Bambi - 1942 - skiljer agnarna från vetet

Bambi

Regi: David Hand

1942

Animerad

I skogen föds en prins. Det är något som alla djuren har väntat på och självklart en stor händelse. Den lilla prinsen – Bambi, är ett litet rådjurskid som redan från barndomen för lära sig att upptäcka världen. Han förundras över dess skönhet och förfäras över allt som kan gå illa. Åtminstone när han upptäcker hur farlig människan kan vara. Ett skott ljuder och Bambis mamma kommer aldrig mera tillbaka. Men Bambi överlever och i nästa del har han vuxit upp. Ett helt annat liv väntar honom som tonåring, den första kärleken spirar och alla hans barndomskamrater, kaninen Stampe och skunken blomma träffar också sina kärestor. Men människan kommer tillbaka i stort antal och skogen är inte längre trygg. De tvingas fly och innan de vet ordet av är det inte bara jägarna och deras hundar de måste fly ifrån, skogen står också i brand!

Jag har tidigare varit inne på att Disneys klassiker har olika dignitet och Bambi har en av de allra högsta. Berättelsen är ömsom rolig och underhållande och ömsom så tragisk att tårarna faktiskt rinner. Den lilla Bambi är så söt och oskuldsfull och ser förstås världen med ett barns ögon. Han förstår inte det som hans vuxna mamma försöker varna honom för men blir varse om att allt inte är en dans på rosor. Senare har han växt upp, för filmen funkar lite antologiskt med olika perioder av hans liv, och står inför nya utmaningar – kärleken.

En av de mest kända scenerna i den här filmen, när Bambi är ute på hal is är väl något som man har sett även om man inte har sett filmen. Det är en så omtalad scen att den nästan sitter i folksjälen och det är en egenskap som inte kan tillskrivas särskilt många filmer eller scener! Man skulle väl nästan kunna säga att det har skapats någon sorts idiom av det hela ”som Bambi på hal is” brukar man säga, ganska intressant!

Tecknarstilen är som det ska vara, det är den klassiska stilen som sig bör och eftersom filmen är från 1942 är det inte konstigt. Men man har lyckats göra bakgrunderna oerhört levande jämfört med Pinocchio till exempel. Det beror på att man har använt någon sorts ny kamera som kan ta bilder i flera lager eller något sådant. Jag begriper inte riktigt det tekniska men det blir i alla fall en tredimensionell känsla av det hela!

Någon särskild sensmoral finns det väl inte i filmen, men man måste ju inte alltid ha en sådan heller. Det är faktiskt rätt så befriande att bara ta del av de söta karaktärerna utan att behöva lägga till på allegorier och liknande. Självklar finns det uppenbara saker som att mamma/son förhållandet lika gärna kunde varit mänskligt. I Disneys filmer finns det ju allt som oftast en själ som är svårt för andra att reproducera och det är väl kanske därför Disney har den statusen de har idag. Det är de som skiljer agnarna från vetet helt enkelt!

Bilder: © Disney