ser av henne, åtminstone
i livet. Hon hittas ett par dagar senare våldtagen och mördad! Hennes föräldrar
blir utom sig av sorg och börjar skylla tragedin på varandra. De skulle ha sett
efter henne och de skulle ha gjort både det ena och det andra. Ett par dagar
senare har polisen funnit en misstänkt gärningsman, det är rent av mycket
troligt att han begått brottet då DNA matchar perfekt. Rättegången anses bli en
formalitet men det räcker inte för Dr. Hamel. Han letar upp en avskild plats
där han kan vara ostörd och anlitar ett par småskurkar för att den misstänkte
gärningsmannen ska kunna kidnappas från polisens förvar och placeras i hans
lilla tortyrkammare…
Jag hade hört en del
åsikter om den här franskatalade kanadensiska filmen och jag beslöt att kolla
in den själv. De flesta verkade gilla den och anse den vara en stark film. Det
sades att det den skulle vara full av frånstötande tortyrscener och på omslaget
kan man säga att Saw skulle vara rena barnleken jämfört med denna. Temat och
sammanhanget i vilken filmen utspelar sig är naturligtvis fruktansvärt. Jag kan
inte tänka mig något som skulle vara värre än att förlora ett barn och sedan
hitta det våldtaget och mördat av en pedofil. Och handlingen trycker verkligen
på föräldrarnas sorgearbete, åtminstone till en början. Jag kände väldigt
starkt med karaktärerna och det var en mycket välspelad och välregisserad film.
Den tunga atmosfären
bibehålls genom hela filmen men blir lite tjatig efter ett tag. Det händer inte
tillräckligt mycket för att man ska hålla intresset uppe hela tiden. Visst, där
finns ett par tortyrscener som verkligen kryper under skinnet på en men de
varar inte särskilt länge. Det mesta av tiden ligger pedofilen blödande på
golvet och blir inte utsatt för någonting egentligen. Han har förstås ont och
vrider sig i smärtor men inget mer. Jag inser förstås att filmen egentligen
inte handlar om det utan om pappan, om hans egen inomboende kamp. Men jag
önskar ändå att tortyrscenerna var lite starkare, det är ju trots allt någon
form av skräckfilm.
Men pappans – Dr. Hamels, nedåtgående spiral till
dekadensen är intressant men tyvärr inte variationsrik nog. Han sitter och
dricker öl, eller vad det nu är han dricker, och blir mer och mer galen. Det
finns en hel del filosofiska tankar om vad som egentligen är rätt och fel.
Kommer hans dotter att komma tillbaka om han dödar gärningsmannen och kommer
det att ge honom sinnesfrid? Jag tycker inte att filmen levererar några
egentligen svar till gåtan utan det är upp till oss att söka efter svaret inom
oss själva. Jag gillar det hos en film, att åskådaren själv får möjligheten att
tolka vad som egentligen är rätt och fel.
Självklart hittar man
den klassiska kontrasten mellan rationellt tänkande och emotioner. Och jag tror
att var och en av oss skulle vilja hämnas våra nära och kära rent
känslomässigt. De flesta människor verkar dock ha en spärr som hindrar dem. Man
kommer att tänka på klichéer som ”sjunk inte ner till deras nivå” eller ” det
är inte värt det”. Jag vet inte om det är värt det eller inte, om känslan av
hämnd överstiger att ha en annan människas liv på sitt samvete.
Men det är i alla fall
en ganska underhållande film. Den är bra porträtterad av både skådespelare och
regissör men med lite för lite variation och lite för lågt tempo för att bli
riktigt bra.
7 Days
Aka: Les 7 Jours Du Talion
Director: Daniel Grau
2010
Thriller/Horror/Drama
Dr.
Bruno Hamel and his wife see their 8-year old daughter walking off on her own.
That’s the last they see of her, at least while she’s still alive. She’s found
a couple of days later raped and murdered! Her parents loose themselves with
grief and start to blame each other for the terrible crime. They should have
looked after her and they should have done this or that. A few days go by and
the police find a person likely to have committed the crime, very likely even.
The DNA matches and the trial should be over very quickly. But that’s not
enough for Dr. Hamel. He finds a place where he can be undisturbed and hires a
couple of thugs to bring him the prime suspect into his little torture chamber…
I’ve heard a few opinions about this
French spoken Canadian movie and I decided I’d check it out myself. Most of the
comments about it were positive and most of them claimed this to be a very
strong movie. It was said to be full of very hard to watch torture scenes and
the cover even claims Saw is child’s
play in comparison. Well… The theme and context of the movie is truly horrible.
I can’t think of anything worse than losing your child and then finding her
raped and killed by a crazy pedophile. And the plot emphasizes on the grief and
how to get over such a tragedy at first. I felt very strong with the characters
and I thought it was very nicely acted and directed.
The movie keeps the dense atmosphere
throughout but becomes rather tedious after a while. There’s not enough
happening for it to be interesting. Sure, there are a couple of torture scenes
that really gets to you but there’s not many and they don’t last but long. Most
of the time the pedophile just lay on the blood bleeding without being
assaulted at all, in pain of course. But I realize that this film isn’t really
about torture and is more or less a portrait of the father, but I would have
liked if it was a little stronger torture wise as well. After all it is sort
of a horror movie.
But the descending of the father – Dr. Hamel, into madness is quite
interesting but it’s not varies enough. He sits and drinks his beer, or
whatever it is he’s drinking all the time, and loses his mind. There’s a lot of
philosophy about what’s right and what’s wrong. If killing the perpetrator would
bring his daughter back or bring him peace? I don’t think the film brings any
answer to the riddle and that it’s up to you and me to find out for ourselves.
I like that in a movie. The viewer should be able to make his own mind up about
what’s right or wrong.
Of course there’s some classic contrast
between rational thinking and emotional feelings. And I think each and every
one of us would like to avenge our loved ones emotionally. But most people have
blocks preventing this and clichés like “don’t sink down to their lever” or
“It’s not worth it” comes to mind. I still wonder if it’s worth it or not. If
the satisfaction of vengeance justify having another person’s life on the
conscious.
The bottom line is that I found it
somewhat entertaining. It was rather nicely portrayed by the actors and the
director but it was too slow and not enough variation to it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar